Sniper Elite är en serie som verkligen borde ha tappat sin lyster vid det här laget. Vi har fått fem spel i huvudserien plus en handfull zombie-spinoffer, det borde räcka mer än väl. Men även om Sniper Elite 5 var en liten besvikelse så känner jag mig ändå mer än redo att ge kommande Sniper Elite: Resistance en chans, för jag det är svårt att riktigt tröttna på det enkla men alltid underhållande konceptet.
"Ändlösa mängder nazistskallar och nazistskrev att prickskjuta på"
I Sniper Elite-spelen tar du dig igenom en serie kartor fulla av fiender som du ska försöka hitta bra sätt att prickskjuta, smyga förbi eller döda på något annat fyndigt sätt. Med andra ord är det lite som en prickskytte-variant av Hitman, där du uppmuntras att döda så många så möjligt på så långt avstånd som möjligt, snarare än att klä ut sig och gillra fällor. Och av allt att döma bjuder Resistance på mer av just den varan, med till synes ändlösa mängder nazistskallar och nazistskrev att prickskjuta på väldigt bekanta sätt.
Sniper Elite är fortfarande Sniper Elite.
Hemtrevligt, vore det inte för detaljen "krig".
I skydd av mörkret.
När jag får en dryg timme på mig att spela ett uppdrag i Resistance är det första jag noterar att det minsann inte är gamle träbocken Karl, mannen helt utan personlighet, i huvudrollen här gången. Istället är det hans kompanjon Harry, som varit spelare nummer två i co-op sedan Sniper Elite 3. Harry gör väl inte något omedelbart starkt intryck, men lite respit från Karl är åtminstone någon sorts förändring. Om Harry visar sig vara jätteträig så är det åtminstone en annan sorts träslag den här gången.
Uppdraget går, i vanlig ordning, ut på att man ska infiltrera en plats – den här gången en stad full med nazister – och hitta ledtrådar och identifiera särskilda mål. Det första jag gör är att börja söka av med kikaren för att hitta lite folk att prickskjuta. Det är ju därför man spelar ett Sniper Elite-spel, trots allt. Jag knäpper en fiendeprickskytt eller två och rensar upp en massa nazister som hänger nedanför kullen där jag befinner mig. Men jag känner av tidspressen och vill ju se så mycket av kartan som möjligt, så jag beger mig snabbt in i stadens ganska trånga gränder. Det dröjer inte länge förrän jag blir upptäckt och dödad. Bara att börja om, den här förhandstitten har inga sparpunkter och ingen möjlighet att spara själv. Varje dödsfall innebär att jag måste börja om – och många dödsfall ska det bli, för varje gång jag dör blir jag mer benägen att skynda mig och ta risker, med förutsägbart resultat.
Även i vanliga fall är jag ofta benägen att spela lite otåligt och riskfyllt i smygarspel. När jag bara har en viss tid på mig förvärras detta så klart ytterligare. I det här fallet är det dock nog en bra sak, för det tvingar in mig i dråpliga situationer och hindrar att jag bara sitter under min korkek, luktar på blommorna och prickar fiendetestiklar på avstånd hela speltiden. Så jag smyger fram och försöker använda en generator för att maskera mitt skytte. Det går bra en stund, tills en lastbil jag inte noterat parkerar bakom mig. Ut hoppar ett par svin som så klart larmar och drar till sig en smärre myrstack av nazister. Än en gång är jag död. Så jag testar att ta mig över till andra sidan floden som delar kartan i två. Men den ordinarie bron är väldigt välbevakad, märker jag. Så jag dör. Jag infiltrerar en övergiven motståndsbas och hittar lite ledtrådar till en annan motståndsbas som jag bestämmer mig för att leta efter. Jag kommer dock inte långt innan jag får Gestapo (som tydligen är en ny fiendetyp i spelet, iklädda svarta rockar och svarta fedorahattar) efter mig och… just precis – dör, igen.
Till sist tar jag mig dock till andra sidan floden genom att korsa en järnvägsbro längre bort. Det är riktigt spännande, och jag lyckas göra mig av med de flesta av vakterna utan att bli upptäckt på nytt. Men den lyckan står sig inte så länge. Jag får en svärm nazister efter mig och snart har jag dött igen och speltiden är ute.
Nazi-skallar ska blåsas bort.
Intet ont anandes.
"Belönande men också oförlåtande"
Det kanske låter som att det mest var kaos och att jag inte fick ut något av detta, men tvärtom skulle jag säga att min korta session med Resistance sätter fingret rätt bra på vad tjusningen med den här spelserien är. Fantastiska triumfer varvas med hårda nederlag, och du behöver i regel ta god tid på dig och ha tålamod (eller spela om samma sekvens flera gånger tills du hittar ett sätt att hantera den). Det är belönande men också oförlåtande på ett sätt som i slutänden oftast är givande.
Eftersom Resistance verkligen verkar vara mer av samma på alla sätt och vis innebär det att ban- och uppdragsdesignen kommer vara avgörande för hur bra det här spelet står sig mot föregångarna. Det var i mångt och mycket där Sniper Elite 5 fumlade lite, vilket gjorde att många – inklusive jag – blev lite besvikna på det. Förhoppningsvis kan Resistance bjuda på ett gäng varierande, komplexa kartor som faktiskt är roliga att utforska och lösa på olika vis. Om det gör det är jag absolut villig att vässa prickskytteögat en gång till.
Fotnot: Sniper Elite: Resistance släpps den 30/1 till pc, PS5, PS4, Xbox Series och Xbox One.
