Alla kan inte revolutionera, eller gå dit där ingen har varit förut. Star Wars Outlaws siktar visserligen mot stjärnorna, men känslan är att det ska tolkas bokstavligt snarare än bildligt. När jag får se (inte röra) tre vitt skilda delar är känslan att Outlaws genomgående är kvalitet. Kul. Kittlande. Kaotiskt. Men knappast ett under av innovation.
Men allt måste inte vara nytt. Ibland är ett Uncharted i rymden precis vad man behöver. Ja, och mer därtill. Outlaws har många olika sidor.
Framför Kay och Nix breder ett vrak av en uråldrig High Republic-kryssare ut sig. Djungeln har slingrat sig runt åbäket och den har blivit ett med naturen och även, visar sig, bräcklig. Kay hissar ner sig i en änterhake men kliver igenom taket ner i mörkret istället för att gå över vraket.
Så: vi kan inte gå över det. Vi måste gå igenom det.
Är du Star Wars-fan är detta en bild du hör.
"Vilket väder!", utbrister man ofta på Kijimi.
De som går är alltså Kay, småskurken med hjärtat på rätta stället, och hennes lika näpna som ständiga sidekick, Nix. Duon drömmer om att göra något riktigt stort och få friheten att resa fritt genom galaxen och göra vad de vill. Det här vraket är alltså ett steg på vägen.
Kay klättrar likt Nate Drake längs väggarna medan Nix markerar interaktiva föremål i omgivningen. Så som en slags knappar som Kay kan skjuta på för att öppna dörrar.
Väl på kommandobryggan går allt (förstås) åt helvete och Kay med Nix på sin axel tvingas fly från både explosioner och fiender. När hon tumlar ut ur skeppet kastar hon sig på sin speeder och drar iväg över öppna, böljande fält. Visst fasen, Outlaws är ju open world.
Det är något som inte direkt gör sig påmint under de tre nedslagen jag får, men det är något jag har i bakhuvudet. Så som när Kay i sitt skepp, "Trailblazer", åker genom molnen och landar på en planet med höga berg badandes i solsken (hann inte räkna antalet solar). Det känns inte lika sömlöst som, säg, No Man's Sky men klart mer organiskt än Starfields laddskärmar. Exakt hur öppen galaxen blir återstår att se, men jag är försiktigt positiv.
"Visst fasen, Outlaws är ju open world"
Spännvidden är stor och Massives Star Wars-tolkning vacker. De tjocka snöflingorna som yr på de skumma bakgatorna i Kijimi känns ända in på huden. Hit har Kay kommit för att stjäla tillbaka ett stulet föremål (vem stal först? Hönan? Ägget?) från Crimson Dawn till Ashiga-klanens drottning. Det här ringar in en nyckeldel i Star Wars Outlaws, den som handlar om Kays rykte hosolika fraktioner.
Snacket i den undre världen kan i ett slag göra fiender till vänner, eller tvärtom. Ibland drar du i spakarna, ibland överraskas du av andras drag. Det som är viktigt att komma ihåg är att du som laglös är din egen lyckas smed. Du tillhör inte de olika fraktionerna, men de kan ge dig fördelar – eller jaga livet ur dig.
Det är dock viktigt att påpeka att detta är en färdig historia. En med början, mitt och (fast) slut. Dina band, brustna eller ej, finns där men förändrar inte de breda penseldragen. Det förklarar Matthieu Delisle, lead system designer, som har jobbat med systemet.
Historien förändras inte men sättet du upplever den på kommer påverkas.
Istället för Respawns Jedi-titlars ljussablar och krafter bjuds vi här på ett mer klassiskt pang-pangan... förlåt, "pew-pewande". Kays blaster har tre moduler. Plasman är standard medan Ion-modulen gör jobbet när du vill ta väck kraftsköldar och överladda droider. Du kan ta ut en vanlig fiende direkt via "stun", men den tar också ett slag att ladda upp på nytt.
Att vi inte får ännu ett Jedi-spel med Kraften™ föll sig naturligt för Massive. De ville utforska en annan sida hos Star Wars, en som handlar om att vara en listig tjuv med en rolig verktygslåda framför sablar och "force pulls". John Björling, associate narrative director:
Scoundrel-fantasin är så djupt inbäddad i Star Wars. Ända sedan vi såg Han Solo i första filmen har vi haft drömmar om hur livet som laglös i galaxen kan te sig.
Bara för att det är rymden behöver man inte snåla på färg.
Änterhaken hjälper Kay och Nix genom miljöerna.
Men Kay Vess är inte Han Solo. Kay är Kay med egna mål och drömmar, och resan vi får följa är hennes första stora äventyr. Och ständigt vid hennes sida har vi Nix. John tillägger att Nix växte fram organiskt och förutom att vara Kays ankare är han en faktisk vapendragare.
"Det man kan tänka sig är svart och kallt är faktiskt fyllt med färg och liv"
Han är att räkna med i actionbitarna, liksom i stealth. Han kan aktivera fällor, stjäla föremål och distrahera storm troopers. När Kay slår ner en fiende passar Nix på att klistra fast sig i ansiktet på en annan. Något som gör att Kay kan ta ner fienderna i tur och ordning. Förutom Nix har även Kay andra ting i rockärmen som gör att hon kan hacka sig in datorer och få upp låsta dörrar. Exakt hur dataspiken och andra verktyg fungerar framgår inte riktigt men användargränssnittet när Kay agerar hacker ger sköna 1980- och klassiska Star Wars-vibbar.
Och rena rama Star Wars blir det också när vi styr ut bland stjärnorna och kryssar mellan vrakspillror för att komma undan jagande imperieskepp. Det är en oväntat varm rymd som breder ut sig. Det man kan tänka sig är svart och kallt är faktiskt fyllt med färg och liv. Vilket blir vad jag främst tar med mig från Star Wars Outlaws: ett bultande hjärta. Det är inte ett under av innovation. Men det finns en uppriktighet. Ett äkta band mellan Kay och Nix.
Och jag vet inte hur det är med dig, men äkthet och hjärta är något jag aldrig får nog av.
Fotnot: Star Wars Outlaws släpps 30 augusti till pc, PS5 och Xbox Series X|S.
