Grim Dawn

Det börjar med en snara runt halsen. Några människor jag inte känner står runt mig och diskuterar huruvida jag måste dö. Ett ont väsen har tagit över min kropp, nämligen. De kommer snart fram till att jag måste utrotas, och sekunden senare dinglar jag som en säck från deras snöre.

När jag vaknar till liv igen har den ande som tagit över min kropp lämnat mig, och mitt liv är skonat. Kanske hade det varit bättre att få dö, dock, för den värld jag möts av är kaotiskt, blodig och närmast parodiskt becksvart. Av någon anledning faller det på mig att ordna upp allt det här. Nyss var folket redo att avrätta mig, nu vill de att jag ska rädda dem.

Ormskräck? Skjut slingerpellarna på avstånd.

Den där anden som hade besatt min kropp var en så kallad Aetherial. De har kommit till vår värld för att kriga mot en annan ras kallad Chthonian. Mänskligheten är fast mellan de här överväldigande krafterna, och oavsett vem som vinner är det illa för oss. Som vanligt är enda sättet att besegra inte bara en, utan två övermäktiga fiender att plocka fram musen och klicka ihjäl varenda jävel.

I början har jag inte mer än några trasor och en rostig brödkniv, men ganska snart märker jag att ju fler monster jag klickar ihjäl, desto bättre blir jag på det. Min plan är enkel. Klicka tills pekfingret ser ut som Arnold Schwarzeneggers biceps, och sedan rädda världen.

Bossarna kan vara riktigt elaka stundtals. Som sig bör.

Som du kanske förstår är #Grim Dawn ett actionrollspel i Diablo-skolan. Det är gjort av folk bakom #Titan Quest, vilket innebär att det är oerhört klassiskt på alla vis. Det är nästan mer av en uppföljare till #Diablo 2 än vad #Diablo 3 var, både estetiskt och spelmässigt. Det borde alltså kännas oinspirerat och gammalt. Men på något vis gör det ändå inte det. Grim Dawn är istället lika roligt som det är blodigt. Spelet är lite som en mix mellan Diablo och #Van Helsing, och trots att det inte gör mycket nytt gör det sin grej så bra att det inte riktigt spelar så stor roll.

En del av vad som gör spelet så kul är det smarta klassystemet. Du väljer en grundklass när du först går upp i nivå – allt från klassisk närstridssoldat till magiker och lönnmördare av olika slag. Sedan vid nivå tio kan du välja en sekundär klass om du vill, och därmed få ett större utbud av färdigheter. Det går med andra ord att både specialsera och bredda sin karaktär efter eget tycke, och det är roligt att experimentera med vad som funkar bäst för ens spelstil. Vill du spela en magiker som också kan hala fram en tvåhandsyxa om det kniper? Det går bra. Av de kombinationer jag testat har alla varit intressanta på sitt vis.

Förutom att trixa med klasser kan du också sälla dig till olika gudomligheter genom så kallad ”devotion” (hängivenhet). Det är poäng som du placerar ut i olika stjärnkonstellationer för bonusar och färdigheter av olika slag. Naturligtvis finns också ett hyfsat rejält craftingsystem för den som vill få ut det mesta av sina vapen – oavsett om det handlar om pistoler, svärd eller trollstavar.

Köttigt tillfredsställande

Tyvärr är berättandet ganska fattigt. Det är förvisso standard i genren att berättelsen kommer i andra hand, om ens det, men det är lite synd. Själva premissen är inte usel, men efter introt lotsas du mest runt till nya områden för att slakta allt. Exakt varför du gör det spelar mindre roll, och det utvecklas aldrig. Av och till får du i uppdrag att sänka en viss boss eller rädda någon karaktär, men intrigen utvecklas aldrig bortom det vi får veta direkt i inledningen.

Cairn må vara en standardvärld full av mörkt fantasyvåld, men lite mer kött på benen hade inte skadat. Även om poängen snarare är att krossa benen med en påk. En trevlig detalj är dock att du under spelets gång får göra vissa val. Skona eller avrätta karaktärer, välja allianser och liknande saker. Det kan sedan påverka sådant som vilka fiender du möter, och hur de olika fraktionerna i spelet bemöter dig.

Hem ljuva hem? Nja, men det duger i krig.

Till syvende och sist glömmer jag dock snabbt bort såväl storyn som tiden när jag spelar. Striderna är köttigt tunga, och det är obekvämt tillfredsställande att se fienderna flyga som trasor efter en kritisk träff. Ljudeffekterna är rejäla och ger slagen en saftig tyngd – väldigt viktigt i ett actionrollspel. Även musiken är bra. Atmosfärisk ibland, medryckande och intensiv andra gånger.

En annan bra sak är att spelet flyter alldeles utmärkt. Jag har inte stött på vare sig buggar (annat än enstaka grafikglitchar) eller framedrops. Grafiken är inte så avancerad, förvisso, men den gör sitt jobb. Estetiken är dock ganska opersonlig, men monstren ser monstruösa ut, åtminstone.

Grim Dawn är ett väldigt gediget hantverk. Det är ett gammaldags hack n’ slash som på ytan inte gör mycket väsen av sig, men som imponerar med sina genomtänkta spelsystem. Det prickar in rätt känsla, och är omåttligt svårt att sluta spela när du väl fastnat.