Jag hör till dem som verkligen älskade Pillars of Eternity-spelen. Jag gav första spelet högsta betyg, till och med, och jag står fast vid det. Spelmässigt har det väl så här i efterhand en och annan brist, men världsbygget är genuint imponerande. Pillars-serien presenterar en rik värld full av historia och befolkad av folk och fän med allsköns trovärdiga livsöden. Att få utforska den världen i ett förstapersonsperspektiv är med andra ord lockande – precis vad jag får göra i Avowed.
"Börjar med ett skeppsbrott"
Som så väldigt många fantasyberättelser före det börjar Avowed med ett skeppsbrott. På väg till en mystisk ö kallad The Living Lands öppnar plötsligt kanonerna i ett allierat fort eld och sänker fartyget du färdas på. Det visar sig snart att människorna i fortet smittats av just den märkliga åkomma du ålagts av kejsaren att undersöka. Den tycks orsakas av sporer av något slag, som gör de som drabbas aggressiva och galna på olika sätt, ofta med resultatet att de försöker döda alla de ser.
Det är inget vidare välkomnande kan jag tycka, men det är bara att kavla upp ärmarna och börja utforska de lummiga miljöerna. Mycket av estetiken kretsar kring svampar. De växer mest överallt, är ofta färgrika och ger passande nog en känsla av just en levande plats. Det är också tematiskt viktigt, eftersom den där smittan sprids med hjälp av sporer från infekterad växtlighet. De som smittas får dessutom märkliga utväxter och färger i ansiktet, vilket får dem att likna så kallade godlikes, en ras som står i nära förbund med de nyckfulla och i övrigt mestadels frånvarande gudarna. Detta är extra dåliga nyheter för dig, eftersom du som spelare råkar vara just en godlike. Dessutom en särskilt ovanlig sådan som inte vet vilken gud du tillhör. Då godlikes är ovanliga i The Living Lands är många misstänksamma mot dig i största allmänhet, men också specifikt för att ditt utseende påminner om de smittade. Det är en ganska lovande premiss, som Obsidian borde kunna göra intressanta saker med.
Mer än en fantasy-version av The Outer World
Avowed är, baserat på de inledande timmarna, ett rollspel som övergripande påminner om Obsidians sci-fi-rollspel The Outer Worlds. Med andra ord utforskar du fritt, men det är inte en enda stor sömlös värld utan diverse olika mindre kartor du besöker. Dock känns Avowed, även om striderna är actionfyllda och intensiva, mer rollspelsfokuserat än sin sci-fi-kusin i rymden.
Det finns gott om förmågor att låsa upp, men under min tid med spelet låste jag inte upp tillräckligt med nivåer för att kunna grotta ner mig i karaktärsutveckling på något meningsfullt sätt. Det jag kan säga är att du, så länge du utforskar ordentligt, hittar spelets olika vapentyper i ganska rask takt de första timmarna och kan testa dem alla och se vilken stil som passar dig bäst, och börja bygga din karaktär efter det. Det finns tre färdighetsträd som representerar tre olika klasser: krigare, ranger och magiker. Du lägger även poäng i dina grundattribut, som är desamma som i Pillars of Eternity. Det betyder även att till exempel might fungerar annorlunda än ett styrkeattribut i regel gör i rollspel. Här påverkar nämligen might både den fysiska och magiska skadan du gör, vilket gör det lättare att till exempel bygga krigarmagiker. Utöver det finns även unika godlike-förmågor som du låser upp automatiskt under spelets gång. De olika attributen, samt dina bakgrundsval under karaktärsskapandet, kan även låsa upp unika dialogval.
Har du eld? Det har jag.
Striderna har potential.
Hur tunga besluten är, ja, det är svårt att säga i dagsläget.
Åh hopp.
"Ju mer jag spelar, desto mer börjar jag se potentialen"
Apropå karaktärsskapandet – första timmen får jag erkänna att jag var lite orolig. Karaktärsskaparen är, i alla fall i nuläget, väldigt snål med valmöjligheter och de flesta av de där godlike-utväxterna ser mest bisarra ut, som om det växte trädsvamp i ansiktet på en. Det går att stänga av dem så att man slipper se dem, men eftersom det är en viktig del av berättelsen att man ser annorlunda ut blir det lite konstigt om karaktärer man möter påpekar ens udda utseende och man ser ut som vem som helst. Striderna känns till en början både stelbenta och kaotiska på samma gång. Men ju mer jag spelar, desto mer börjar jag se potentialen. När jag hittar fler vapen än den inledande dolken och låser upp fler förmågor blir striderna lite mer dynamiska. Överlag skulle jag säga att särskilt närstrider lider en hel del de första timmarna. Jag hade svårt att hitta ett kul sätt att spela som krigare och valde istället att fokusera på magi, vilket redan från början ger fler verktyg att leka med. Det är också lättare att överleva om man kan hålla sig lite på avstånd, för jag kände mig klen i början oavsett rustning och hur jag valde att fördela mina poäng. Det här är ganska typiskt för rollspel, dock. Vissa builds kan ta lite tid på sig att blomma ut, medan andra är mer gångbara i början än senare i spelet. Men jag kan bara uttala mig om hur inledningen känns.
Grafiskt skulle jag kalla spelet ojämnt, men de fångar Pillar-spelens mix av nedgånget och färgstarkt ganska väl på en estetisk nivå. Sedan kan väl detaljnivån variera lite, med en del rätt snygga platser och välgjorda karaktärsmodeller, och en del som kanske ser lite mer livlösa ut.
Världsbygget, detsamma som i Pillars of Eternity, är intressant.
Stekt brunbjörn med svamp. Bokstavligen.
Kai är en av flera potentiella följeslagare.
Trappsituationen? Oklar.
Det viktigaste i ett sådant här rollspel är dock utforskandet och berättandet, och det är där jag finner mest potential i Avowed. Striderna är aningen stela (i alla fall i början, som sagt), men förvånansvärt intensiva och inte sällan relativt svåra; dock är det svårt att säga hur de håller i längden. Men Obsidian väcker ganska snabbt min upptäckarlust, så i slutänden utforskade jag i princip varje vrå jag kunde innan förhandsversionen var slut. Även om det är en del standardmöten med banditer och monster, och dialogen känns i regel inte alls lika skarp som i Pillars-spelen, så hittade jag några kul sidospår som gav mersmak, där jag fick göra val som jag hoppas följs upp senare i spelet. Bland annat träffar man en annan godlike som bygger en mystisk staty som han vill använda för att väcka upp en gud han tycker bör straffas. Sättet han vill straffa guden är intressant, då hans plan är att ge den ett samvete, vilket då skulle tvinga guden att tänka över vad den gjort, sona sina brott och ändra sig. En annan, mindre sidohistoria låter dig hjälpa en kvinna som jagats bort från sitt hus av den ödleliknande rasen xaurips. Men när man kommer till huset har ödlorna gjort en stor väggmålning som visar hur de och kvinnan är vänner.
"Både försiktigt hoppfull och milt skeptisk"
I slutänden är jag både försiktigt hoppfull och milt skeptisk till Avowed. Det finns saker i den här inledningen som ger mersmak, men som alltid med rollspel är det svårt att döma ett spel efter de första timmarna – som påfallande ofta är de sämsta i spelet. Karaktärsbygget behöver ge striderna mer dynamik under spelets gång, till exempel. Men viktigast av allt är att berättandet, karaktärerna och karaktärsbygget håller mig kvar i den här världen och driver mig att utforska vidare. Den som lever får se om The Living Lands kan leva upp eller inte.
Fotnot: Avowed släpps 18 februari till pc och Xbox Series X|S. Testat på pc med Ryzen 9 7900X, RTX 4080 och 32 GB minne.
