Sekiro bevisar att det finns liv efter de tusentals dödarna i Dark Souls.

"Mycket mer än en Souls-klon"

Under Gamescom ser jag dussintals spel men Sekiro: Shadows Die Twice är roligast av dem alla – och mest omedelbart. Det senare är överraskande. From Software har med Dark Souls och Bloodborne knappast gjort sig kända för att vara lättillgängliga.

Snarare raka, blodiga, dödliga motsatsen.

Visserligen har jag Souls-vana men trots likheter känns Sekiro som mycket mer än en Souls-klon. Ändå faller sig allt naturligt, och detta bådar förstås mycket gott. När ridån går upp blickar jag ut över ett japanskt slott, byggt i flera lager, insprängt bland bergen. Ett tunt snötäcke har lagt sig över taken men träden har fortfarande kvar sina löv. Det är vackert.

Sekiro är rörligare än sina Souls-kusiner. Med änterhaken tar jag mig flinkt fram över träd och uppå tak med utsikt över en innergård där en samuraj håller vakt.

Han såg mig aldrig komma. Ett tyst hopp med svärdet först var allt som krävdes. Sekiro inspireras inte bara visuellt av ninjalika spel utan detta går igen i spelmekaniken. Dödliga stealthattacker från ovan är ett trick, men du kan också smyga genom buskar, trycka dig mot väggar och överraska fienden när de har ryggen vänd mot dig. Alltsammans slutar oftast i blodfontäner.

"Alltsammans slutar oftast i blodfontäner"

Skillnader finns således, men det finns även likheter med andra titlar i From Software-biblioteket. Striderna spelar åtminstone i den här demon huvudrollen, och jag både dör och lär mig mina läxor. En samurajgeneral fullständigt leker med mig, inte minst första gången då jag råkat missa en prickskytt som stod dold på en högre plattform. Fast inte ens utan denna kumpan är det enkelt.

Att hålla garden uppe, vika undan och parera var tre nycklar. Sakta lärde jag mig generalens kännetecken. Både han och jag har en mätare som fylls på allteftersom vi parerar och när den är fylld öppnar sig möjligheten för en dödlig attack. Under stridernas gång fylls också en mätare på som låter dig återuppstå på plats. Haken? Större fiender kan göra detsamma.

Av demon att döma tycks Sekiro vara lika diffust berättat som Dark Souls, men faktum är att From Software redan släppt storydetaljer som får mig att hoppas på en begripligare berättelse. Spelet refererar till Sengoku-perioden i Japan, men om det inte var tydligare förr förstår jag att detta är sin egen värld när ett stort troll spärrar vägen framåt.

Sekiro betyder enarmard varg, och det har bäring i historien. Shinobin i huvudrollen lämnas döende och med armen sargad när hans unge lord kidnappas. En skulptör räddar livet på shinobin, ger honom en protes och namnet Sekiro. Protesen ser att väga tungt, åtminstone spelmekaniskt sett. I demon kunde jag släppa lös eld och kaststjärnor. Iögonfallande var yxan som med lätthet kunde hugga sönder sköldar och lämna fiender sårbara för mitt svärd.

"Känslan är att mystiken är tillbaka"

Under Gamescoms andra dag hade bara en enda själ – besökare och press sammanräknat – övervunnit demon. Vi kan ju sammanfatta det med att jag inte var en av dem, men denna vetskap gjorde att mitt skadeskjutna självförtroende plåstrades om något. Det är förstås omöjligt att avgöra här och nu huruvida Sekiro är lika utmanande som From Softwares andra spel, men det lutar däråt.

Det som däremot är enkelt att konstatera är att det känns som sin egen grej. Referenserna tas tillvara på i mekanikerna och såväl stealth som flexibla rörelser ser ut att spela betydligt större roll här. From Software är modiga – och kloka. De hade kunnat fortsätta köra på i Dark Souls vältrampade spår men det som en gång var mystiskt hade börjat bli bekant.

Känslan är att mystiken är tillbaka i och med Sekiro.

Fotnot: Sekiro: Shadows Die Twice släpps 22 mars till pc, PS4 och Xbox One (testad version).

Jag har aldrig fastnat för Souls-spelen. Körde Drunk-born (när man sänker en shot för varje död), men aldrig utöver det. Inte min typ av spel, men estetiken är fantastiskt tilltalande, det är mystiskt, omhuldat av hemligheter och en rik historia. Sekiro... 04/09 är trött på souls spel, det här såg ut som líte tenchu möter souls, meh, då känner jag att ghost of tsushima är större spelare på arenan att hypa runt faktiskt. Ni-oh ser ut att ha bättre fights än detta och det har man ju lirat i fem miljarder timmar. 03/09 Ja! Demons souls var nyskapande. DS1 Byggde vidare på världen och förbättrade/förenklade det. DS2 förbättrade pvp och DS3 Byggde bara vidare på allt. Själv blev jag mätt på DS serien med 3an och har inte varit sugen på någon DS clon eller klarat slutet... 02/09 Älskar alla Soulsborne spel inklusive tvåan som alla gillar att hata :P eller hata är väl att ta i. Håller med om att det förmodligen är det som är minst bra men fan har haft väldigt kul i tvåan och för dem som gillar PVPn i DS spelen så hade tvåan rikt... 02/09 Ds 2 är det som är minst bra enligt mig. Om du har ett ps3 så rekommenderar jag att du spelar demons souls också, det är ett av dom absolut bästa i souls serien. 01/09 nioh körde jag fram till andra bossen, varpå det slutade kännas "svårt men rättvist" på samma sätt som soulsborne. the surge tyckte jag var helt ok faktiskt men slutade spela efter ett tag ändå, lär nog plocka upp det igen. 01/09 blev galen på hitboxen i ds2, men kanske ger det en chans till sen. kändes så tråkigt bara att gå från 100+ timmar i DS3, som blivit ett av mina favoritspel nånsin, till ds2 och bli så pass besviken efter bara några timmar. fick lära mig i efterhand att... 01/09 https://www.youtube.com/watch?v=xKHT5cHAcc4 01/09 Ge ds2 lite mer tid. Det är faktiskt riktigt bra. Dock helt annorlunda feelin i styrningen och hur världen är uppbyggd. När man väl vant sig med det så finns det ett djupt spel med intressant lore. 01/09 Om du inte har kört Nioh så kan det vara en abstinens fixare också :) The Surge finns också, ska vara liknande souls spelen. Har aldrig kört det dock. Lord of the Fallen är kanske inte lika välpolerat som Souls spelen, men tycker jag hade roligt när jag... 01/09
Skicka en rättelse