Det har gått 1 234 dagar sedan jag senast såg The Settlers. Det var just under Gamescom 2018 det avtäcktes, och likt andra reboots – Tomb Raider, Hitman, Doom – ansåg man att det var bäst att strunta i något siffersuffix. Så för enkelhetens (och förvirringens) skull kallar vi "The Settlers 8" kort och gott för The Settlers. Die Siedler fungerar också, förstås.

Det har alltså gått 1 234 dagar, eller tre och ett halvt år. Det var inte så här det skulle bli, men av någon anledning har nybyggarnas releasefest gång på gång skjutits fram. Tills nu. I samband med att jag får tjuvstarta den stängda betan får vi till sist ett skarpt datum: 17 mars 2022.

Jag begriper inte varför vi tvingats vänta så länge för spelet jag får klämma på ser ut som det gjorde för ganska många år sedan. Det är okomplicerat skoj. Det är kort sagt The Settlers.

Bygger du hus tätt samman får du bonusytor att bo på.

Nybyggare träter. Så var det 1993, så är det 2022.

Vägar är A och O, det vet ju alla.

"Settlers-spelens blodådror: vägar"

Om du spelat något av de andra sju spelen (och det har du väl!?) känner du igen dig på två röda. Det gör i alla fall jag. I betan är kampanjen bakom lås och bom, jag har svårt att hitta mänskligt motstånd – eller kompanjonskap, för den delen – men det finns en trio tutorials och enkla "skirmish"-matcher mot AI-kombattanter.

För Settlers-veteraner är lektionerna mer av en repetition. Nybyggarna behöver trä. Det finns visserligen ett sågverk, men skogsarbetarna som befinner sig ett stenkast bort i en tät lövskog har problem. De saknar det som mer eller mindre fungerar som Settlers-spelens blodådror: vägar.

Uppstampade stigar gör ett habilt jobb, men grusvägar gör frakten än lite smidigare.

Men för att pulsen ska slå längs de här grusiga ådrorna behöver vi folk, som ansluter genom boningshusen. Dessa kräver i sin tur plankor och sten (från stenbrotten). Jag tror du börjar haja det enkla men ack så effektiva ekosystemet. Det kan dock vara värt att tänka till när du smäller upp husen. Bygger du dem tätt inpå varandra i hexagonnätet blir de större, och rymmer därmed extra nybyggare. Mest myser jag över åt att se de olika utbyggnationerna.

Mat är ytterligare ett måste, och här finns ett par olika vägar att vandra. Bärplockare, som behöver bär. Jägare, som kräver byten. Och fiskare, som måste ha tillgång till... ja, du fattar nog galoppen. Det gör för övrigt åsnorna också som du kan föda upp med såväl transportdon som kött i åtanke. Säkraste källan till mat är nog ändå bagarstugans nybakta brödlimpor. Här krävs det visserligen både sädesfält och kvarnar som mal säden till mjöl, men det är väl värt besväret.

De både bygger och river.

Olika folkslag kommer med olika styrkor.

Du kan zooma in en bit, men mer vill ha mer!

Det finns något trösterikt med The Settlers. Här skiner alltid solen. Även om maten tryter är alla glada. De knatar upp och ner längs stigarna, gör sina jobb, lever sina liv. Småbyar blir med tiden städer, med helgedomar, smedjor, hamnar, guldgruvor och torn som vaktar gränserna.

För hoten finns där ute på de prunkande öarna. Det finns andra nybyggare som inte är här för att skaffa vänner. Soldaterna kontrolleras direkt och ska jag ha någon invändning under mina annars mysiga timmar är det att striderna ter sig väl tunna. Jag har svårt i skrivande stund att ana något rts-djup här. Men! Jag har bara skrapat på ytan. Det finns olika arter av nybyggare. Marufolket gräver guld som inga andra, och rustar sig med ståtliga spjut. Elari, å sin sida, kan så och skörda som få andra. Rustade med pil och båge är de dessutom en kraft att räkna med.

Huruvida detta åttonde The Settlers är en kraft att räkna med får vi alltså se om bara ett par månader. Efter en bra bit över tusen dagar i snigeltempo nås målet, och det är dags att bygga bo.

Fotnot: The Settlers släpps på pc (Ubisoft Connect, Epic Games Store) den 17 mars.