Sorgligaste stunden i ett spel?
Bra fråga. För minnets skull så är det FF7. Spoilers idag kanske inte betyder så mycket men eftersom vi får en remake "snart" så säger jag inget, men ni som spelat(eller bara hängt med) vet mycket väl vilken händelse jag syftar på.
Fast nu var det länge sen som sagt. Nu på senaste tid är jag lite osäker. Jag hade velat säga Cayde-6 i Destiny då det är spelet jag är som mest aktiv i just nu men jag är inte helt såld på att det är över ännu, och jag kände aldrig att man fick lära känna karaktärerna så värst väl.
Final Fantasy XIV's slutscen (av 1.0 egentligen antar jag); End of an Era leker lite med känslorna ändå. Musiken, känslan och kroppsspråket i videon är fantastiskt.
Ett deppigt spel(dock inte "snyftigt") vore nog Majora's Mask för min del. Sjukt deppig värld och jag älskar det.
Jag hade jättegärna sett fler spel som leker med känslorna. För många spel tycks förvänta sig att du ska känna sorg över karaktärer som dör som du knappt fått chansen att lära känna. Sen hade jag gärna velat se mer än bara 'död', det finns många fler saker som är sorgliga än just bara döden liksom. Jag trivs som bäst med "bittersweet" saker och ting.
Jag är inte alls sentimental på något vis, inte i spel iallafall. Visst finns det storfilmer som tagit grepp om hjärtat på en och fått fram en tår eller 2, men slutet på prologen i "The last of us" det tar fan priset. Det var så oväntat, så oförutsägbart, och så oändligt tragiskt.. så det är nog utan tvekan den sorgligaste stunden i ett spel för min del...
Senaste, Brothers Tale of two sons. Trodde det inte men våt i ögonen blev jag.
Samma här.
Älskade spelet och var inställd på att lira om det massor av gånger tills jag kom till slutet. Rejäl pungspark där som jag inte alls var beredd på.
Cptn BaseballBatBoy!
That Dragon: Cancer gör mig ledsen bara av att titta på det. Har aldrig orkat ta mig igenom spelet.
"It is by caffeine alone I set my mind in motion. It is by the beans of Java that thoughts acquire speed, the hands acquire shakes, the shakes become a warning. It is by caffeine alone I set my mind in motion."
https://www.youtube.com/watch?v=lSp5IcQAMB0 : D
nädå jag grinar aldrig till spel Ha ha
För det mesta bakbinds Troubadix och förses med munkavle .
Introt till Last of Us, helt klart!
Något annat jag fick spoilat för mig, när tråden ändå är inne på ämnet. Jag brydde mig inte ett skvatt om det som hände då, när jag väl spelade TLoU efter att remastern till PS4 kommit ut.
PUBG... No further comments.
Winner winner, tårarna rinner?
För att svara på frågan själv: Slutet på Planescape: Torment är nog mitt starkaste minne. Jag vet inte om jag grät, per se, men
Annahs möte med The Transcendent One är rejält hjärtskärande när man romansat henne.
TTO: "DOES THE ONE YOU FOLLOW *MATTER* TO YOU?"
Annah: "He matters more to me than my life."
TTO: "THEN DIE."
...är fortfarande en av mina favoritkonversationer i ett spel. Jag älskar hur
TTO vrider runt hennes kärlek till ens karaktär till en dödsdom. Det känns ju ännu vidrigare eftersom man vet att det är så man själv betett sig så ofta innan spelet startade.
Senaste spelet jag faktiskt fällde en tår till var nog Life is strange.
Har aldrig gråtit av TV-spel. Är för avtrubbad. Däremot kändes det ju i slutet av The Walking Dead Säsong 1. Värsta var nog introt till The Last of Us som var sorgligt och otroligt välgjort.
((( ....You Can Try and Live in Darkness, But You Will Never Shake the Light.... )))
==> NES,, Mega Drive,, N64,, PS2,, Xbox,, GameCube,, PS3,, PS4,, Wii U,, Xbox 0NE,, Steam,, Switch,, PS5 ==>
_____________________________________________________________________________________________________
|| Windows™ 10 Home || Cool Master® || Intel® Core i7 6700K @:4.00Ghz || ASUS™ GeForce® GTX 1070 || Kingston© Hyper X Fury --32GB DDR4 @:2133Mhz || GigaByte™ Z170 Gaming k3 || EVGA™ 600W || KiOXiA® Exceria 420Gb SSD || Seagate™ Barracuda 2TB HDD || ROCCAT™ Tyon --Laser || Logitec™ G710 || ASUS™ VG248 LCD 24" 1080p @:144Hz || 250 Mbit --Fiber || NordVPN™ ||
Jag vet inte om det räknas som sorgligt, mer allmänt emotionellt kanske.
1. Slutet på The Witcher 3, andra DLC:n, när Geralt bryter fjärde väggen. Den där känslan av att ”fyfan vad bra det här är” men samtidigt insikten om att det är över.
2. Samma känsla, Red Dead Redemption, duellen på slutet och eftertexterna direkt efter. Det kändes som när man såg en gammal Clintan-västern för första gången. Mäktigt.
3. Bubblare: Super Metroid. När jätte-Metroid offrar sitt liv för att rädda Samus, då blev jag lite ledsen. Jag hade hoppats på att hon skulle behålla den som husdjur eller nåt...
yolo
Senast var det slutet på Wolfenstein: The New Order.
De skulle ha barn och allt, men Blazkowicz är skadad och kan inte fly när de måste spränga stället i luften. Lite sorglig eftertextmusik på det så blev det gråt. Sen kom tvåan och det visade sig att jag grät för ingenting. *hytter med näven*
Övning ger träning.
Jag gråter i Tetris när det långa, raka I-blocket äntrar spelplanen, för att jag alltför sällan lyckats skapa den perfekta 4-raders rensningen. Och för det utanförskapet som tetrominen måste genomlida: att gång på gång få sitt trauma återupprepat, återupplevt och upprivet pga min otillräckliga skicklighet att skapa den perfekta miljön. Förutsättningarna för en ljus framtid för I-blocket ser sannerligen inte goda ut. En krossad barndom och en förstörd framtid. Jag kan bara be till gudarna att hen inte går på en rampage och växer upp till att bli en destruktiv varelse som förgör allt i sin väg. Amen.
Jag gråter i Tetris när det långa, raka I-blocket äntrar spelplanen, för att jag alltför sällan lyckats skapa den perfekta 4-raders rensningen. Och för det utanförskapet som tetrominen måste genomlida: att gång på gång få sitt trauma återupprepat, återupplevt och upprivet pga min otillräckliga skicklighet att skapa den perfekta miljön. Förutsättningarna för en ljus framtid för I-blocket ser sannerligen inte goda ut. En krossad barndom och en förstörd framtid. Jag kan bara be till gudarna att hen inte går på en rampage och växer upp till att bli en destruktiv varelse som förgör allt i sin väg. Amen.
Konstigt att Uwe inte gjort den filmen.
Jag tröttnade på min gamla signatur, men kom inte på något vitsigt att skriva som inte kändes fånigt, så det blev den här harangen i stället.
För helvete kan alla använda spoilertagget i bästa möjliga mån här annars går det inte att läsa tråden alls utan att bli påhoppa av spoilers från höger och vänster? T ex spoilern från TWD hade youtubeklippet kunnat satts i spoilertagg så jag slapp se titeln på klippet. Alla spelar inte allt på release eller ens inom ett år eller två utan att för den sakens skull inte ha planer på att spela det.
"Parents aren't the goal or the finish line. They are the starting line, where you go from there is up to you."
- Drack (Mass Effect Andromeda)
Som nybliven förälder satt jag rakryggad snyftandes ett "Sir, yes sir!" under de scenerna.
(Mass Effect Andromeda är för övrigt ett ruggigt underskattat spel.)
@anon_119148: TWD: Season one är 5 år gammal. Efter så många år har man rätt att spoila, men jag ändrade till ett annat klipp för dem som inte har spelat det än.
@grollo_92: TWD: Season one är 5 år gammal. Efter så många år har man rätt att spoila, men jag ändrade till ett annat klipp för dem som inte har spelat det än.
6 år tillochmed. Håller med, borde inte behövas spoilertaggar i all evinnerlig tid. Första halvåret kanske.
Jag brukar inte gråta i TV-spel, men i Horizon Zero Dawn var det rätt tungt på ett ställe. Det inträffar en ganska emotionell händelse en bit in i huvudstoryn, ni som spelat vet nog vilken scen jag menar.
Spoilervarning: Klicka INTE på "Visa innehåll" nedan ifall du inte spelat ännu, men har tänkt göra det.
Jag tänker naturligtvis på Rost när han räddar Aloy. Det kändes extra hårt när Rosts liv fick ett så pass brutalt slut med tanke på hans redan tragiska levnadsöde som outcast, och allt som hände innan han blev outcast (ifall ni glömt detaljerna, ta en titt här).
Jag tyckte inte det kändes riktigt schysst att ta livet av Rost på det sättet. Samtidigt kände jag "hatten av" för grymt skickliga manusförfattare som lyckades framkallade sådana känslor i ett spel.
