Virtua Tennis-serien har i ett decennium bjudit på hyllad arkadtennis och trots spelbranschens raska evolutionstakt tar den nya versionen blott myrsteg framåt på evolutionsstegen. Virtua Tennis 2009 är alltså väldigt lik den två år gamla föregångaren. På gott och ont.

Storheten i det enkla

Man ändrar inte ett vinnande koncept

Du styr spelaren med vänsterspaken och de blott tre slagtyperna - överskruv, underskruv och lobb - utförs med knapptryckningar. Det grundläggande spelet är alltså fullt begripligt för alla som firat födelsedag med fler än fem ljus i tårtan. Att bli bra är emellertid svårare men i grund och botten handlar om en enda sak - att stå rätt.

Nyckeln till vinst i tennis är att stå där bollen kommer hamna; ju tidigare, desto bättre. På så sätt hinner man planera sin retur och leverera den med pondus. Virtua Tennis 2009 anammar detta till fullo: ju tidigare du står rätt, desto längre tid hinner du hålla in slagknappen och desto hårdare blir slaget. Raska motståndare är därmed oerhört svåra att slå, närmast så att du måste tajma returerna perfekt och spela avigt och oväntat för att få dem ur balans.

Tajmingkravet är det här spelets adelsmärke, och samtidigt något av dess brist. Jämfört med modernt tänkande konkurrenter som #Grand Slam Tennis och #Top Spin 3 kan arkadismen kännas rätt begränsande. Det är till exempel ytterst sällsynt att du slår ut bollen vid vanliga grundslag och det känns som att bollen bara har tre förutbestämda linjer att följa.

Som de flesta sportspel gör sig Virtua Tennis 2009 absolut bäst i goda vänners lag. Du lirar med eller mot upp till tre bekanta, alternativt kopplar du upp dig och tar en match över nätet. Nätdelen nås smidigt via samma världskarta som du navigerar genom karriärläget World Tour med. Samma sak gäller de tolv minispelen: du kan lira ensam eller mäta dina färdigheter mot andra och få resultatet publicerat online.

Barnvänligt

Var det verkligen meningen...?

I karriärläget inleder du med den föga imponerande plats 100 på rankingen och målet är förstås att klättra. En frustrerande process, visar det sig - det tar ett par timmar innan motståndaren vinner sin första boll på bättre spel, alltså inte att jag fumlar med knapparna eller tappar intresset. Och intresset tappar man när man vunnit tio, tjugo eller kanske trettio matcher i rad i blanka set och games. Jag räknade inte exakt men uppskattningsvis tar det bortåt fem, sex timmar innan du möter motstånd värt namnet. Vilket är fullständigt absurt, ett system som känner av hur skicklig du är och anpassar motståndet efter det skulle givetvis finnas inbyggt. Som det är nu krävs inte ens de där fem ljusen i tårtan för att sopa hem ett par matcher.

Karriärläget kryddas med möjligheten att skapa en egen spelare och pilla med utseendet. Det känns stelt, karaktärsbyggandet funkar mycket bättre i flera andra sportspel. Din spelares skicklighet trimmas löpande genom att du antar utmaningar från den så kallade Tennisakademin mellan turneringarna. Du förbättras på tre områden: grundslag, fotarbete och teknik samt serve och volley. Varje område har en mätare som fylls på i takt med att du klarar utmaningarna och när mätaren är full låser du upp en av totalt ett tjugotal spelstilar som du sedan kan välja fritt mellan. På så sätt missas möjligheten att bygga en egen spelartyp genom att nöta in de attribut man själv föredrar, en sorts tennis-RPG om man så vill. Synd, men inte förödande.

Utseendet blandar högt med lågt: bitvis vackra animationer förbyts ibland i stelt stapplande och grafiken är inte alltid så skarp som man kanske hade önskat. Vissa banors färg gör att bollen syns ganska dåligt; ett minus som å andra sidan till viss del kan bero på att jag är färgblind. Något som är riktigt, riktigt bra är den tröghet i styrningen som uppstår när du inte tajmar din löpning och dina slag; din spelare vacklar sidledes och det tar en stund innan han/hon återfår styrseln. Ett annat rörelsemässigt plus är att förra versionens dykningar ersatts med att spelaren istället sträcker sig efter bollen.

Temporär tenniseufori

Bitvis briljant men dessvärre lite för sällan

Skillnaden mellan Virtua Tennis 2009 och föregångaren är inte särskilt stor. Playstation 3-folk får äntligen avnjuta ett fungerande onlineläge, i övrigt rör det sig mest om smärre förändringar för både PS3:an och Xbox 360. Arkadtennisens tillbedjare har som vanligt åtskilliga timmars trevliga matcher mot mänskligt motstånd framför sig.

Personligen tycker jag att för mycket känns för gammalt för att jag ska lyfta mungiporna nämnvärt. Men ändå, när jag nitar in den där aviga stoppbollen på @Spiken vänstra planhalva och han under frustande svordomar kutar åt andra hållet är tenniseuforin nära. När sånt sker vet man att det trots den horribla solokampanjen är ett bra spel man har att göra med. Jag hade gärna sett att Virtua Tennis 2009 bjöd på fler såna stunder.