Den svenska äventyrsscenen mår förträffligt, inte minst efter den här älskvärda mardrömmen.

Det är hjärtevärmande att se en kvalitativ svensk äventyrsspelscen växa fram. #Skygoblins genuint egensinniga och roliga #The Journey Down är det mest lysande exemplet, och jag ser fram emot det kommande tredje kapitlet i den serien. Men det finns fler, som det atmosfäriska deckaräventyret #The Samaritan Paradox. Nu kan vi även lägga det groteska skräckäventyret #Fran Bow till samlingen.

#Killmonday Games titel är ett väldigt metaforiskt skräckspel. En allegori över destruktiva, tärande känslor och ångest mer än en berättelse om yttre hot. Här finns gott om monster, blod och avhuggna lemmar – men det finns där för att berätta något mer än att bara skrämma.

Den titulära huvudpersonen är den lilla flickan Fran Bow. Efter att ha bevittnat mordet på sina föräldrar är hon intagen på ett sådant där klassiskt otäckt och nedgånget mentalsjukhus som bara finns i skräckfilmer. Hon ser märkliga visioner, och tack vare en ny medicin kan hon färdas mellan två dimensioner. Både Fran och jag som spelare får allt svårare att skilja mellan verklighet och fantasi – en gräns som till sist tycks upplösas fullständigt.

Fran Bow är som en lång, intensiv feberdröm. Frans naiva dialog är närmast barnboksmässig och tillsammans med den stiliserade estetiken får spelet en väldigt träffande ton. Det är tydligt att hon inte förstår varken sin omvärld eller det som fräter under hennes egen bröstkorg, vilket tvingar henne allt djupare ner i sina egna mörkaste vrår.

Större än bristerna

Det är kvalfyllt och obehagligt, med en tryckande och klaustrofobisk atmosfär som sällan släpper taget. Jag blir mer sorgsen än rädd, men det är just det som är spelets styrka. Det är en psykedelisk resa som kastar spelaren mellan olika miljöer och situationer – den ena märkligare än den andra. Logiken lyser i regel med sin frånvaro – precis som i en feberdröm.

Vid några tillfällen spiller bristen på logik över i pusslen, där de bitvis ganska komplicerade och långsökta gåtorna ibland kan övergå i frustration. Eftersom spelet bygger så mycket på sin täta atmosfär och på att vi är känslomässigt investerade i Frans våndor blir det ett problem de gånger jag väcks ur illusionen av ett onödigt tillkrånglat pussel.

Det är inte alltid monstren som är otäckast.

Överlag är det spelets första hälft som är allra starkast. Slutet känns ganska rumphugget och inte helt färdigtänkt, och dialogen blir bitvis för pratig under spelets senare delar. Den naiva stilen lämpar sig bättre i korta, koncisa repliker – så några fler dödade darlings hade gett Fran Bow ett bättre flyt under några mer tungrodda partier.

Som helhet är det dock en oroande, ångestladdad och originell upplevelse i lite samma anda som det gamla förbisedda skräckäventyret #Sanitarium. Jag kommer också att tänka på P O Enquists monumentala roman "Kapten Nemos bibliotek". Det är en bra sak. Fran Bow reser sig över sina brister och levererar en stark och stundtals direkt uppslitande upplevelse utöver det vanliga.

Det är inte ett muntert spel. Men det är ett glädjande tillskott till genren.

Jag köper spel som godis så varför inte får sallad finger vibbar av detta vilket är mumsigt! 28/08 Nä. Några av senare års bästa spel har smått litterära kvaliteter, som Shadowrun Dragonfall (alla Harebraineds Shadowrun-spel är jättebra) och Pillars of Eternity. Det senare har lite röstskådespeleri, men majoriteten av texten måste man läsa. Välskrive... 28/08 Har nu införskaffat det via Steam och spelat ett tag, det är en riktigt bra stämning med en tragisk känsla, ett spel som jag kan rekommendera. Men testa demot först det passar nog inte all.... 28/08 Efter att ha kikat lite på let's plays så verkar det inte som att mängden dialog är problemet, snarare bristen på den. Trodde att vi lämnade textbaserat narrativ någon gång mellan SNES och PS1 på 90-talet.. 28/08 Klarade precis demot som finns på steam, jag har väldigt svårt att fastna i spel men detta var något utöver det vanliga. Från att jag starta det var jag tvungen att spela tills demot var slut i en sittning. Sjuk atmosfär i spelet som inte går att förkla... 28/08 Det här måste testas :) 27/08 Kanske man ska slå till på detta, var ett tag sedan man spelade både äventyr och skräckspel... 27/08 Det håller förvånansvärt väl, tycker jag. I alla fall vad gäller atmosfär och hur obehaglig spelets psykedeliska berättande är bitvis. Jag älskade hur spelet vågade berätta om sorg på ett ganska nedtonat (för att vara ett skräckspel) sätt. Rent tekniskt... 27/08 Nice, det här hamnar direkt i min Wishlist. 27/08 Sanitarium är ett av de bättre äventyrsspelen jag spelat. Kanske inte håller idag, men när det kom var det grymt. 27/08
Skicka en rättelse