Psykisk ohälsa
Min berättelse
Jag är en av alla dom som lider av “psykisk ohälsa”. Från barnsben, så länge jag kan minnas, har jag känt mig utanför, otillräcklig, bristfylld med tankar som jag kände jag var tvungen att dölja för alla. Manipulering av min hälsa har kommit som en naturlig reaktion och jag är bra på det. En mästare. Ingen anade någonting. Skolan gick bra. Bättre än dom flesta. Mina föräldrar var oroliga för att jag inte bjöd hem kompisar eller aldrig hade läxor. Lärarna var oroliga för att jag inte pratade tillräckligt och inte presterade på den nivån dom uppskattade jag kunde. Ingen lyckades se igenom min fasad. Ingen kunde se de tankar jag brottades med. Visst, några av dessa tankar hjälpte mig. Som läxor, vilka kunde avverkas på fem minuter efter en lektion. Alla var tydliga med att visa sin oro, men då jag lyckades med det mesta och gav skenet av att inget var fel kunde ingen som förstå sig på vad som låg bakom allt.
När jag fyllde 16 drack jag alkohol för första gången. En möjlighet till självmedicinering. Den löste allt. Den dödade mina tankar. Den hjälpte mig slappna av i sociala situationer så manipuleringen blev ännu lättare. Och råkade jag mot all förmodan råka släppa fram min nedtryckta känslor kunde jag lätt skylla det på en snefylla skapade av ett dussin starköl. Visst, baksidan var stunderna när jag inte var onykter, då späddes mina tankar på med ångest av den värsta graden. Dessa timmar fylldes av en önskan av ett slut. Jag såg en möjlig utväg på mina tankar, en utväg för lidandet. Skulle jag verkligen gå så långt?
Detta löstes dock genom flytten till Lund och starten av studentlivet. En femårig tid som definierades redan under de fyra första veckornas nollning. Synen på alkoholkonsumtion var helt annorlunda. Jag kunde nu släppa alla spärrar som tidigare funnits. Inget stoppade mig från att ta vad som till en början var en folköl till middagen, som blev en starköl till varje måltid och till sist evolutionerade sig till ett par groggar framför datorn en vardagskväll och whiskeydrickande istället för plugg dagen innan tentan, som jag mestadels klarade. Studietiden lade också grunden till en vänskapskrets som var de första personerna som efter ett par år kunde se igenom den mur jag byggt upp och sådde de frö till tankar som slutligen fick mig att söka hjälp.
Efter studierna, efter studentlivet, flyttade jag till Stockholm. Det var det bästa som kunde hända för mig. Det blev ett livsnyktrande. Efter en allmän vårdkontroll träffade jag för första gången en läkare som inte byggde sina teorier på hur jag presterade i samhället eller hur jag verkade mot mina medmänniskor. Han såg igenom mig och övertalade mig att söka hjälp, vilket jag också gjort.
Jag har haft enorm tur i mitt liv. Jag är uppväxt i en lugn och säker miljö. Jag har haft lätt för skolan vilket i sin tur har lett till ett stadigt jobb och trygg inkomst. Detta gjorde dock att jag lätt kunde smyga igenom ungdomen med en ohälsa som jag kommer få leva med resten av livet. För trots att jag har hjälp så är jag inte “frisk”. För ett par månader sen föll jag ner i misären och vaknade upp på akutpsyk, med taskigt minne av de senaste sju dagarna och inget direkt minne av de sista två. På utsidan hade jag gått till jobbet under dessa dagar och varit effektivare än någonsin, på insidan hade jag byggt upp min mur med en ostadig konstruktion som föll ner över mig och krossade den jag verkligen är.
Samhällets berättelse
Anledningen till att jag skriver detta inlägg just idag är för att jag vaknade upp och läste att psykiatriansvarig på SKL, Ing-Marie Wieselgren, sa följande:
“Man är för dålig på att sova, äta och motionera på ett sätt som främjar hälsan. Om vi ska kunna vända och stoppa tillströmningen till BUP, då måste vi komma in tidigare och just jobba med livsstilen och de val som man gör kring hur man organiserar sitt liv.”
Detta gjorde mig upprörd. Visst, att äta, sova och motionera är viktigt men det är absolut inte orsaken att till att jag, och tusentals andra, lider och kämpar med sitt eget inre. När jag var yngre motionerade jag väldigt mycket, jag höll en god kostvana och sov bättre än många andra som inte lider av samma psykologiska problem som jag själv. Det sista vi som samhälle och speciellt en psykiatriansvarig ska göra är att beskylla de ungdomar som lider för det som dom känner.
Många unga lider av psykologiska problem som i grunden beror på prestationsångest. Det leder till anorexi, bulimi, depression och massa annat grymt. Detta löses inte genom att beskylla dessa personer att de lever dåligt, då de i många fall lever nästan exakt enligt det mönster som man ska enligt samhällets syn på uppväxt.
Jag är långt ifrån en expert på ämnet och ska akta mig från att göra för många felsägelser. Det jag kan ge är dock min syn som själv är drabbad av detta. Det som gav mig en lugnare livssyn, det som gör att jag kan bryta det mönster som leder till djup depression är att vara kreativ. Det bästa för mig är att skriva. Det ger en avslappning samtidigt som ett utlopp för alla de tankar som konstant kretsar i mitt sinne. Jag har även börjat måla det senaste halvåret vilket endast är en kreativ fortsättning från skrivandet. (Mina verk jämför jag mer med en bildlektion i förskolan än en blivande konstnärs verk.)
Så vad säger jag? Att alla ska börja skriva eller måla? Nej, absolut inte, tvärtom.
Vi är alla olika, det som fungerar för mig fungerar inte för dig. Eller så är det precis det som det gör.
Motion, sömn och kostvanor spelar roll. Senast när jag hamnade på akutpsyk var det just brist på de två sista som var det slutliga strået. Problemet grundade sig dock inte i dessa praktiska exempel utan problemet var att jag från början lämnade mina rutiner kring skrivandet i förmån för just träning, sömn eller ätande och definitivt jobb.
Min syn är att samhället inte ska kontrollera, sätta ytterligare press eller beskylla unga (eller äldre). Vi måste ändra vårt synsätt på mänskligheten från vad den är idag. Vi är alla olika. Vi tycker olika, ser olika ut och beter oss olika. Man kan lyckas i samhället genom att gå olika vägar. En del bygger sin framgång via motion, en del via skrivande, andra via övriga exempel.
Din berättelse
Oberoende vem du är eller var du är i livet så finns det någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa. Möjligtvis är det en vän, möjligtvis är det ditt barn, möjligtvis är det du själv. Det första steget i detta är att minska pressen från den här personen. Det andra steget är att söka hjälp.
För många kan det hjälpa att prata. Det bästa rådet jag kan ge är att söka kontakt med en psykolog. Därefter en nära bekant. Jag förstår och vet att inte alla har kraften, orken eller möjligheten att göra något av detta och sträcker härmed ut min hand som hjälp. Skriv av dig till mig om du inte har någon annan eller vill hålla det relativt anonymt.
Må väl och kom ihåg, sätt inte press på folk som lider av psykisk ohälsa. Säg inte åt dom att äta bättre, sova mer eller träna mer. Problemet är mer komplext än så och det är först efter man har tagit tag i grundproblemet som man kan utveckla hjälpen och stötta personen i dess vardagliga liv.
Starkt att öppna dig och del med dig av din berättelse. Vill också flika in att en start till att hitta hjälp är Mind.se
@dali: Starkt jobbat och välskriven text, hoppas det reder ut sig så du får en god hälsa i framtiden.
Många gånger när människor lider utav sömnbrist eller psykisk ohälsa kan vara kopplat till stress som ofta uppkommer i folktätare områden, det som kan lösa ett sådant problem är att tälta eller ta sig ut till vildmarken och komma i kontakt med djur och natur.
Något utav det bästa jag kan tänka mig i en situation där stress och ångest uppkommer är att ta sig ut själv och fiska. Ta en stund för sig själv i lugn och ro och sedan sortera tankarna samt reflektera livet för att finna en lösning eller finna ett mål.
Jag har haft problem med depression och ångest periodvis i livet. Just det där att prata med någon är det självklara som man hör hela tiden. Problemet för mig, och många andra, är att en del av sjukdomen är att man ofta stänger dörren och isolerar sig. Jag kan känna skuld över att belasta andra med problem som jag själv inte ser orsaken till. Jag minns en gång för många år sen när jag stängde av telefonen i flera dygn för att jag inte vill bli nådd. Jag satt hemma själv med mina ångestfyllda tankar och ville inte gå ut.
Så det är alltid bäst att söka hjälp, ju tidigare desto bättre, men det är lättare sagt än gjort ibland.
Idag mår jag bra, men jag äter antidepressiv medicin. Mina ångestperioder har jag lärt mig leva med. När det var som värst för ett tiotal år sen fick jag ångestdämpande mediciner, men det valde jag snabbt att sluta med. Enda som hände var att jag blev så trött i huvudet att jag inte orkade ha ångest. Tyvärr orkade jag inte fungera som människa heller. Ångestbehandling för mig personligen handlar om distraktion. Ångest är ofta en obefogad känsla, och jag har hittat mina små distraktioner i vardagen som fungerar för mig. Det här är ju självklart högst individuellt och ingen generell uppmaning till alla att spola ner sin Oxascand i avloppet och börja med distraktionsövningar istället.
@Bennii: Jag är liknande situation som dig. Jag har viss social fobi och är väldigt introvert. Jag behöver vara ensam och just att prata är inget jag har direkt behov av. Därför skrev jag att "det hjälper för många att prata". Inte för att det hjälpte mig utan att det kan hjälpa för någon annan. Ett bättre uttryck hade kanske varit "söka hjälp" vilket är det jag egentligen menar. Tror jag
Det är komplext och det viktiga är att inte skuldbelägga de utsatta.
Jag levde i en fruktansvärt dålig relation i ett par år, och då hittade jag "hem" på FZ och började skriva av mig här. Det hjälpte mig att hitta balans i livet och sedan gå vidare till ett nytt liv. Som du skriver, alla kan inte börja måla eller skriva för att må bättre, men man kan göra någonting; man kan börja öppna upp sig, söka hjälp, vägledning eller bara någon som lyssnar.
Bra att du skriver om något som är så allvarligt ...
@Rackaren: Jag håller med dig. Och det är den förminskningen av problemet som jag läser mellan raderna på Ing-Marie Wieselgrens uttalande. Det räcker verken med ett piller eller en joggingtur. Man måste ner till roten.
Jag äter dock anti-deprissiva och de gör en stor skillnad för mig. Det är inte lösningen men ett hjälpmedel att ha möjlighet att komma vidare i processen.
@Walter S.A. Iego: Kan erkänna att du var en stor inspirationskälla för mig och mitt skrivande för 8-9 år sedan här på FZ. Tyvärr var jag inte mogen och redo för det då och det ledde till att jag övertygade mig själv att det inte var något för mig. Nu 8 år senare är det skrivandet som förgyller min vardag. Så man skulle kunna argumentera att du hjälpte mig nå hit, så tack för det
Håller med dig att problemet må vara komplext. Men att gå till läkaren och få något piller utskrivet som ska "bota en" är bland det värsta man kan göra. Vilket är många unga personer som gör idag. Gäller o hitta vart skon klämmer och försöka "åtgärda" det.
Jag vet inte om du bara uttrycker dig klumpigt, men att gå till doktorn och få medicin är inte "bland det värsta du kan göra". Det finns människor där ute som av olika anledningar hamnar i nedåtgående spiraler som i slutändan leder till svåra depressioner. Ibland kan man peka ut en tydlig orsak, men det är precis lika vanligt att orsaken är okänd. Första gången jag drabbades hade jag vänner, bra betyg i skolan, bra familjesituation och en kul hobby. Antidepressiva läkemedel har en humörutjämnande effekt. Jag kan bara tala för mig själv, men jag slipper mina värsta dippar tack vare bra medicinering. Antidepressiva läkemedel (till skillnad mot ångestdämpande/lugnande benso-preparat och liknande) är heller inte beroendeframkallande (men du ska självklart inte sluta med dem från en dag till nästa).
Däremot håller jag med dig om att man alltid ska skanna av sin situation och leta efter en orsak, något man kan få hjälp med av en kurator eller psykolog. Medicin är bara ett verktyg av många.
Sen kan jag hålla med dig om att vissa unga idag verkar ha en annan syn på medicin som någon slags cure-all-my-problems. En av mina absolut bästa vänner är psykiatrisjuksköterska och hon bytte avdelning på jobbet för att hon tröttnade på alla tonårstjejer som blivit dumpade av pojkvännen och åkt till psykjouren. Där måste vi ju lita på att läkarna vet vad de gör och inte medicinerar i onödan, något som jag tror är vanligare på till exempel en vårdcentral än en specialiserad psykiatrisk avdelning.
Håller med dig att problemet må vara komplext. Men att gå till läkaren och få något piller utskrivet som ska "bota en" är bland det värsta man kan göra. Vilket är många unga personer som gör idag. Gäller o hitta vart skon klämmer och försöka "åtgärda" det.
Att säga det är bland det värsta man kan göra är rent utsagt dumt då det funkar för vissa men inte för andra. I många fall är det ett steg på vägen som man sedan slutar med.
Jag är en sådan person. Egentligen hjälpte medicinen inte mig så otroligt mycket men när jag väl slutade så mådde jag på riktigt bättre än någonsin.
Sedan finns det givetvis folk som går andra hållet, men får man rätt hjälp och hittar rätt medicin så kan det hjälpa. Men där måste man skanna av situationen lite och se vad som behöves och få rätt hjälp
@Rackaren: Jag håller med dig. Och det är den förminskningen av problemet som jag läser mellan raderna på Ing-Marie Wieselgrens uttalande. Det räcker verken med ett piller eller en joggingtur. Man måste ner till roten.
Jag äter dock anti-deprissiva och de gör en stor skillnad för mig. Det är inte lösningen men ett hjälpmedel att ha möjlighet att komma vidare i processen.
Exakt. Går att använda det som ett hjälpmedel på traven eller vad man ska säga. Funkar med naturliga saker också. Men det är många som tex tar piller och sen 'struntar' eller försöker glömma sina problem och tror att medicinerna kommer bota allt, vilket är ett farligt tänk.
Jag vet inte om du bara uttrycker dig klumpigt, men att gå till doktorn och få medicin är inte "bland det värsta du kan göra". Det finns människor där ute som av olika anledningar hamnar i nedåtgående spiraler som i slutändan leder till svåra depressioner. Ibland kan man peka ut en tydlig orsak, men det är precis lika vanligt att orsaken är okänd. Första gången jag drabbades hade jag vänner, bra betyg i skolan, bra familjesituation och en kul hobby. Antidepressiva läkemedel har en humörutjämnande effekt. Jag kan bara tala för mig själv, men jag slipper mina värsta dippar tack vare bra medicinering. Antidepressiva läkemedel (till skillnad mot ångestdämpande/lugnande benso-preparat och liknande) är heller inte beroendeframkallande (men du ska självklart inte sluta med dem från en dag till nästa).
Däremot håller jag med dig om att man alltid ska skanna av sin situation och leta efter en orsak, något man kan få hjälp med av en kurator eller psykolog. Medicin är bara ett verktyg av många.
Sen kan jag hålla med dig om att vissa unga idag verkar ha en annan syn på medicin som någon slags cure-all-my-problems. En av mina absolut bästa vänner är psykiatrisjuksköterska och hon bytte avdelning på jobbet för att hon tröttnade på alla tonårstjejer som blivit dumpade av pojkvännen och åkt till psykjouren. Där måste vi ju lita på att läkarna vet vad de gör och inte medicinerar i onödan, något som jag tror är vanligare på till exempel en vårdcentral än en specialiserad psykiatrisk avdelning.
Ja, jag är inte så bra på att formulera mig men jag är uppväxt med en far till läkare och man har fått en del 'insight' genom åren eller vad man ska säga. Och såna piller kan röra runt i hjärnan riktigt ordentligt. Många personers tillstånd förvärras efter en lång period av användande. Har själv varit deprimerad en period i mitt liv. Och absolut, det är inte lätt att bara hitta orsaken direkt och åtgärda problemet direkt. Man får gräva. Det är liksom kroppens sätt att meddela dig att du behöver förändra något i ditt liv. Låter lite klyschigt kanske men idag är jag fan lyckligare än nånsin sen såklart piller kan hjälpa, men att förlita sig på dom över en längre period är ingen bra idé.
Tror det ligger mycket i det Ing-Marie Wieselgren säger när det kommer till tillströmning av barn till BUP de senaste 10-15 åren. Bara bristen av sömn kan ju t ex orsaka stress och kemisk obalans och det kan man nog klandra dataspel lite för. Sedan har jag lite insikt i BUP då jag jobbar med barn, BUP idag bryr sig knappt inte om vanliga barn med någon rätt vanlig problematik utan sysslar mycket med barn som har svåra störningar t ex empatistörningar.
Jag vet inte om du bara uttrycker dig klumpigt, men att gå till doktorn och få medicin är inte "bland det värsta du kan göra". Det finns människor där ute som av olika anledningar hamnar i nedåtgående spiraler som i slutändan leder till svåra depressioner. Ibland kan man peka ut en tydlig orsak, men det är precis lika vanligt att orsaken är okänd. Första gången jag drabbades hade jag vänner, bra betyg i skolan, bra familjesituation och en kul hobby. Antidepressiva läkemedel har en humörutjämnande effekt. Jag kan bara tala för mig själv, men jag slipper mina värsta dippar tack vare bra medicinering. Antidepressiva läkemedel (till skillnad mot ångestdämpande/lugnande benso-preparat och liknande) är heller inte beroendeframkallande (men du ska självklart inte sluta med dem från en dag till nästa).
Däremot håller jag med dig om att man alltid ska skanna av sin situation och leta efter en orsak, något man kan få hjälp med av en kurator eller psykolog. Medicin är bara ett verktyg av många.
Sen kan jag hålla med dig om att vissa unga idag verkar ha en annan syn på medicin som någon slags cure-all-my-problems. En av mina absolut bästa vänner är psykiatrisjuksköterska och hon bytte avdelning på jobbet för att hon tröttnade på alla tonårstjejer som blivit dumpade av pojkvännen och åkt till psykjouren. Där måste vi ju lita på att läkarna vet vad de gör och inte medicinerar i onödan, något som jag tror är vanligare på till exempel en vårdcentral än en specialiserad psykiatrisk avdelning.
Håller absolut med, medicin kan vara bokstavligt talat livsräddande, men det hänger på att man ser den på rätt sätt. Går man in med inställningen att medicinen ska fixa ens problem så kommer det gå illa. Om man däremot ser på medicinen som ett hjälpmedel för att hamna i ett tillräckligt bra tillstånd för att få orken och motivationen att ta tag i de verkliga problemen, då kan den verkligen prestera underverk.
Sedan tycker jag inte man ska se på Wiselgrens kommentar alltför negativt eller ens som en skuldbeläggning. Dålig kosthållning och frånvaro av motion kan leda till dåligt reglerade signalsubstanser och hormoner i kroppen, vilket absolut är av vital vikt när det kommer till utveckling depression och ångestsyndrom. Alla med depression kommer givetvis inte undvika eller bota depression på magiskt manér bara för att de börjar äta sallad och jogga, men många skulle garanterat kunna må mycket bättre om de gjorde det, och i många fall undvika att falla in i depression.
Med det sagt är det givetvis en extremt komplex och mångfasetterad sjukdom som måste tacklas från många håll och med olika taktiker för varje individ.
Har bara läst OP, än så länge.
Först, kul att du skriver om detta, då jag flera gånger startat en liknande tråd som jag stängt när jag skrivit några rader med tanken "det är ingen som vill höra detta ändå, folk har sina egna bekymmer".
Härmed varnar jag också för en antagligen alldeles för lång text, nedan, räknar inte med att någon läser igenom allt, men det ska ändå bli skönt att få ur sig lite.
Själv lider jag av kraftig panikångest, till stor del sammanknutet till prestation och nya situationer.
Därför är jag nu "sjukskriven", istället för att ha börjat på mitt nya jobb som det var tänkt. Jag klarar helt enkelt inte av att gå dit. Världen bara rasar vid tanken på det. Som tur är känner jag min chef sedan tidigare, och han har varit långt mer förstående än vad man kan begära. Tjänsten är ändrad från fastanställd på heltid till extra vid behov, med planen att jag ska börja jobba om några veckor, lite smått, och försöka komma in i det lite mindre pang på.
Det stora problemet är väl kanske att jag inte ska hålla på med det jag håller på med, i alla fall inte på den nivån som jag eftersträvar. Jag är kock, och jag är fruktansvärt tävlingsinriktad och kan inte nöja mig med något annat än att allt blir perfekt (det blir det ju givetvis aldrig, oavsett hur duktig man är...).
Jag kan inte nöja mig med att jobba på ett trevligt ställe som är bra, utan måste hela tiden söka mig uppåt, och nu har jag liksom nått den nivån där det inte går att komma mycket högre, utan att det slutar bli matlagning och snarare blir något slags konst i kombination med kemi, som jag inte är det minsta intresserad utav.
Eftersom att jag inte har något jobb, så har jag inte heller blivit sjukskriven, det blir fattigt, minst sagt, vilket inte är bra för min ångest, jag har situationen uppklarad för den närmsta framiden, men det stressar mig oerhört mycket att inte känna att jag klarar av jobbet, och därför inte heller får in en vettig summa pengar så jag kan börja bygga upp sparkontot istället för att sarga det.
Som tur är har jag tagit lite diskpass på en gammal arbetsplats, vi snackar ett eller två i veckan, så det kommer in några pengar. Och förhoppningsvis kan jag lyckas komma över den här tröskeln, som nu känns oerhört stor och omöjlig att passera.
En lätt missuppfattning är att det handlar om självförtroende. Tyvärr är det inte så enkelt.
Jag vet att jag klarar av jobbet, och att om någon månad gör jag det minst lika bra, om inte bättre än mina kollegor.
Däremot ligger det något annat i grunden, ett stort förtryck av alla dessa känslor som pågått alldeles för länge, trots försök att ta itu med dem. På många olika sätt.
Och de känslorna orkar inte ligga kvar där inne längre.
Så som jag ser det har jag två alternativ, eller tre, möjligtvis. Ta mig igenom de första månaderna och komma över den mest akuta ångesten, eller byta jobb. Byta jobb är en lång väg att vandra, då jag inte ens har en gymnasieutbildning i botten. Men det känns ändå mest rätt just nu.
Något min psykiatriker också är inne på. Nästa vecka ska jag träffa en ny psykolog också, och det känns ändå bra mycket bättre än för en vecka sedan, men paniken som uppstår när jag tittar på ett schema, och tänker att jag ska stå där dag ut och dag in, den är obeskrivbar.
Som en extra krydda har jag sedan ungefär 10års ålder lidit av en depression, som kommer och går och jag är självdiagnosticerad lite bipolär. Det finns bara 0 eller 100. Och när det vänder smäller det bara till.
Depressionen är hanterbar i sig, så även ångesten, men när de möts, och det blir en virvelvind av ångest och mörka tankar, då går det inte längre.
Jag har gått igenom 7 olika psykologer/psykiatriker, ingen som jag känt har riktigt förstått eller kunnat hjälpa, till viss del för att jag nog inte heller vill ha hjälp, eller i alla fall inte en viss del av mig.
Jag har testat allt möjligt för att få utlopp. Träning, nix. Skrivande, nix. Jobba 240h+ i månaden, nix. Samtalsterapi, nix. Den bästa tillflykten jag hittat är film och TV-spel, som det ändå gäller att vara försiktig med. Alkohol och andra preparat är jag totalt ointresserad utav. Testa att stå på 7-eleven nattetid i fem år, då finns det två alternativ, antingen börjar man bruka något själv, eller så tappar man all smak för det. Jag tappade all smak för det. Kan dricka några glas i goda vänners lag någon gång då och då, men aldrig så att jag blir berusad.
Jag är nu snart 33, bor i mina föräldrars gästrum och ser liksom inget slut på det. Det är inte så hemskt, jag har också haft en hemskt massa tur. Jag har fortfarande en egen lägenhet, även om den är uthyrd, för att jag inte har någon egen inkomst. Jag har flera möjliga jobb, nu ska jag bara klara av att ta mig dit, och inte arbeta ihjäl mig.
För det är det jag inte vill längre. Efter många år med alldeles för mycket arbete, så orkar jag inte med. Varken psykiskt eller fysiskt.
Att skriva av sig fungerar rätt bra, då och då. Problemet är att om det inte blir i en offentlig miljö går tankarna och orden mest runt i ett virrvarr. Jag har kanske 6-7 anteckningsböcker fulla med mina mörka tankar och dess former, som oftast är något slags poesi. Eller vad man ska kalla det.
Sedan hamnar man där, i den otroligt banala "försöka må bättre"-karusellen som är svensk sjukvård. Inget ont om den i stort, men när man mår psykiskt dåligt är den tyvärr rätt kass.
Sömnproblem? Jaha, har du regelbundna sovtider? Motionerar du?
Nähe, du jobbar allt från 06.00 på morgonen till 03.00 på natten. Ja, då är det inte mycket vi kan göra just nu.
Kunde jag vara i bättre fysiskt kondition? Absolut. Men den är inte heller så dålig.
Kosthållningen? Ja, där finns det mycket att önska. När man jobbar äter man inte, det blir bara så. Det kan vara 16h på jobbet, och det mesta man får i sig är en brödkant och en näve garnityr som blev över. Förutom det man får i sig när man hela tiden smakar av det man lagar. Så lite närig får man väl i sig, men inte på något vettigt sätt.
Sedan kommer man hem och hungern slår till, och då blir det vad man har hemma. Kan vara allt ifrån en halv chipspåse till knäckemacka med kaviar eller i bästa fall några rester. Eller en korv eller hamburgare på vägen hem.
Sen är det bara att försöka sova några timmar och börja om.
Det blir ju också ett sjukligt belöningsbeteende när det kommer till kosten, där man försöker kompensera upp för allt annat som är skit, genom att man faller för att köpa ostbågar, fastän man verkligen inte borde, idag igen. Och man kanske häller i sig 4 liter läsk på ett arbetspass, för då får man i alla fall i sig socker som man kan jobba på.
Och så kommer de mörka tankarna. De som man försöker hålla tillbaka, de som aldrig slutar jaga en. De som ihärdigt klamrar sig fast, hur mycket man än försöker att slå bort dem. Man ser bara de misstag man gjort, även om det kanske var tre som var något att överhuvudtaget tala om, eller ens värda att notera. Och man kanske gjorde 300 tallrikar som var utmärkta. Men ändå är det den brända potatiskakan, den undersaltade köttbiten eller borttappade beställningen man kommer ihåg, och slår sig själv blodig med när man ligger i sängen.
Och då undrar man liksom, är det verkligen det ska vara så här att leva? Och i sådana fall, är det alls värt det?
Jag vill avsluta detta med något jag skrev, förra sommaren, när hade en månad kvar på min anställning, och bara ville bort, och också poängtera, att jag inte överhuvudtaget är suicid, men tanken på att det en dag tar slut, är ofta den största trösten, tyvärr.
Jag tänker på Dig
När jag ligger i min säng
När jag fösöker att somna
Längtan efter Dig
Att bli omfamnad av Dig
Din ömma kyss på mina mina läppar
En dag ska Du bli min
Vi två bli ett
Förenas i evigheten
Jag vill slippa at vakna upp
Mina tankar ska slippa att ila omkring
Döden lever, länge leve döden
Ad hoc addendum
Kan inleda med att min uppväxt var helt normal tack vare underbara föräldrar och ett tryggt hem men jag var nog lite skoltrött redan när jag började skolan.
Slarvade med skolan och läxor.
Brydde väl mig inte så mycket om det.
Hade dåliga betyg redan från början.
Blev dessutom mobbad och slagen större delen av lågstadiet.
(Mobbningen förstörde mitt redan dåliga självförtroende ännu mer)
Gled igenom högstadiet och gymnasiet med G och IG i betyg.
Pluggade upp lite IG på komvux och gick en 2-årig KY-kurs.
Fick i samma veva min första enda riktiga flickvän som dumpade mig via sms efter 11 månaders förhållande.
Arbetslös i ett halvår.
(Jag tänkte under denna period alldeles för mycket och rätt som det var small det till i huvudet på mig)
Misslyckades med att ta körkort.
Men! Fick Jobb! och jag blev fast anställd 2006 och jobbar fortfarande kvar på samma företag.
(Har ingen framtidstro, inget drömjobb och har ingen aning om vad jag vill jobba med i 30+ år tills pension så mitt nuvarande jobb får duga tills vidare)
Jag trivs ändå rätt bra på jobbet, jättetrevlig personal och arbetskollegor och jag har en ok lön som gör att det blir pengar över efter hyran och andra (k)räkningar.
Har sportat lite förut, har sprungit orientering.
Har nog alltid skött det här med mat och sömn, dricker nästan aldrig alkohol.
Har rökt en gång i tiden men gick över till snus istället.
Flyttade hemifrån till första lägenheten, efter att ha bott där några år flyttade jag till en annan lägenhet som var dubbelt så stor och där jag bor än idag.
Skaffade 2011 min första katt (Jag älskar katter) som var min livskamrat, men jag var tvungen att avliva honom i november 2016 och börjar gråta så fort jag tänker på honom.
Så..nu sitter jag här, 36 år gammal (fyller 37 i maj) blyg så in i norden, med noll framtidstro, extremt dåligt självförtroende, självmordstankar, mångårig depression i en lägenhet som ingen vill dela med mig.
Det är nog det enda jag saknar.. Sällskap.. har knappt nån kontakt med mina föräldrar och min storebror.
Den enda släkten jag har kontakt med är min mormor som jag var hem och firade igår på hennes 90-års dag.
Har några få kompisar som jag brukar spela spel och brädspel tillsammans med men det sker alldeles för sällan.
Jag anser mig själv vara ful så ingen tjej kommer någonsin vilja ha mig.
Bojkottar dejtingsidor och profilbilder (This user is too ugly to have a profile Picture)
Spelar mycket spel och lyssnar mycket på musik för att försöka få tankarna på annat.
Utan det vetefan hur länge jag hade orkat med.
Beklagar vägg av text men jag har nog aldrig skrivit/pratat ut om detta.
Kan du läsa detta så har jag lärt mig att använda en Signatur. /cheer
@Walter S.A. Iego: Kan erkänna att du var en stor inspirationskälla för mig och mitt skrivande för 8-9 år sedan här på FZ. Tyvärr var jag inte mogen och redo för det då och det ledde till att jag övertygade mig själv att det inte var något för mig. Nu 8 år senare är det skrivandet som förgyller min vardag. Så man skulle kunna argumentera att du hjälpte mig nå hit, så tack för det
Stor tack för de orden, finare komplimang kan man inte få. Det märks verkligen att du har utvecklat språket, och som i mitt fall och mitt eget skrivande, hoppas jag dina texter och tankar gör livet lättare. Det finns mycket läkekraft i kreativiteten.
Stor tack för de orden, finare komplimang kan man inte få. Det märks verkligen att du har utvecklat språket, och som i mitt fall och mitt eget skrivande, hoppas jag dina texter och tankar gör livet lättare. Det finns mycket läkekraft i kreativiteten.
Aningen off-topic men jag måste få hålla med!
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Kortfattat så har jag gått i flera olika former av terapi samt att alkohol och marijuana har varit min bästa vän i närmre 10 år.
Det som fick det att vända för mig var att be min chef om hjälp, vilket jag gjorde i höstas. Hans krav var att jag skulle sluta röka gräs, vilket jag hade gjort dagligen i minst 8 år. Jag gav han det löftet i oktober 2018 och då fixade han tid hos företagsläkare och psykolog. Har ätit medicin, Sertralin, sedan dess och har inte rökt ett bloss sedan den första oktober. Tampas fortfarande med alkoholen, den är tuff att jobba bort, men mitt liv är oändligt mycket bättre idag än det var för bara 5 månader sedan.
Till dig som läser och mår skit: Kämpa på och jag lovar dig, allt går att lösa. Vill du bolla tankar så skicka ett PM så lovar jag att svara.
Ännu en dag i paradiset.
@keffkebab:
Vet inte om du vill ha svar men här får du ett ändå. Bra skriven text och jag lider med dig i de bekymmer du dras med. Poesin i slutet var mycket bra, ser fram emot keffkebabs poesisamling
Innan du läser vidare, jag vet att jag inte har något med din situation att göra och om du inte vill höra min syn på din text så behöver du inte läsa. Gör det du vill och jag hoppas innerligt att du kommer i frid med dig och din situation.
Jag har läst din text ett par gånger nu. Något jag fastnar vid var gång är tidigt i texten, "som tur är känner jag min chef sedan tidigare, och han har varit långt mer förstående än vad man kan begära". Det jag läser mellan raderna är att din chef verkar vara en bra sådan. Anledningen att han har förståelse är inte av bara sympati och skyldighet utan att han värdesätter dig och det du tillför. Är det inte något att ta vara på?
Istället för att byta jobb, kan du inte ta ett snack med honom om att jobba halvtid eller bara under dagar eller tider då det är lugnare på verksamheten? Kanske att du kan ha ansvar för en specifik uppgift som inte leder till att det blir för mycket för dig men ändå tillför något till verksamheten?
Jag vet att jag inte har någon aning om din situation och kan bara reflektera utifrån mitt perspektiv. Jag är tillbaka efter en kort sjukskrivning. Jag lutade åt att byta jobb och karriär men när jag kom tillbaka hade jag ett samtal med chefen och jag har fått tillbaka det lugn som krävs för att orka med ett jobb. För mig var det kontakt som var väldigt jobbigt. Så nu är jag inte längre en uppdragsledare utan mer en handläggare. Ett stort steg tillbaka i "karriären" men det jag gör är jag jävligt bra på så i slutändan fungerar det mycket bättre, både för mig och jobbet.
Jag känner igen mig i "utan måste hela tiden söka mig uppåt, och nu har jag liksom nått den nivån där det inte går att komma mycket högre" som du skrev. Jag har samma driv och det leder ofta till att det blir för mycket. Men istället för att nå uppåt söker jag perfektion i de små uppgifterna istället för att hela tiden leta mig uppåt.
@Araxnoid:
Vägg av text är inget att be om ursäkt för. Min var två och en halv A4 i Google Docs Det var mycket intressant att läsa.
Som jag skrev till Keffkebab: jag har inget med din situation att göra. Så vill du inte ha min syn behöver du inte läsa mitt inlägg eller svara. Gör det du vill och jag hoppas innerligt att du kommer i frid med dig och din situation.
Ah en annan orienterare. Något jag gjorde väldigt mycket i min ungdom men inte utövat överhuvudtaget de senaste 5 åren. Haft funderingen på att göra "comeback" på någon etapp på oringen i år, men vi får se hur det blir med det.
Något jag fastnar på när jag läser din text är "Jag trivs ändå rätt bra på jobbet, jättetrevlig personal och arbetskollegor och jag har en ok lön som gör att det blir pengar över efter hyran och andra (k)räkningar." Det är något fantastiskt att ha. Tänk på hur stor del av tiden du spenderar på jobbet. Jobbar man 8 h är det ju nästan halva ens vakna tid. Att trivas med det är ett drömjobb i sig.
Och att du får lite pengar över är ju också härligt. Har du några tankar vad du vill göra med dom? Jag har en något absurd syn på pengar så ska inte komma med några stora ekonomiska tips.
Jag saknar också självförtroende över mitt utseende och vill inte vara i centrum. Dock med hjälp av pengar har jag kunnat lösa vissa av de bekymmer och oroligheter jag hade.
Exempelvis tyckte jag mina armar var otroligt fula och smala. Jag gick alltid med tröja och vågade knappt gå i T-shirt. För att ändra på det skaffade jag en tatuering. Den är inte särskilt utmärkande men jag gick till en tatuerare som hade bra omdöme och bad honom komma på en idé. Det är som ett konstverk som folk kan titta på istället för mina fula armar. Nu har jag inga problem i att gå i kortarmat eller kavla upp skjortärmarna. På torsdag är det dags för nästa på överkroppen, efter det kanske jag får en lugnare upplevelse på badstränder eller andra situationer när jag tvingas ta av mig på överkroppen.
För mig hjälper också välsittande kläder. Dock hatar jag att shoppa och modé i allmänhet. Brukar handla en eller två gånger om året. Då har jag sparat ihop en hyfsad summa pengar (typ 5000 kronor), går in på en affär och ber dom plocka fram saker som dom tror passar och jag tycker är bekväma. Väljer att gå dit under konstiga tider, kan använda en semesterdag till det. Då är jag ofta ensam i butiken och behöver bara utstå biträdet i min närhet.
Kan du inte låta någon annan avgöra om ditt utseende? Det kanske visar sig att det inte är allt?
Jag testar dejtingappar, mestadels Tinder, då och då. Har dock mer behov av ensamhet än umgänge så sällan blir det något av det. Och under den största tiden är det mest en jävla plåga. Dock har det hänt att jag matchat och börjat skriva med några. Och dom få tillfällena känns jävligt sköna. Det har också lett ett få tal gånger att jag har gått på "dejter". Tänk dig själv synen av en snubbe med social fobi som jag själv rulla in på ett café utan en aning vad man gör där. Alla gånger det har hänt har motparten varit i samma situation vilket gör det till en ganska trevlig tillställning.
Är otroligt dålig på allt det där men jag har ändå ett tips att ge, om du går på dejt, beställ då inte blåbärspaj. Var en gång på en dejt och gjorde det misstaget. Kom hem med ganska schysst känsla i kroppen och såg mig själv i spegeln. Jag möttes inte av mig själv utan av en snubbe blåare än en smurf runt munnen. Jag kröp ner under täcket och ville inte lämna sängen för all framtid. Jag har inte pratat med kvinnan igen men nu ser jag det mest som en rolig historia vilket är rätt skönt i sig.
@dali: Klart du får svara/reflektera på min textvägg!
Det betyder faktiskt mer än vad det kanske borde att du ö.h.t. läst den!
Tack för de snälla orden om min "poesi".
Angående jobbet, så är det väl så vi tänker att det får bli, när jag ska återgå till jobbet, problemet är väl att jag ända sedan jag började i branschen känt att det inte riktigt klaffar.
Ja, jag är intresserad av matlagning. Ja, jag är duktig på det.
Men bara därför betyder det ju inte att det är det jag ska hålla på med, liksom.
Därmed sagt är jag beredd att ge branschen en chans till, men jag har svårt att se hur det ska funka, i det långa loppet. Det blir liksom bara som att allt skjut framåt en liten stund.
Tar jag mig igenom det här nu, blir det bara samma sak och värre nästa gång jag byter jobb, antagligen om max ett år, om jag nu mot förmodan inte skulle trivas så bra att jag stannar längre än så, vilket inte är troligt, men inte heller omöjligt.
Framförallt blir problemet att jag går in i jobbet alldeles för mycket. Tar på mig extrapass, jobbar över, för att jag inte har någon vettig kontext utanför jobbet, och så länge jag har ett jobb som bara har fler och fler timmar att slänga på mig, så kommer jag få det väldigt svårt att bryta det mönstret.
Det var också därför jag satte ner foten nu, och inte bara "jobbade på" vilket min chef tyckte att jag skulle göra, och jag ser hans poäng, samtidigt så känner jag att behovet att inte bara ha identiteten "kock" blir allt viktigare för mig. Jag kräver inte mycket, men man tappar liksom de flesta vänner utanför branschen. Man träffar folk som man innan kanske träffade några gånger i månaden någon gång om året, och ja, att man ändrar socialt umgänge är naturligt, men när det bara blir kollegor och krogen som är de sociala alternativen, och man själv inte vill till den miljön, blir det kämpigt.
Lugna dagar finns mer eller mindre inte, i alla fall inte i en så stor organisation som jag nu tänkte arbeta i. För då ska det förberedas för nästa laddning, städas i det där hörnet man inte hann med i jäktandet under helgen o.s.v., en sak jag har reflekterat över är däremot att jag kanske ska jobba i en mindre verksamhet, med, för all del mer reellt ansvar, något jag inte egentligen har något emot, men där pressen från mig själv också minskar.
Nu blåser jag bara upp ett spöke i min hjärna, där jag jämför mig med folk jag inte bör jämföra mig med.
Att jag sedan var "handplockad" för tjänsten gör det bara värre, för då känner jag ju att jag måste prestera från dag ett.
Och när jag inte ens klarar av att gå dit, så känner jag mig som en pellejöns.
Det är svårt att veta hur man ska gå vidare, jag tänker i alla fall undersöka att ta upp studier igen, och jobba deltid. Kanske känns jobbet kul igen om några veckor?
Ad hoc addendum
@dali:
Hej! och tack för att du tog dig tid att svara!
Jag har absolut ingenting emot din eller någon annan syn.
Tvärtom..jag är bara glad att någon vill läsa det jag skriver
Pengarna som blir över sparar jag på ett sparkonto och jag har fått ihop en rätt ok buffert nu.
Har inga direkta planer på vad jag vill göra med pengarna förutom att göra behovsinköp då och då.
Köpte till exempel en ny säng för några veckor sedan.
Kommer jag på att fasen nu behöver jag en ny tv.. då går jag och köper en ny tv.
Jag hade lite aktier och fonder förut, inget seriöst dock men jag sålde av mig alltihop för ett tag sedan.
Skulle nog vilja resa någonstans i framtiden men jag skulle aldrig åka ensam eller till ett ställe där jag inte kan språket.
Då skulle jag känna mig så jäkla utlämnad och panikattackerna skulle komma som ett brev på posten.
Apropå Orienteringen så har jag mestadels sprungit småtävlingar och några O-ringen.
Är inte duktig på det på något sätt, gör det mest för att jag tycker det är roligt och att det är skönt att komma ut i skogen och röra sig.
Sist jag sprang en tävling var O-ringen uppe i Boden 2013 som jag fullföljde.
Detta var förresten första tävlingen efter att jag bröt smalbenet under vänster knä 2012.
Men efter 2 operationer och 3 månaders sjukskrivning och att jag fick lära mig att gå igen så är jag idag helt återställd.
Glömde nämna detta i den första väggen.
Skulle gärna vilja springa mer men har det svårt att ta mig till tävlingar på grund av avsaknad av körkort.
Angående tatueringar så har jag funderat på en liten kanske.. kanske en liten tribal på armen.
Eller i och med att jag älskar Hotline Miami-spelen så skulle en liten 50 Blessings-logga vara rätt fränt
Men jag tror dock inte jag skulle klara av smärtan
Apropå Hotline Miami så har jag faktiskt fått ihop en komplett Jacket-cosplay med bland annat djurmask, Jacka och amerikanskt baseboll-trä.. det känns rätt surrealistiskt att jag som blyg och hatar att vara i centrum klär ut mig för att kunna visa upp sin kärlek till spel.
Nästa Comicon jag och mina kompisar åker till så ska jag vara utklädd
Jag känner mig rätt osäker angående hela min kropp (inte bara utseendet) och jag skäms i princip över min kropp.
Dels för att jag är så smal och dels för att jag är så blek. (Saknar pigment i huden, klarar max 5 minuter i solen och blir bara röd)
Av den anledningen (vill inte visa mina armar) så har jag alltid långarmade tröjor på mig när jag är ibland folk.
Vägrar nästan att ha shorts eller andra kortbyxor på mig. (mina ben är mer eländiga än mina armar)
Jag gillar att köpa kläder men tycker inte om att gå i klädesbutiker. (skäms som sagt över min kropp)
Så dom senaste 4 tröjorna jag köpte beställde jag på nätet.
Har absolut inget emot dejter (förutom att är jag är väldigt blyg inför tjejer jag inte känner och att jag ogillar stora folksamlingar)
Träffade förövrigt mitt ex på Lunarstorm en gång i tiden och anledningen till att hon började skriva till mig var att jag hade Orienteringen som intresse på min presentation.
Jag föredrar att chatta med tjejer via nätet eller sms/facebook-messenger först istället för att direkt prata med folk.
Ska jag chatta med tjejer så ska det dock vara i ett lugnt och snällt tempo.
Jag får dock en känsla av att det är väldigt svårt att hitta snälla och lugna singel-tjejer i dagens Sverige.
Kan ju dock ha att göra med att det idag är mer män än kvinnor i Sverige.
Känner man sig sen som jag gör (det enda jag är bra på är att vara dålig, inget att ha etc) då blir ju mina chanser att hitta någon rätt obefintlig..
Tack igen för att du svarade!
Kan du läsa detta så har jag lärt mig att använda en Signatur. /cheer
@keffkebab:
Jäklar, låter som en riktigt tuff jobbsituation och jobbkultur. Det är riktigt svårt med jobb då allt blir beroende kring det. Skulle vilja säga att det bara är att säga upp dig och jaga din dröm men det vi båda att det endast funkar i fantasin. Låter dock som du har insikt i din situation vilket är bra steg. Tror också ditt driv kommer få det att fungera vilken väg du än tar, så länge du har möjligheten att sätta gränser för dig själv.
@Araxnoid:
Ja man blir lite utlämnad på resor när man lämnar sin "safe zone". En känsla jag älskar dock Satan vilken skada, stark gjort att så snabbt komma tillbaka ändå. Min tatuering igår blev dubbelt så stor som först var tänkt över revbenen. Satan vad ont det gjorde, blir ingen mer över revbenen Låter som en riktigt schysst Cosplay. Gött också att det är i en setting du är bekväm i. Där har du ju ett möjligt resmål, någon större comic con utomlands Jag tror problemet är att partners som passar en själv är lik en själv, är man då själv inte särskilt lätt-tillgänglig så är nog inte en möjlig partner det heller.
Starkt av dig att dela med dig, Dali. Där fick man sig en tankeställare så här på lördagsmorgonen.
Har också haft episoder med mycket ångest, stress och oro. En nära anhörig fick cancer, en bästa vän sa upp kontakten, det gick åt helvete i skolan, trodde aldrig man skulle komma hemifrån och få eget så att säga. Blev erbjuden antidepressiv medicinering, men avböjde detta då jag hört en hel del negativa fördomar om det.
En dag vände det hela som om ingenting av ovanstående hänt. Det är märkligt hur livet bara kan ta en U-sväng ibland.Livet har sina svackor, men det är av dessa man blir starkare också (enligt min egen erfarenhet).
Återigen, tack för läsningen.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro | Ps5 pro? |