Killzone 3 - En recension
Ja varför inte? Jag har aldrig recenserat ett spel tidigare, så det är väl på tiden?
Jag spelade ju aldrig klart Fallout New Vegas innan min XBOX gick sönder, så det här är första spelet jag klarat på ett tag. Det tog mig sammanlagt 2 dagars spelande och jag körde på HARD. Efter avklarat spel kom naturligtvis svårighetsgraden ELIT fram och man känner sig tvingad att genast starta om kampanjen.
Man känner igen sig direkt, nu har jag missat tvåan men spelande länge och väl Killzone 1 till PS2. Rico är tillbaka och några nya ansikten. Rico som jag minns honom är en egensinnig, övertuff soldat som inte tar några skitorder. Precis där tar vi upp vår vänskap igen och som om ingen tid har gått sedan vårt senaste möte drar vi iväg i en eldstrid som heter duga.
Spelet börjar med en liten inlärningsbana... som sedermera i spelet kommer finnas med i storyn, men i något lite annorlunda tappning. Du får skjuta in dig på mål och känna på vapnen. Det här känns alltid lite muppigt eftersom det är många år sedan jag spelade mitt första FSP och vid det här laget känner mig mer än väl familjär med kontrollerna. Jo visst, alla spel har sina egna tweaks vad gäller knapp-uppsättning men inget som kräver att man är hjärnkirurg för att klura ut.
Hopp in i storyn och det är det vanliga... "dum gubbe ska dö-scenariot". Plotten är väl helt okej, vi är fast på Helghast-planeten och vår enda chans att ta oss hem för att rädda jorden är att ha ihjäl så många Helghast vi bara hinner, och samtidigt se snygga ut.
Spelet är varierat på så vis att banorna och upplägget på världarna är föränderligt och spännande. Vad som tyvärr blir något tråkigt och uttjatat är det få antal olika fiender du kommer möta. Några skjuter, andra skjuter och hoppar, en del har kraftfullare vapen än andra, men det blir aldrig särskilt svårt om du bara placerar en salva i huvudet på dem. På några enstaka tillfällen i spelet stöter du på lite större fiender, minibossar om du så vill, de kan vara lite småknepiga, men egentligen inte svåra, mest irriterande.
De större bossarna som ofta kommer i form av gigantiska maskiner med luftvärnskanoner och dylikt kan vara lite knepiga. Lite. Allt är snällt uppställt för dig med ammo, vapen och pilar på vad du ska skjuta på. Det blir liksom aldrig RIKTIGT svårt.
Javisst säger ni, vänta bara till ELIT.. och jo, det är kanske det jag väntar på. Jag förväntar mig lite mer pang-pang för pengarna helt enkelt. Spelet var relativt snabbt avklarat och några av scenerna krävde absolut en hel del återupplivningar från mina allierade, men ofta fann jag mig själv hitta en smyg-strategi som tog mig genom banorna utan några större påstötningar.
Att smyga och skjuta runt hörn kan vara det bästa som hänt i det här spelet, du plockar en efter en, för ofta så gömmer sig fienden och kommer inte alltid springandes mot dig som dumma idioter. Smart AI kanske, men också lite förutsägbar. Skjut en salva, fienden gömmer sig, ta sikte och vänta tills han stoppar upp huvudet igen och skjut. Simple as that.
På tal om att skjuta, herren har varit god mot oss och slängt ut ammo-crates precis överallt. Det hoppas jag verkligen inte se på ELIT-nivån. Man kan absolut hitta sitt favvo-vapen och sen meja så mycket det bara går. När du börjar få slut på ammo kan du ge dig tusan på att det står en crate precis runt hörnet. Inget behov av att ta upp sin secondary eller tänka på att hushålla med sin ammunition.
Låter det som att jag är missnöjd? Inte alls. Det var rejält med kul Varierande banor och en massa olika fordon att öka sin förstörelse med gör det roligare.
Jag hade dock kunnat se en större mångfald bland fotsoldaterna i fiendeskaran.
Slutet ger ju merkänsla helt klart, det känns lite som att se första delen av Harry Potter... man är nöjd men känner att det är inte färdigt här! Vill ha mer!
Jag köper absolut Killzone 4 när det kommer (om det kommer).