Från ingenstans blåser gangsterdramat Sleeping Dogs in på spelscenen och golvar oss med ett gränslöst vackert Hongkong, starka möten och en intensiv historia.

Bara lite till. Tre ord som tillsammans utgör en drivkraft som är så förbaskat enkel att svepas med av, men som få spel får oss att känna.

Men de som lyckas kommer vi ihåg. Och jo, jag kommer verkligen att minnas #Sleeping Dogs. Vilket i sig är ett smärre mirakel, förutsättningarna var nämligen bedrövliga. Spelet började sin bana som True Crime: Hong Kong och skulle programenligt bli ännu en halvhjärtad GTA-klon i en halvlusig serie. Men när kostnaderna och förseningarna skenade iväg sa #Activision tack och adjö till sin kinesiska lilla spelhund.

2011 lades det ned. Ett år senare är det en av årets skönaste överraskningar.

Hongkong är en farlig skönhet.

För där Activision såg problem såg #Square Enix möjligheter. Sleeping Dogs är bokstavligt talat en karatekick i solarplexus med sitt myllrande och levande Hongkong. Här, bland jättelika skyskrapor, fiskrestauranger, karaokebarer och sömniga småbåtshamnar berättas historien om undercover-snuten Wei Shen.

Han är en ganska träig huvudperson och att infiltrera brottssyndikat har tappra filmhjältar gjort i alla tider. Men det finns en genuin känsla i triadsagan, med både spektakulära explosioner och människor. Löjeväckande småskurkar, gängledare, amerikanska collegetjejer och en oförglömlig gangstermorsa bidrar alla till ett rikt karaktärsgalleri att bry sig om, frukta och skratta både med och åt. Med nytänkande kommer man långt, men med ett stort hjärta – och ett skarpt manus – kommer man faktiskt längre.

Och än viktigare: metoderna Wei använder öppnar upp för ett sjukt roligt spel.

Striderna dryper av både spelglädje och... annat.

Reglerna för de GTA-stöpta titlarna har inte ändrats mycket på tio år. Det är öppna världar, biljakter, hemliga lådor och "fuck you!" i en strid ström. Sleeping Dogs bygger definitivt vidare på samma grund men flytet, den enkla kontrollen (det är skillnad på enkel och simpel) och den karismatiska inramningen slår an precis rätt strängar.

Överlag är Sleeping Dogs ett rytmiskt spel. Biljakterna handlar om att träffa rätt i kurvorna och sicksacka mellan de mötande bilarna. Jakterna till fots tvingar dig ständigt att tajma en enda knapp för att häva dig uppför vägar med neonskyltar, hoppa över gallerstängsel och landa mjukt på marken. Och i spelets mest iögonfallande del, slagsmålen, krävs inga komplicerade kombinationer utan istället en precis tajming av ett fåtal knappar à la #Rocksteadys superba Batman-tolkningar.

Sinnrika strider

Förutom rundsparkar och andra ädla karatekonster kan Wei ta till mindre sofistikerade knep. Att klippa till din antagonist med ett järnrör ser på riktigt smärtsamt ut, men att kasta in honom i ett elskåp, spetsa honom på en träpåle och avrunda med en resa in i en jättelik ugn är flera resor värre. Det gör ”PEGI 18”-symbolen befogad och stridens hetta till en lika kreativ som brutal fest. I och med detta blir det också lättare att köpa att eldstriderna är av ”standardmall 1A”, även om det är maffigt att skjuta sönder gasbehållare och se fienderna försvinna i en explosion.

Han ser gammal och skör ut. Skenet kan bedra.

Spelet vågar stanna upp och leka med kontraster till övervåldet: tysta inbrott, sifferpussel och ett uppdrag som chaufför till en bride-to-be visar en mer stillsam sida av äventyret. Mångsidigheten ökar trovärdigheten för mångmiljonstaden.

Sagan om triadernas Hongkong är genomtänkt, genomarbetad och genuin. Det är ett välspelat gangsterdrama med sinne för fingertoppskänsla och tänder lågan i mig. Bara lite till. Tre ord som sammanfattar mina känslor för Sleeping Dogs.

Fotnot: Recensionen bygger på pc-versionen.

Skicka en rättelse