A Plague Tale: Requiem - pest eller kolera?

It's not a lake, it's an ocean
A Plague Tale: Requiem - pest eller kolera?

Drygt tre år har gått sedan Asobo överraskade oss med ett spännande, välgjort och bitvis gripande äventyr om syskonkärlek, magi och ond bråd död i A Plague Tale: Innocence. Uppföljaren vill mer. Men är mer alltid bättre?

Det börjar trevande, lite lekfullt. Genom att låta Amicia leka med sin lillebror Hugo bekantar vi oss med kontrollen. Det råder en fridfull stämning, och för alla som upplevde helvetets alla kval i det första spelet känns det välförtjänt att syskonen får några ögonblick tillsammans när döden inte stirrar dem i ansiktet. Lugnet varar förstås inte länge. Ganska snart blir tonen mörkare.

A Plague Tale: Requiem är precis som sin föregångare ett ofta sotsvart spel. Döden och eländet är ständigt närvarande, och jag har lika lite lust att bosätta mig i 1300-talets Europa som jag hade när jag spelade det första spelet. Men precis som i Innocence blir det aldrig exploaterande.

Requiem är väldigt likt Innocence till en början. Vi följer syskonen Amicia och Hugo genom ett pestsmittat landskap där respekten för liv sedan länge har upphört att existera och där döden lurar bakom varje hörn. Under resans gång stiftas bekantskap med både nya och gamla vänner. Gameplay är tämligen oförändrat och bygger fortfarande på komponenterna stealth/strid samt att använda ljus och mörker till sin fördel. Den största enskilda förändringen är att Hugo nu kan kontrollera råttorna mer effektivt. Det är oerhört tillfredsställande att använda dem till sin fördel i strid. På så vis kan ett hopplöst antal fiender reduceras till mer hanterbara antal.

Stridssystemet är intakt. Det är fortfarande lika barnsligt roligt att slå ut soldater genom att släcka deras facklor och se råttorna sluka dem. Eller att slunga stenar i huvudet på fiender som saknar hjälm. Några timmar in i äventyret får Amicia tillgång till ett armborst, men slangbellan med olika alkemiska hjälpmedel är alltjämt det primära vapnet.

Stealth är ett moment som vi känner igen från de flesta äventyrsspel som inte fokuserar enbart på action. I likhet med andra kända titlar innehåller Requiem många och långa partier i högt gräs. Det blir lite enahanda eftersom upplägget är ganska förutsägbart, men det som gör att Requiem lyckas lite bättre än genomsnittet är den viskande kommunikationen mellan Amicia och hennes vänner. Farorna gör dem påtagligt nervösa, de söker ständigt efter vägar framåt och tolkar hela tiden sin omgivning. Detta gör situationen lite mer spänd och är samtidigt ett snillrikt sätt att berätta en historia, även i långsamt stealth-läge.

Råttorna var något nytt som både väckte äckel och bidrog till den mörka och obehagliga stämningen i det första spelet. I Requiem är råttorna betydligt fler. Råttinvasionen når rent bibliska proportioner, men chockeffekten är borta och det förvånar mig lite att Asobo valde att göra råttorna till en så dominerande fiende en gång till. Det finns en förklaring som alla spelare får upptäcka själva.

Precis som tidigare bekämpas råttorna med eld. Dessvärre är det inte alltid glasklart när man befinner sig på en tillräckligt ljus och trygg plats. Jag blir ibland råttföda på en plats jag uppfattar som tillräckligt upplyst. Att dö i Requiem innebär dock endast en omstart från senaste checkpointen, och den är sällan långt borta.

Styrkan i A Plague Tale: Requiem är berättelsen, karaktärerna och miljöerna. Det finns en mänsklighet bakom all död och ångest som ofta går förlorad i andra mer påkostade äventyrsspel. Vi görs ständigt påminda om att karaktärerna inte är några superhjältar utan vanliga människor som råkar befinna sig i en ovanlig situation. Utsattheten tvingar dem att begå handlingar de annars inte skulle begå. Och samvetet plågar dem konstant. De vill inte det här, egentligen. "Inget förblir någonsin bra", suckar Hugo när lugnet åter igen bryts.

La Cuna matata.

Spelet rör sig mellan lugna stunder och kaotiska strider, och denna tempoväxling har Asobo lyckats utmärkt med. Den ger en skön balans och möjlighet att pusta ut. Samtidigt förmedlas en känsla av lugnet före stormen, för vi vet att det snart kommer braka loss igen. Requiem är precis som Innocence vackert, rått och brutalt, men också mer storslaget. Asobo har skapat ett större spel som erbjuder mer av allt. Detta betyder inte nödvändigtvis att Requiem är ett mycket bättre spel än föregångaren, ty ofta känns de vackra miljöerna ganska outnyttjade. I lugna partier när det skulle finnas tid för utforskning finns ganska lite att göra förutom att söka sig vidare till nästa anhalt. Faktum är att Requiem periodvis känns lite som Rise of the Tomb Raider och Uncharted, vilket är något jag aldrig upplevde i det första spelet. Detta har mycket med miljöerna att göra.

Bitvis kan Requiem kännas en aning mekaniskt. Ännu ett hus med patrullerande vakter att ta sig runt och förbi. Ännu ett fält med högt gräs att gömma sig i och eldar att nyttja för att komma runt alla råttor. Det sker inte någon större utveckling av gameplay, även om vissa vapen och förmågor tillkommer.

Dessutom hålls spelaren i handen lite väl hårt, och jag hade gärna sett fler möjligheter att ta sig an olika situationer eller att utforska de utsökt vackra miljöerna mer. För den som är van vid dialogalternativ och stor rörelsefrihet kan A Plague Tale: Requiem kännas väldigt begränsat. Men detta är ett linjärt spel, inget Assassin’s Creed. Utseendemässigt konkurrerar det definitivt med andra storspel i genren, även om grafiken är lite ojämn på sina håll.

En hel del snuskigt vatten blir det.

Requiem är en väldigt försiktig uppföljare. Precis som i Innocence har Asobo inte återuppfunnit hjulet på något sätt. I stället har de än en gång skapat ett riktigt välgjort äventyr som lånar från andra utan att skämmas men samtidigt gör något lite eget av det.

Det är visserligen inget fel i att behålla stommen från det som fungerade väl och vidareutveckla vissa delar, men det går inte komma ifrån känslan av att ha sett det mesta tidigare. Äventyret hade också tjänat på att kortas ned något för en mer trimmad och fokuserad upplevelse. Trots detta håller berättelsen mig fast ända till det välskrivna slutet, vilket ändå säger något om dess kvalitet.

A Plague Tale: Requiem klättrar precis över tröskeln till ett högt betyg, men faller ändå lite på målsnöret. Känslan är att detta hade kunnat bli ännu bättre om utvecklarna vågat lite mer. Trots denna försiktighet vittnar Requiem om att Asobo har kapacitet till något fantastiskt. Kanske redan nästa gång?

A Plague Tale: Requiem
4
Mycket bra
+
Vackert och storslaget
+
Trovärdig dialog
+
Stabilt gameplay
-
Många osynliga väggar
-
Vissa sega passager
Det här betyder betygen på FZ

Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS5, Switch (via molnet)
Finns på: Game Pass


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Chefredaktör

Tack för fin recension, som vanligt!

Medlem

Personligen gillade jag spelet inte alls, medan första var helt ok förutom en både dålig och onödig sistaboss. Svårt att sätta fingret på det, men jag gillar inte de större öppna partierna och den stora repertoar av verktyg man har till sitt förfogande. Förstår att man ville göra ”mer” men personligen tycker jag det mer hamnar i vägen.

Redaktör
Ponny

Håller verkligen med om att det bitvis kan kännas för mekaniskt. Områdena är så tydligt uppdelade i "si" och "så" att det tappar livfullheten. Väldigt fint skrivet. Jag gillar det nog snäppet mer, och känner som du entusiasm för vad som komma skall.


En Bamseponny av folket

Medlem

Jag gillar verkligen den här recensionen. Du har ett bra tempo när du skriver, något jag själv tycker är svårt att åstadkomma. Allt får sin plats men dröjer sig inte kvar längre än det borde. Bra jobbat!

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Staenhus:

Jag gillar verkligen den här recensionen. Du har ett bra tempo när du skriver, något jag själv tycker är svårt att åstadkomma. Allt får sin plats men dröjer sig inte kvar längre än det borde. Bra jobbat!

Tack. Jag får säga detsamma (vilket jag också gjorde i en kommentar till din Pinstripe-recension, så det är inget tackfjäsk!). Hoppas du recenserar fler spel!


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Kolera... du väljer ALLTID kolera om alternativet är Pesten!

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av brewitz:

Kolera... du väljer ALLTID kolera om alternativet är Pesten!

Så är det. Men Requiem är ju faktiskt varken pest eller kolera.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

1
Skriv svar