Det var en mörk och stormig natt. Jag vaknade i en främmande källare, omringad av bråte, tortyrredskap och blod. En berättarröst förklarade att jag hade blivit kidnappad och att jag måste fly från källaren. Jag flydde från platsen och fann mig i ett kök vars moderna inredning inte rimmade med husets i övrigt gammalmodiga dekor.
Dörren till frihet krävde fem nycklar för att öppnas och tack vare en hjälpsam lapp blev jag varse om att de logiskt nog spridits ut i olika delar av huset. Mörkret och den urdåliga ficklampan gjorde det närmast omöjligt att navigera, vilket inte hjälptes av rummens märkliga vana att byta plats hipp som happ. Det skulle dock visa sig att jag inte var ensam i de kolsvarta korridorerna. I min usla ficklampas sken skådade jag en varelse som gav mig kalla kårar ända in i ryggmärgen, men som turligt nog försvann omedelbart och aldrig gav sig efter mig igen. Förutom den där gången då den kastade en fotboll på mig.
Ett helt vanligt vardagsrum.
Fem nycklar och ett par jumpscares senare befann jag mig, av någon anledning, i en mystisk grotta. Här blev jag jagad av trädockor vars ansikten lyste röda av ilska och vars illa programmerade AI manade dem att gå in i väggar på jakt efter sitt byte. Som tur var fann jag en pistol. Som otur var buggade spelet ur och stoppade mig från att använda den.
[center]Fasansfull varelse kastar boll[/center]
När jag till slut lyckades fly grottans faror fann jag mig i en dunkel skog. Berättarrösten sade åt mig att jag nu skulle jaga björn, hjort och räv – och vem var jag att säga emot? Återigen gjorde den becksvarta nattens mörker det typ omöjligt att orientera mig och jag svor åt den högre makt som inte givit mig en karta till hjälp. Vem var den här barbariska gudomen som tvingade mig att lalla runt i de här helt osammanhängande miljöerna utan kontext eller röd tråd? Förmodligen samme hjärtlösa väsen som fick mig att fastna i golvet hela tiden.
Helt plötsligt hamnar man i en grotta.
I det ögonblicket insåg jag vad den riktiga skräcken varit hela tiden. Den övergivna herrgården, de mörka tunnlarna, det planlösa springandet i den här nattsvarta skogen, och storyn som var både icke-existerande och pretentiös på samma gång. Hur kunde jag ha varit så blind? Plötsligt stod det klart för mig, lika tydligt som månen i skyn: jag befann mig i ett indieskräckspel utvecklat i Unity.
Jag borde ha anat oråd tidigare, men nu var det för sent. Efter en dryg timme befann jag mig redan vid spelets antiklimatiska slut och jag kunde lämna #Kidnapped bakom mig, med en känsla av att jag just spelat ett hyfsat ambitiöst studentprojekt, med endast den förvånansvärt effektiva ljuddesignen och ett par genuint välgjorda skrämselmoment inristade i minnet. I övrigt såg jag det för vad det var; ett ofokuserat hopkok av skräckklyschor. Sen ringde väckarklockan och jag vaknade – allt hade varit en mardröm.
