Inlägg av jjeg6804

Vad sägs om lite nostalgi? För 8 år sedan släpptes vad jag fortfarande kallar ''ett modernt skräckmästerverk''. Men trots sin ålder så håller Isolation fortfarande än tack vare sin tunga atmosfär och becksvarta antagonist.

Alien-franchisen har alltid varit lite av en mixed-bag vad det gäller tv-spel. Vi har gamla Nintendo-klassiker och så har vi Colonial Marines-fiaskot allra lägst i helvetes djupa avgrund där den hör hemma. Men mitt i smeten så ligger en undangömd pärla. Ett mardrömsscenario som fick liv år 2014. Ett skräckspel som står på lika samma standard som moderna skräckfilmer, vilket är bland annat The Shining och Blair Witch Project.

Jag har alltid fruktat det som jag inte kan se eller höra. Mest tack vare detta spel. Än idag så färgas mina byxor av bruna bromsspår varje gång jag vandrar omkring i rymdstationen Sevastopols sotsvarta korridorer. Min enda vän är rörelse-sensorn som med sitt frenetiska pipande ger mig en ungefär pinpoint om var min långe sotsvarta rymdkompis befinner sig. Jag känner praktiskt taget hur döden själv andas i nacken på mig. Jag vänder mig. Det finns ingen där. Bara liket av människan som varelsen bestämde sig för att ge en stor blöt kyss till med sin utskjutande huggtandsförsedda mun.

Jag fortsätter mig framåt. Otroligt sakta. Jag rekar mig fram med hjälp av kartan jag har över stationen. Jag vet vart alla save-stations finns och vart alla klädskåp jag kan gömma mig i om rädslan vill mig det. Plötsligt hör jag ett väsande. Jag ser dregel på golvet. Varelsen är precis ovanför mig. Och där dog jag på ett ögonblick. Jag stängde av datorn i ren panik. Detta är vad sann skräck och otäck terror känns.

Rörelse-sensorn. Du kommer både älska den och hata den.

Man inser snabbt hur speltonen är bara vid starten. Den gamla Fox-loggan och dess 80-talsslinga ljuder och man når huvudmenyn. Inledningen sätts med ett starkt retrofilter som ger mig sjukt mycket gåshud. Introt är som att titta på en sliten VHS-kassett. Creative Assembly har lyckats i alla lägen här. Och speciellt med spelets retrofuturistiska utseende som kommer få varje nytt Alien-fan att falla på knäna. Nu kanske jag låter som en katt-affisch med hoppfullt motiv men det känns på allvar som att få kliva in direkt i Ridley Scotts skräckklassiker.

Storyn känner de flesta till. Du axlar rollen som Amanda Ripley, 15 år efter hennes mor försvann plus skeppet Nostromo. Amanda är anställd hos rövhåls-företaget Weyland Yutani där hon får reda på att man har hittat Nostromos svarta låda och att den finns ombord på stationen Sevastopol. Med viss tvivel i hjärtat, så hänger hon med en besättning dit för att hämta den. Men redan där så börjar saker gå käpprätt åt helsike och Amanda splittras från sin grupp och blir därav helt ensam kvar på stationen. Hon inser snabbt att något har gått fel. Fruktansvärt fel. Detta är bara början på en oändlig, otäck, sotsvart mardröm.

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att redan back at 2014 så var Isolation en av de mest svettdrypande, intensiva och fasansfullaste spelstunder jag någonsin haft. Något jag står fast vid idag. Ibland då och då tittar jag tillbaka på spelet och tänker för mig själv: Vågar jag fan köra om det igen? När man väl kommer in på stationen så står det solsklart om vad som hänt och kommer hända. Atmosfären är så tung och dryper bokstavligt talat av blod, syra och mjölk-aktig substans som androiderna spyr ut sig när jag matar slag på dom med min gigantiska skiftnyckel. Musiken är väldigt subtilt så den märks sällan av. Det mesta du kommer höra är blippande datorer, din rörelsesensor plus höra våran huvudstjärna krafsa omkring i ventilationstrummorna.

Men oroa dig inte du som är ny med detta spel. Spelet tar god tid på sig med inledningen för att få dig in i rätt sinnesställning innan helvetet verkligen brakar loss. Det kan dröja någon timme innan du ens få se din första skymt av monstret som du kommer utveckla något av en hatkärlek för. Men förutom varelsen så finns det mer att oroa sig för här. Stationen kryllar av illasinnade androider som vill ommöblera ditt ansikte med sina nävar. Dessa är stenhårda jävlar och otroligt svåra att besegra. Det finns också livrädda människor på stationen som har redan fått bekanta sig med skräcken Amanda ännu inte fått fund om. Dessa individer är främlingsfientliga och farligt störda så det är som bäst för dig att röra dig långsamt men ändå snabbt för att inte få onödig uppmärksamhet.

''You're becoming hysterical'' sa den vänlige androiden lugnt medans han krossar min skalle mot väggen.

Det finns alltid något du måste göra i spelet för att få storyn att driva sig. Du har alltid ett mål. En slags destination så du har aldrig tråkigt. Det är just dessa uppdrag som verkligen tar bokstavligt talat död på mina nerver. För Isolation håller dig verkligen inte i handen som dagens skräcktitlar. Du får snällt leta upp stationens väl-placerade save-stations om rädslan får grepp om dig. Se bara till att omgivningen är säker då chansen är stor att du slutar som en hög av köttfärs av monstret eller av androiderna under de stunder du är ouppmärksam. För att överleva det mesta så får du samla på dig komponenter av olika slag för att kunna tillverka Molotov-cocktails, EMP'S, granater, etc. Inte helt olikt om hur det funkar i Last of Us Part 1 och 2. Men var alltid på din vakt och reka alltid efter kartan då det alltid finns illasinnade fiender överallt. Du måste vara smart och planera din rutt för att ta dig förbi vakter och androider etc. Men att komma undan monstret eller att ens försöka undvika det kan du fetglömma. Den följer ingen planerad rutt som en Metal-Gear-soldat. Den finns där för att spåra upp dig och döda dig. Alla save-stations ligger på alla möjliga platser så det kan ta ett tag att hitta en. Mycket kan gå otroligt fel för dig, men det är just sånt som gör upplevelsen samt alla konfrontationer ännu mer spännande.

Nu vill jag dock prata mer om våran main attraction, Xenomorphen. Den utgör den största faran för dig. Med tack vare av intelligent AI så agerar den mycket som ett rovdjur på jakt efter sitt nästa offer. Varelsen visar sig inte de första timmarna, men man känner dess närvaro konstant. Jag hör den bullra omkring i ventilationerna hela tiden. Jakten kändes som om den pågick redan från början, även om den inte försökte konstant döda mig. Tack vare dess AI så finns det i stort sett ingen möjlighet alls att kunna förutspå hur den kommer bete sig eller vart den ska gå härnäst. Men med hjälp av min fega natur och gammal stealth-vana så lyckades jag undkomma döden ett antal gånger. Men dessa är väldigt få.

Du kan inte skada varelsen på något sätt så vill du fly med livet i behåll så gör du bäst i att hålla dig utanför dess synfält och försöka vara så tyst som möjligt. Ibland händer det många gånger att Xenomorphen försvinner och man tror man är säker. Men vips, så kan den stå där väntandes på dig att runda ett hörn eller gå förbi under en ventilationstrumma. Det finns en del där man måste hämta medicin åt en skadad besättningsmedlem från en övergiven sjukhusavdelning. Jag var på väg upp för en trappa en gång och med en stort smäll så föll en ventilationslucka mitt framför mig och jag såg den långa dolkförsedda svansen komma ner från ventilationen. Jag hann turligt nog gömma mig under en säng innan besten hann få syn på mig. Musiken nådde sitt crescendo och under den stunden jag fick se H.R Gigers slemmiga filmmonster i sin fulla glans så var jag livrädd bortom allt förstånd. Jag hade tur och överlevde.

Att vara snabbare än den andra snubben har aldrig känts så rätt som här.

Det finns skjutvapen i spelet, men bara eldkastaren har effekt på Xenomorphen. Dess flamma kan skrämma iväg besten vilket ger dig ett par sekunder att antingen fly till nästa destination eller för att helt enkelt gömma dig i något av klädskåpen. Nackdelen är dock att den bekräftar din närvaro samtidigt som du gör den redigt förbannad på samma gång. Så det gäller att kläcka fram en plan att distrahera varelsen tillräckligt länge för att du ska kunna ta dig bort från honom. När monstret inte vet var du är så kommer den på jakt, oftast med upprätt rygg, svansen släpandes i marken, och gå med riktigt tunga fotsteg. Ser den dig så ryggar den likt en katt, väser hotfullt och sprintar sedan i full fart mot dig med ett öronbedövande vrål. Har du inte eldkastaren med dig så är du körd.

Sitter du för länge i ett skåp och trycker så kommer monstret tänka efter och fatta: Vänta lite...? Då kommer den leta under bord och genom skåp. Då är du stekt. Det blir dock ännu otäckare när Xenomorphen tröttnar på att leka hide-and-seek och låstas som att den har försvunnit. Då väntar den på dig någonstans runt området. Vare sig det är runt ett hörn i en korridor eller en ventilationstrumma. Så håll alltid koll efter saliv som droppar ner från taket. Men det är inte bara monstrets AI som briljerar i detta 8-år gamla spel. Animationerna är otroligt välgjorda, dock att animationerna i alla cutscenes kunde ha varit något bättre. Även rök och eldeffekterna håller hög klass.

Spelkontrollen känns fortfarande än idag väldigt tung och klumpig, vilket passar Amandas karaktär som inte är förberedd att kunna hantera denna sortens trauma. Jag älskar hur så små uppgifter som att låsa upp en dörr kräver spelarens medhjälp. Alla pussel och låsmekanismer blir sällan alltför svåra, men under tidspressade eller livshotande situationer så kan det bli lite av en skrämselfaktor för dom som inte har nerver av stål.

Alien Isolation är långt ifrån utdaterat. Det är än idag ett av de snyggare skräckspelen jag sett.

Men det finns alltid ett minuskonto. Storyn bidrar inget särskilt nytt och slutet känns helt absurt. Jag känner också att det var lite väl synd att alla invånare på Sevastopol öppnade eld mot mig trots att jag inte utgjorde något slags hot. Sen kan det kännas för otroligt många att spelets längd som klockar på 18 timmar kan vara något utmattande. Men jag som är öppen för en dynamisk och fasanfull katt-och-råtta lek stör mig inte mycket på det.

Alien: Isolation är ett vackert spel. Läskigt på starka nivåer med ett intelligent hot som konstant finns omkring dig. Jag väntar ännu idag på att någon (snälla, Creative Assembly) ska axla på sig rollen att göra en uppföljare till detta mästerverk. Vill du ha något läskigt som har en stort chans att ge dig men för livet? Då har du hittat rätt.

Allas älskade rosa sfärliknande gullboll är tillbaks i ett nytt spel. Av det jag fick uppleva så finner jag ro och frid i Kirbys värld, om än längden i spelet hade kunnat vara något kortare

Det är väldigt svårt att kalla Kirby-serien underskattad. Sedan 1992 har våran rosa gulliga huvudkaraktär varit en älskad Nintendo-maskot och hans popularitet fortsätter att öka. Genom alla dessa spel har vi fått bekanta oss med flera figurer som Meta Knight, King Dedede för att nämna några. Men det serien fått mest utstå är att hamna i skuggan av större spel som inkluderar Donkey Kong eller Mario. Visserligen är Kirby-serien inte lika mångfaldig som andra, men det finns mycket glädje att hämta. Det är precis vad Hal Laboratory försöker åstadkomma genom att lägga stort fokus på enorm lekfullhet, tempo och ultra-super-gullig Kirby-action.

Redan i början så kastas du direkt in i äventyret. Det finns inga invecklade dialoger eller långdragna cutscenes som verkligen tänjer ut på det man kom för: Att återse Kirby igen. Det dröjer inte många sekunder innan du får börja slå saker, hoppa, äta allt, och flyta fram mot ditt mål. Alla levels är i och för sig mindre att utforska jämfört med jättetitlar som Odyssey, men ju längre in du kommer, desto mer får man upptäcka fler bossar och hemligheter.

Världen i Forgotten Land är liten, men urmysig att få besöka.

Banorna känns väldigt kompakta och pedagogiska, vilket gör att du kan ta dig igenom på ungefär en kvart om du vill bara köra rakt fram utan att utforska. Variationen i uppdragen du får gör att du alltid hamnar på en del olika platser, allt från förfallna köpcentrum till soliga sandstränder. Du kommer alltid hitta något i The Forgotten Land, allt från hemliga gångar till skatter, så du har mycket spelglädje att hämta här. Men förutom huvuduppdragen så har du alltid extra-quests som gör att du kan få några bonus-belöningar. I vissa av dom krävs olika speciella förmågor för att knäcka olika pussel. Belöningarna består oftast av mynt och stjärnor, vilket du kan använda för att uppgradera dina förmågor till ännu mäktigare och starkare varianter.

Allt som du gör sker i byn Waddle Dee Village där du i många fall ska befria dessa kallade ''waddles'' och ju mer av sådana du räddar, desto mer butiker, hus och invånare ökas i byn. Det finns även också mindre sidospår att utforska. Det kanske är inte något stort att låta Kirby vara servitör på ett lokalt konditori, men det ger ett par minuters lugn och ro bort från huvudäventyret, vilket passar mig perfekt.

En annan nyhet är att numera så kan Kirby inhalera objekt som normalt är för stora. Och då snackar vi flygplan, bilar och bergochdalbanor m.m och man kan styra dessa efter eget önskemål. Detta tillför därav åter enorm variation i alla olika uppdrag du gör.

Om jag ska yttra mig här på japanska: Super-mega-ultra-kawaii.

Om vi snackar på den grafiska sidan så finns inte mycket att säga egentligen. Något grafiskt mästerverk är det inte, men på Switchen så färgerna otroligt livfulla, speciellt när man kör i bärbart läge. I många fall så kan spelet verka lite lågupplöst på TV-skärmen men det är inget som stör en. Soundtracket är dock en bonus, och det finns ett par låtar som ger ett slags sömnigt lugn medan andra är mer intensivare. Sen kan jag säga att längden i det hela drar ner lite på mitt betyg. Spelet klockar nästan på 10 timmar plus några extra om man utforskar.

Min slutbetyg i det hela för att hålla mig kort är att The Forgotten Land är som en gullig liten cupcake bakad med extra kärlek. För yngre spelare finns det mycket att häma, men för äldre så finns det ett slags terapeutiskt lugn att åter få spela som Kirby. Denna serie har en bit att gå för att vara i lika stor nivå som Mario eller Metroid, men under en dyster tid som vår så kan det kännas skönt att bara se Kirby göra urgulliga saker. Om du har en Switch (givetvis har du det) så är detta en skön titel som du bör titta lite extra på.

Lekfullheten tar aldrig slut.

Jag tycker det känns bättre med konsol och stor tv. Man får den dära äkta Jurassic-känslan som i filmerna. Plus, jag älskar att höra ljuddesignen i spelet från min hemmabio-anläggning

I dagsläget så får första spelet i min bok en 3:a. Trots sina DLC:n och uppgraderingar så känns det lite tomt.

Kampanjen tog runt för mig ungefär 2 o halvtimme. Längden varierar på hur man spelar. Chaos Theory känns mer som en äkta kampanj för mig. Det spelläget kommer få tiden att rusa förbi. Är riktigt kul

Nästan lik Planet Zoo. Du kan ändra på byggnadernas utseende, färg, ljussättning etc. Lägga ut dekorationer (och det finns en hel del sådana). Safaribilarna kan nu gå genom parken och förbi vägar och liknande, något som inte gick i första

Sandlådeläge finns. Den finns tillgänglig redan i början, men alla banor måste man låsa upp genom antingen kampanjen eller Chaos Theory. Dinosaurierna också.

På tv är Evolution 2 mycket bättre. Det känns mer filmaktigt och mer jämnare på konsol.

Upplevde inga buggar eller kraschar den tiden jag spelade. Flöt på otroligt jämnt.

Uppföljaren till det framgångsrika simulatorspelet gör debut. Ni Jurassic-fans kanske undrar: Åh nej, fylla på mat hela tiden och upprepa samma skit igen. Men jag har något att säga. Evolution 2 är en uppföljare bortom dess like.

Jurassic Park är en av Universal Studios mest framgångsrikaste filmserier. Och är det något som filmerna har lärt oss så är det att det inte är lönt att försöka tygla genetikens destruktiva krafter eller ens att försöka leka Gud. För förr eller senare kommer något fruktansvärt att hända. "Life will find a way" som Jeff Goldblums dödssköna kaosteoretiker säger.

Men som vanligt är det ingen som bryr sig om att lyssna. Så länge de förhistoriska djuren drar in pengar, så funkar det. Likt föregångaren som släpptes för ungefär 3 år sedan så ska man försöka sig på att bygga upp en fullt fungerande djurpark, där huvudattraktionerna är dinosaurier. Gästerna måste hållas glada, dinosaurierna måste hållas glada, annars kan saker gå käpprätt åt helvete. Det är ingen vidare bra publicering att din T-rex bröt sig ut och mumsade på dina gäster.

Evolution 2 lyckas med bland annat en sak som gör att föregångaren lätt kommer glömmas bort: Det ser mycket snyggare ut.

Nå, vad gör uppföljaren så bra? Jo, Frontier har nämligen lyssnat på fansens kritik och beröm och har bestämt sig för att breda ut detta spel med ännu mer innehåll. Och det är helt sjukt om hur mycket det finns att göra. Bland annat så finns helt nya dinosaurier att upptäcka, du kan anställa forskare (scientists) som hjälper dig med din park och botar sjukdomar/skador på dina djur. Flygödlor och marina reptiler är ett nytt tillägg som kommer göra din Jurassic-upplevelse ännu bättre. Du kan skräddsy dina byggnader och välja hur dom ska se ut, vilken färg, lysschema, etc. Scientists är den drivande kraften i din park. Dom hjälper dig att kläcka dina dinosaurier, låsa upp nya byggnader etc. Men dom får inte bli överarbetade, då de kan bli så arga att dom saboterar för dig.

Men den största uppgraderingen för mig är så klart dinosauriernas beteende. Dom har aldrig känts eller sett så levande ut. Deras AI låter dom socialisera sig med varandra. Gosas. Slåss på ett ännu snyggare sätt än förut. Velociraptorn kan nu t.ex jaga i flock för att döda större djur. En annan nyhet till dinosaurierna är att de nu kan markera och bygga revir i sin inhägnad, vart de känner för och när dom känner för det. Jag blir så fäst vid mina parkdjur. Jag kan inte sluta titta på hur mina två Tyrannosaurier gnuggar sina nosar mot varandra eller när dom sliter en köttbit i stycken som ett par. Det känns så levande och otroligt magiskt. Detta är hur djuren i första filmen kändes och det gör mig otroligt glad.

Växtätarna måste få mat genom olika planterade träd och växter också, så vi kan tacka adjö till matstationerna från föregångaren.

Det finns en originell berättelse att följa som fortsätter där Fallen Kingdom slutade. Du ska försöka fånga in rymda dinosaurier som nu befinner sig alldeles för nära civilisationen. Kampanjen tar ungefär 2 timmar att klara ut, vilket gör mig lättad. För det som verkligen sticker ut är det nya spelläget "Chaos Theory". I detta så ska du ta över där andra har misslyckats. Chaos Theory utspelar sig i alla 5 Jurassic-filmer. Det är lite som en kul What if-situation. Om du spelar igenom alla filmer så kommer du också låsa upp andra dinosaurier, flygare och marina reptiler som är sjukt roliga att titta på.

Oavsett hur många gånger jag hör det, så blir jag aldrig less på att höra en Tyrannosaurus ryta.

Gameplayet har också fått en fin touch. Du kan nu spola fram tiden snabbare med det nya fast-foward-verktyget som går att hitta nere vid det högra hörnet. Detta lugnar verkligen ner min frustration med att behöva vänta på att mina byggnader ska bli klara. Strömtillförseln för alla byggnader och stängsel har fått en rejäl uppgradering. Istället för att dra ut kablar över hela parken så täcker en generator nästan en stor bit av din park. Generatorn drivs av bensin otroligt så var försiktig med dess förbrukning då det kostar rejält mycket att fylla på (situationen i Sverige, typ). Scientists som jag nämnde tidigare är ett nytt tillskott i spelet. Dessa anställer du beroende på deras kunskap och ger dom olika uppdrag som gör att affärerna går smidigt fram. Som t.ex att sänka kostnaden för att hitta nya fossil eller inkubera en dinosaurie fortare.

Scientists kan bli utbrända och behöver vila. Pressar du dom för hårt så kommer dom sabotera för dig. Antingen genom att stänga av strömmen, släppa ut de farligaste djuren, vilket ger en utmaning. Men i många fall så kommer du behöva sparka några för att anställa andra med bättre kvaliteter, som t.ex när det gäller att inkubera en T-rex.

Nya banor finns också med. Allt från iskalla tundror till stekheta ökenområden, vilket ger variation.

Men spelet kommer inte utan ett minuskonto. Under mina timmar med detta spel så kände jag vid några tillfällen att det var lite väl för komplicerat eller alldels för svårt. Speciellt detta med Scientists och att ge växtätarna rätt trädsorter, buskar m.m. Kostnaderna på vissa attraktioner/byggnader kunde ha varit bättre. Att tanka en generator för 400 000 dollar är waaay too big. Det finns några enstaka grafiska fel, och det kan bli smått irriterande att se vissa dinosaurier gå rakt igenom varandra. Men om du bara håller pengaflödet jämnt, så blir upplevelsen bättre med tiden.

Jurassic World: Evolution 2 har kort sagt lyckats där föregångaren misslyckats. Med helt nya spellägen, enormt utbrett innehåll, fascinerande dinosaurie-beteenden, massor av aktiviteter så är denna uppföljare garanterat årets bästa simulatorspel. Jag vill inte avslöja allt som finns att göra då de flesta här vill säkert uppleva det själv. Jurassic-serien har åter fått sin forna glans och den är här nu.

Många här i kommentarerna hatar Part 2 av förståeliga skäl. Men låt mig förklara i detalj.

Last of us part 2 handlade aldrig om hämnd, utan förlåtelse. Ellie kunde inte förlåta Joel när han tog henne ur sjukhuset, för hade hon dött där, då hade hennes liv haft mening. Och när Abby dödar Joel, så måste Ellie lära sig att leva utan honom och med tanken att hon aldrig fick chansen att förlåta honom.

Ellies del i spelet är när hon begår brutala och hemska dåd för att ta ut sin hämnd. T.o.m när hon har ett lyckligt liv med Dina så kan hon fortfarande inte släppa taget om Abby, och riskerar just det för att ge sig efter Abby.

Och när Ellie väl har stunden att döda Abby, så inser hon att hon är inte bättre än Joel eller Abby. Hon har blivit skurken i detta drama. Abby och Lev reflekterar Joel och Ellie på så många sätt.

Ellie släpper Abby, förlåter henne, bryter den så kallade "circle of violence" och hämnden för Joel.

Det är inte förrän Ellie återvänder hem som hon inser att hon har förlorat allt för att utkräva sin hämnd: Dina, Jesse, två fingrar (kan inte längre spela Future days på Joels gitarr) "If i were to lose you, i'd sure lose myself". Hon är återigen helt ensam.

"Im afraid of being alone again". "Everyone i cared about has either died or left me"

Ellie känner fortfarande i slutet att hennes liv inte har en mening, men kommer då ihåg vad Joel sa: You always find a reason to keep going. Och Ellies skäl att fortsätta är Dina.

Hon lämnar Joels gitarr efter sig på gården som en symbol för att ha förlåtit honom och att ha släppt taget om sin hämnd och ge sig ut för att hitta Dina igen. För om Ellie kan förlåta Joel så kanske Dina kan förlåta henne också.

"When you're lost in the darkness, look for the light"

Som en viss cowboy sa:

"Revenge is a fool's game"

Ensam i en liten by någonstans mitt ute i ingenstans. Ett spöklikt slott tittar fram ur dimman. En 3 meter lång vampyr-milf. Vilken jäkla härlig semesterort.

Att skapa ett bra skräckspel är lite som att klara en Rubiks kub. Det ser lätt ut i början men blir knepigare i längden. Till slut fuckas upp allting. Men Resident Evil har väldigt sällan haft sådana problem. Jag har älskat denna serie väldigt länge. Mest pågrund av den råa skräcken man fick uppleva, vare sig det kom från Nemesis, Lickers, Tyrant m.m. Jag har nu iallafall lagt vantarna på den nya uppföljaren: Village. Och jag är riktigt imponerad över vad jag har fått uppleva.

Ethan Winters är tillbaks och redan de första minuterna kidnappas hans dotter, Mia dödas och vips: Han hamnar i en medeltida miljö som liknar en blandning av Transsylvanien och Game of Thrones. Och här ser läget inte alls bra ut. Jag rör mig genom de förfallna husen. Inga människor syns till. Bara varulvsmänniskorna som första gången skrämde vettet ur mig. Senare så finner jag mig själv fångad i ett stort Dracula-inspirerat slott. Och här är läget inte så förtjusande heller.

Första gången jag mötte en varulv i spelet så fick jag nästan bromsspår i kalsongerna. Tur att man har bruna byxor åtminstone.

Det som jag märker dock ganska tidigt redan i slottet är att Village är inte lika oförutsägbart som Biohazard var med sina bossar. Du ska besegra de onda snubbarna, rädda dottern och vända på klacken och sticka. Som ett kartlagt uppdrag. Jag känner mig trygg från faror nästan hela tiden i slottets alla rum. I Biohazard så var jag tvungen att ta små mikropauser för att låta mitt psyke bearbeta de hemska sakerna och fasorna jag fick uppleva i Baker-huset. Sen försvinner skräcken ganska snabbt tack vare av alla ammunition man hittar nästan i alla lådor. Det ger mig en känsla av garanterad säkerhet under de få stunder jag möter invånarna i slottet och alla andra styggelser. Dock: Bossfighterna är grymma.

Om ens ammuntion tar slut, så är det bara att kila iväg till gamle Duke som har allt man behöver. När man är hos honom så kan man vara lugn. Pengar går att hitta lite varstans, från fallna fiender till små myntpåsar. Han är också en riktigt bra matlagare. Om man ger honom rätt ingredienser. Du kan också lösa olika pussel genom spelet som kan ge större rikedomar. Men i värsta fall måste du sälja storpuffran för att kunna köpa något ännu bättre.

Spelets mest fantastiska höjdpunkt för mig var att bli fångad av den långa vampyrinnan Lady Dimitrescu och hennes 3 döttrar. Hennes aristokratiska beteende samt ondskan i hennes röst fick mig nästan att rysa till. Döttrarna fick jag lov att döda senare en efter en, vilket jag var tvungen till, men något som gjorde Dimitrescu ännu argare. Hennes sanna form var motbjudande vacker, i Resident Evil-mått.

Första gången jag spelade så hade jag den japanska dubben på då jag älskar anime overall. Att höra en enorm vampyrkvinna säga "Ara ara" var en....."cool" upplevelse.

Det finns helande örter och mediciner också här, något som fans är väl bekanta med. Dessa mediciner har ju som tidigare inga jordliga gränser alls och kan hela den värsta sortens skada. Köttsår? Ta medicin. Högg Dimitrescu av din hand? Ta medicin. Fick du fingrarna avbitna? Ta medicin. Handen kommer alltid tillbaka snabbt. Jag tror fan medicinen funkar också mot hemorrojder, men det måste göras fler tester innan jag kan ge ett garanterat svar.

Förstapersonsperspektivet gör detta spel dock bättre. Ethan Winters styrning känns lagom klumpig för min handkontroll. Han är ingen stenhård Schwarznegger-machina-elitsoldat. Utan en snubbe som har hamnat jävligt fel och måste göra sitt yttersta för att rädda sin dotter och komma undan med livet i behåll. FPS-spelare blir nog smått förbannade på hur längsam styrningen faktiskt är.

Jag som har kört på PS5 fick uppleva adaptive triggers under dom gånger jag var tvungen att skjuta mig genom spelet. Motståndet i knapparna ökar, beroende på vilket vapen man använder. Men man känner verkligen kraften från vapnet när man knäpper av en fet laddning bly mot en varulv som är alldeles för närgången.

Den transsylvaniska stämningen skiner verkligen här.

Visuellt så är det gorgeous. Vackert. Det är varierat och det känns verkligen som en relief att få komma bort från Baker-husets trånga korridorer. Dock så fick jag uppleva vid små tillfällen lågupplösta texturer och ibland så fattas det ett par bildrutor, men dessa fel är väldigt sällsynta. Speciellt när man är så inbiten att få uppleva en mycket stark uppföljare som denna.

Resident Evil: Village är inte felfritt. Inte på långa vägar. Men det är definitivt en titel som man inte ska styra sig bort ifrån. Det fruktade dockhuset, usch. Ja, det får du uppleva själv. Kort sagt: Village har enligt mig förtjänat sin plats vid bordet. För ärligt talat: Att bli "ara-"ara'd" av en vampyrkvinna lika lång som en lyktstolpe? What a dream.

Ännu ett licens-spel har släppts och denna gång är det James Camerons Aliens som står på tur. Efter fiaskot med Colonial Marines så kan jag smått garantera att denna gör bättre ifrån sig. Men det håller inte i längden.

Jag tror att många Alien-fans (som jag själv) längtar tillbaks att få uppleva den sanna skräcken med att bli jagad av H.R Gigers slemmiga mardröm i det sotsvarta mörkret. Det är det som Alien: Isolation klarade galant. Den pipande rörelsesensorn, de obehagliga androiderna samt den konstanta tanken om att xenomorphen mycket väl kunde vara bakom dig, under dig eller t.o.m ovanför dig. Jag skiter fortfarande på mig varje gång besten stöter ut ett öronbedövande vrål när den sprintar mot mig.

Men nu är vi här för att kolla in den senaste nykomlingen i raden av Alien-spel: Fireteam Elite. Gjord av Cold Iron Studios, en liten studio som ännu har att få ett stort namn i spelbranschen. Detta är en stor titel att handskas med. Men för att hålla mig kort, dom lyckades, men det som verkar bra i början tappar ganska fort sin glans.

Fireteam Elite är ett co-op där du med tre andra ska försöka på så kort tid som möjligt rensa ut bon fulla med olika raser av Xenomorphs. Klasserna på Marinsoldaterna och Xenomorpherna är stora och ju längre in i nästet man kommer, desto svårare blir det.

När Anticimex är upptagen med annat så kan man skicka in soldaterna istället.

Låt oss börja med det som gör spelet bra:

Klasserna: Enorm variation på båda sidor. Hos marinsoldaterna finns för närvarande fem klasser: Elite, Gunner, Demolisher, Recon, Technician och Doc, var och en med sina unika och speciella förmågor, anpassade för att kunna handskas med situationen på ett så smidigt sätt som helst. Det vill säga, om du har kompetenta spelare med dig.

På de slemiga odjurens sida så har vi bland annat: Spitter, Drone, Warrior, Crusher, Prowler, Runner m.m. Dessa styrs helt av A.I och deras enda mål är att göra dig och ditt lag till rymdkompost innan ni hunnit göra samma sak mot dom. Drone lurar sina offer genom att smälta in i omgivningen och slå till när du minst anar det. Spitter spottar syra på långt avstånd. Crusher funkar som en ilsken tjur. Och Warrior är den som konfronterar ditt lag head-on. Runner är den snabbaste. I Alien 3 kallas den Dog-Alien. Prowler hoppar på sina offer och etc.

Vapen: Varje vapen är unikt och känns inte som en kopia av något annat. Pulsgeväret är fortfarande min favorit då dess nostalgiska ljud när man avfyrar det gör mig alldeles sprallig. Du kommer så klart ha egna preferenser och välja vad du helst vill ha under stridens hetta.

Story: Det finns en berättelse att följa i 3 olika uppdrag. Man samlar info på olika platser vilket kan leda till olika dialoger mellan vissa nyckelkaraktärer som är med i ditt gäng, vilket är ett stort plus.

Grafik: Visuellt så har Cold Iron lyckats riktigt bra. Det ser urläckert ut. För att vara multiplayer. Fireteam Elite är långt ifrån ett next-gen men det ser annars riktigt bra ut.

Drottningen finns också med i ett av spelets uppdrag. Men det går inte att döda henne. Lägg svansen mellan benen och fly.

Negativa:

Eftersom fienden bara väller fram mot en så tappar dom skräckfaktorn efter ett tag. I början svettas man då man inte riktigt hänger med i vad som händer då fienden kommer från alla håll. Styrsystemet känns också väldigt tungt och klumpigt och det märks att man har hämtat inspiration från spel som Left 4 Dead.

Storyn blir också lite knagglig närmare mot mitten då det bara gäller att samla info hela tiden för att låsa upp olika dialoger. Så förvänta dig inte något djup.

Det blir upprepande efter ett tag också. Du ska antingen låsa upp en dörr, plantera en bomb, försöka hitta hissen, blastra xenomorphs etc. Om man kör med AI-lagmedlemmar så tappar spelet sin glans väldigt fort. Därför rekommenderar jag att spela med vänner eller online.

Visuellt, så är Fireteam Elite riktigt bra, men det håller inte alltid i längden.

Slutbetyg:

Aliens: Fireteam Elite är ett spel som jag personligen känner själv inte något man behöver köpa direkt. Jag hade hellre väntat tills prislappen sjunker eller när fler gratis-DLC har kommit. Så om du funderar över att prova detta: Vänta helst. Detta är ingen brådska med att prova. Fireteam Elite är ett step-up från Colonial Marines, men dess upprepande missions och framvällande fiender lämnar en dålig eftersmak i munnen. Jag hoppas dock en dag att vi får en uppföljare till Isolation.