Sonic Frontiers är modigt och revolutionerande

It's not a lake, it's an ocean
Sonic Frontiers är modigt och revolutionerande

Strax före millennieskiftet bröt Sonic Adventure ny mark för den ilsnabbe igelkotten. Nästan 25 år senare försöker Sonic Frontiers göra detsamma. Resultatet är överraskande.

Jag växte upp med Sonic the Hedgehog. Han är den jag har att tacka för att mitt TV-spelsintresse blev mer än bara en flyktig förälskelse. Min barndoms superhjälte har emellertid inte haft det lätt de senaste två decennierna. Sonic Team har gjort otaliga försök att förnya Sonic och ge honom ny energi. Vi kan räkna upp många titlar som tagit serien i väldigt olika riktningar genom åren. I allt från Sonic Heroes och Sonic and the Black Knight till mer lyckade Sonic Colours och Sonic Lost World har utvecklarna experimenterat fritt med Sonic som en sorts försökskanin.

Sonic Frontiers är det senaste försöket att trycka på resetknappen och göra något nytt. Jag vågar påstå att resultatet är den största förändringen för ett Sonic-spel sedan Sonic Adventure. Det är onekligen ett väldigt annorlunda Sonic-spel vi får. Inte bara kan Sonic numera klättra på väggar och flyga kortare sträckor som blott några av många nya förmågor, han befinner sig i en öppen värld där han ska samla skill points för att uppgradera sig själv. Han besegrar fiender för att få kugghjul för att låsa upp passager och så kallade valvnycklar för att nå de åtråvärda kaos-smaragderna. Först när samtliga smaragder är insamlade kan man ta sig an banans stora boss (med betoning på stor). Innan dess har man genom att lösa utmaningar öppnat upp kartan bit för bit.

Beslutet att placera Sonic i en tämligen öppen värld fri för utforskning och full av utmaningar lät galet på förhand och jag var minst sagt skeptisk. Men i takt med att jag utforskar öarna i spelet och experimenterar med dess gameplay, står det alltmer klart för mig att Sonic tvärtemot mina förväntningar passar alldeles utmärkt i en öppen värld. Här finns utrymme att utnyttja hans höga fart utan att ramla mot en säker död.

När jag börjar utforska den grönskande Kronos Island känner jag samma nyfikenhet som när jag först hamnade i Mystic Ruins i Sonic Adventure. Det är så mycket som är nytt att man lätt kan känna sig lite överväldigad i början. Sonic Frontiers handlar nämligen mycket om att jaga föremål för att ta sig vidare. Ett klassiskt grepp i många äventyrs- och plattformsspel, men inget som har funnits i Sonics värld på detta genomgripande sätt tidigare.

De öppna världarna i Sonic Frontiers är ett intressant experiment. Men de är också väldigt märkliga. Till skillnad från de linjära och korta banor vi kommit att förknippa med Sonic ställs vi nu inför stora öppna områden som ger spelaren all tid i världen att både ta in landskapet och fundera över vad det är vi ser. I grunden liknar detta mer traditionella äventyrsspel. Tydlig inspiration har hämtats från flera andra spel, här finns drag av både Super Mario Odyssey och Shadow of the Colossus, och Sonic Team har svårt att hålla ihop summorna av detta till något slags helhet.

Fiender, pussel, plattformar och loopar, allt känns som om Sonic Team kastat tärning när de designat dessa områden. Öarna är också anmärkningsvärt färglösa. De saknar den nästan överdrivet färgglada glans vi är vana vid i Sonics spel, och kontrasten blir brutalt tydlig när de ställs sida vid sida med de mer klassiska banorna i Cyberspace. Dessa banor i 2D och 3D ser fantastiska ut, men känns å andra sidan som en kvarleva som inte riktigt passar in i spelets övergripande utforskartema.

Det finns ett nytt level-system som innebär att Sonic kan uppgraderas med nya förmågor. En sådan som ges i inledningen av spelet är cyloop. Genom att hålla in en knapp och springa ett varv runt något skapas en ljusring som antingen ger fiender en smäll eller låser upp en utmaning. Detta är roligare än vad det låter som – att springa varv runt ett stort fiendeuppbåd på ett fält och se dem explodera är barnsligt kul. Och lite effektfullt, dessutom. Cyloop är den största och bästa spelmässiga förändringen sedan spindash i Sonic 2.

Sonic Frontiers saknar en tydlig identitet. Här finns massor av nya idéer, men de är hopslängda på ett ogenomtänkt vis och ger aldrig känslan av att höra ihop. Det är som om spelet är ett resultat av ett vilt brainstormingmöte där ingen idé fick förkastas. Sonic Team borde ha ställt sig frågan vilket spel de egentligen ville skapa och sedan gått all in. I stället verkar de, av rädsla för att stöta sig med oss mångåriga fans, inte riktigt ha vågat löpa linan ut. Resultatet blev en kompromiss.

De klassiska banorna är löjligt snygga, men spelmässigt halvdana.

Spelupplevelsen blir lite lidande av en del tekniska brister. Pop-ins är så framträdande att det nästan gör ont, och i de värsta stunderna påverkar det spelbarheten. Att hoppa från en plattform till en annan utan att ens se vart jag ska hoppa förrän jag i princip har landat är inte acceptabelt. Men spelet är förlåtande och det går snabbt att ta sig vidare igen.

I övrigt flyter allt på bra, förutom när jag vid ett tillfälle föll genom skärmen som om året var 2006. Här finns inga långa laddtider eller märkliga buggar som stör. Detta är faktiskt ett förhållandevis polerat Sonic-spel, hör och häpna, även om grafiken känns anpassad till Switch.

Det känns nästan lite märkligt att skriva det, men Sonic Frontiers är det både modigaste och bästa Sonic-spelet jag spelat sedan Sonic Adventure. Det lider inte av de klassiska kontrollproblemen, mycket tack vare de stora öppna ytorna, och är proppat med både bra och lovande idéer som kan ta serien vidare om de bara ges lite mer tid i utvecklingsugnen.

Trots att det är ett osedvanligt spretigt spel har jag roligt mest hela tiden och irritationsmomenten är få. Det finns mer att önska här, men för första gången på väldigt länge känns det som att Sonic Team är på rätt väg. De har gjort ett vägval som jag gillar, något att bygga vidare på. Sonic Frontiers är inte en fullkomlig vision utan ett första steg. Kanske till något stort.

Spelat på: Xbox Series X
Även tillgängligt på: PC, PS4/PS5, Xbox One, Switch

Sonic Frontiers
3
Bra
+
Den största utvecklingen för Sonic på över 20 år
+
Roliga strider och maffiga bossar
+
Sonic i en öppen värld fungerar!
-
Ett spel med identitetskris
-
Pop-ins deluxe
-
Färglösa öppna världar
Det här betyder betygen på FZ

signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Bra skrivet, måste faktiskt erkänna att jag tycker om spelet. Trodde jag inte skulle göra det i början och ångrade nästan köpet men efter ett par timmar så har jag blivit van

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av ItsmrD:

Bra skrivet, måste faktiskt erkänna att jag tycker om spelet. Trodde jag inte skulle göra det i början och ångrade nästan köpet men efter ett par timmar så har jag blivit van

Det finns som sagt en hel del kvar att önska. Men att Sonic Team har lyckats skapa en solid grund, utan katastrofala kontrollproblem, buggar eller annat som gör att man ledsnar, är ett stort steg framåt. Öppna zoner är helt rätt väg att gå för Sonic, de behöver bara jobba på formatet för att skapa en mer intressant värld och skala bort en del för att ge spelet en tydligare identitet.

Personligen skulle jag föredra att Sonic Team gjorde lite som Capcom gjort med Resident Evil, dvs. kör två parallella spår (remakes i tredje person respektive nya spel i första person i deras fall): Sonic i 3D i en öppen värld och Sonic i 2D på linjära banor som förr. Båda fungerar.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Ja låter som en klok ide. Men tycker att spelet blev lite mysig när man väl kom in i det, sen visst kunde dom ha gjort det snyggare osv men jag tror dom är på rätt spår. Kändes verkligen som en blandning av breath of the wild och super Mario odyssey

Redaktör
Ponny

Blir nyfiken! Kanske är det ändå ett spel jag måste testa en vacker dag? Provkörde det på Gamescom och blev inte övertygad, men vem vet? Det finns eventuellt fröet till något större här. Du sådde ett hos mig i alla fall, och det tackar jag för.


signatur

En Bamseponny av folket

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Fredrik Eriksson:

Blir nyfiken! Kanske är det ändå ett spel jag måste testa en vacker dag? Provkörde det på Gamescom och blev inte övertygad, men vem vet? Det finns eventuellt fröet till något större här. Du sådde ett hos mig i alla fall, och det tackar jag för.

Jag är positivt överraskad så jag hoppas att fler kollar in det. Delvis beror det väl på att vi vant oss vid att ha så pass låga förväntningar på ett nytt 3D-Sonic, men jag tycker verkligen att de har tänkt till den här gången och att hantverket är bättre. Men som sagt, fortfarande utrymme för en hel del förbättringar.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Ser ut som en riktigt usel asset flip, fattar inte hur detta spel kan ha så höga betyg

Skribent

Bra recension! Kul att läsa någon annans take på spelet här på sajten!

Spelet har definitivt kvaliteter och är ett första steg mot något som kan bli riktigt bra. Jag håller med dig om de färglösa världarna och hade hellre sett Green Hill Zone helt öppen med massor av färg. Gärna med någon stad och invånare också, för det blev lite tradigt med en så steril värld.

Jag gillade också cyloop-kraften som var innovativ, men det var lite tråkigt att nästan alla andra attacker man kunde låsa upp var så lika varandra.

Frågor!

- Jag upplevde en riktig kvalitetsdipp i värld tre. Bland annat sämre rails och massa öar som var knepiga att ta sig mellan.

- Vad tyckte du om bossarna? Har läst att många upplevde dom som episka, men för mig flöt det dåligt och kändes rätt själlösa.

Sen har jag ingen stark nostalgisk koppling till Sonic och är kanske därför mindre förlåtande. När jag satte mitt betyg frågade jag mig själv: ”Skulle jag rekommendera detta till någon?” Svaret blev som bekant ”Tveksamt”, alltså 2 av 5. Men är man ett Sonic fan så borde man kanske testa när det blir lite billigare, för när det flöt på var det riktigt underhållande

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av noreason:

Ser ut som en riktigt usel asset flip, fattar inte hur detta spel kan ha så höga betyg

För att det är ganska kul...? Kan vara därför.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Jonas Vågström:

Bra recension! Kul att läsa någon annans take på spelet här på sajten!

Spelet har definitivt kvaliteter och är ett första steg mot något som kan bli riktigt bra. Jag håller med dig om de färglösa världarna och hade hellre sett Green Hill Zone helt öppen med massor av färg. Gärna med någon stad och invånare också, för det blev lite tradigt med en så steril värld.

Jag gillade också cyloop-kraften som var innovativ, men det var lite tråkigt att nästan alla andra attacker man kunde låsa upp var så lika varandra.

Frågor!

- Jag upplevde en riktig kvalitetsdipp i värld tre. Bland annat sämre rails och massa öar som var knepiga att ta sig mellan.

- Vad tyckte du om bossarna? Har läst att många upplevde dom som episka, men för mig flöt det dåligt och kändes rätt själlösa.

Sen har jag ingen stark nostalgisk koppling till Sonic och är kanske därför mindre förlåtande. När jag satte mitt betyg frågade jag mig själv: ”Skulle jag rekommendera detta till någon?” Svaret blev som bekant ”Tveksamt”, alltså 2 av 5. Men är man ett Sonic fan så borde man kanske testa när det blir lite billigare, för när det flöt på var det riktigt underhållande

Jag tror att en del av förklaringen finns i klippet nedan. Sonic Team verkar ha utökat antalet områden under utvecklingen, och resultatet blev därefter. Jag hade gärna sett öar som var distinkt olika varandra och, som du nämner, befolkade. De känns väldigt öde nu. Kanske får vi något trevligt dlc senare?

Bossarna var, precis som så mycket i spelet, både fågel och fisk. Jag gillar att de gick på storlek. Bossen på den första ön är ju rätt majestätisk, ger nästan känslan av att vara en slutboss. Men designen är inte jättespännande. Själlösa är ett sätt att beskriva dem. Tycker att just bossar är något som Sonic Team aldrig blivit konsekvent duktiga på sedan 90-talet.

Ja, min historia med Sonic gör säkert sitt till. Jag fann t.o.m. viss glädje i det bitvis katastrofala Sonic Forces (kallade det för ett haveri med potential). Men jag tycker definitivt att Sonic Frontiers har något som saknats i många år och hoppas att Sonic Team fattar vad det är när de ska knåpa ihop nästa spel. Det vet man liksom aldrig.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Ser fram emot att testa spelet. Har köpt spelet genom Elgiganten, då de säljer den nu för 349kr

https://www.elgiganten.se/product/gaming/spel/sonic-frontiers...

Bra recension f.ö.!

Chefredaktör

Tack för fin recension! ❤️

Medlem

Bra recension! Det ser väldigt roligt ut trots allt. Hur är pop-in på PC? Går det att ”åtgärda” någorlunda?

Medlem

Kommer att köpa efter att jag spelat igenom Sonic Colors ultimate.

Medlem

Grym recension, om du bor nära Stockholm så kanske du ska söka nästa jobb på FZ? Och jag skojar inte, så (!) välskriven är recensionen.

Kan man sammanfatta detta spel genom att säga att det är en oslipad diamant?

Medlem

Välskriven recension!
Men att spelet är det bästa sedan Dreamcast tid säger faktiskt väldigt lite. För ärligt talat så var både ettan och tvåan, som spel sett, ganska mediokra.
Jobbade i en spelbutik på den tiden och vi sålde väldigt bra av båda, men ingen av oss som jobbade i butiken fattade varför. 😄


signatur

“All thinking people are atheists.”

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Tassel:

Välskriven recension!
Men att spelet är det bästa sedan Dreamcast tid säger faktiskt väldigt lite. För ärligt talat så var både ettan och tvåan, som spel sett, ganska mediokra.
Jobbade i en spelbutik på den tiden och vi sålde väldigt bra av båda, men ingen av oss som jobbade i butiken fattade varför. 😄

Ja, Sonic har inte haft det så lätt (även om det finns ljuspunkter som Sonic Colours och i viss mån Sonic Lost World, båda intressant nog släppta till Nintendos konsoler). Jag spelade om Sonic Adventure i år och måste säga att det är ett modigt spel fullproppat med nya idéer som skriker ambition. Men det har just de kontrollbekymmer som blivit synonyma med 3D-Sonic sedan dess, och banorna är väldigt spretiga.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av anon_332911:

Unleashed, Secret Rings, Heroes, Generations, Lost World & Colors håller med alla upp nivån.
Även Forces var också bra även om det var alldeles för kort i jämförelse med de andra spelen.

Jag tycker att samtliga nämnda spel ovan har mer eller mindre betydande kontrollbekymmer. Sonic är för snabb för den värld han vistas i. Det är det som är den stora förändringen för mig i Sonic Frontiers - den öppna världen eliminerar detta bekymmer (dessutom har de skärpt till kontrollen i plattformssektioner, även om den inte är perfekt).


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av PGR1985:

Grym recension, om du bor nära Stockholm så kanske du ska söka nästa jobb på FZ? Och jag skojar inte, så (!) välskriven är recensionen.

Kan man sammanfatta detta spel genom att säga att det är en oslipad diamant?

Tack för de vänliga orden. ♥

Ja, detta kan bli riktigt bra och en hållbar riktning för serien om de fixar och lagar en del inför nästa del.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Tja, bra recension!
Jag är uttalad idiot så kan du förklara mer vad du menar med pop-ins, fattar inte 😛

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av meganollan:

Tja, bra recension!
Jag är uttalad idiot så kan du förklara mer vad du menar med pop-ins, fattar inte 😛

Att föremål laddas in direkt framför näsan på en.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

1
Skriv svar