Tro det eller ej, strategispel kan vara kul utan 300 interaktioner i minuten.

Vissa saker bär helt enkelt emot. De känns fel. Som kaviar på pannkakor. Eller kristen rock. Och förstås realtidsstrategi med handkontroll. För en gammal pc-spelare som växt upp med Dune 2, Command & Conquer, Age of Empires, Starcraft och liknande klassiker i genren så känns det instinktivt befängt att försöka effektivt hantera stora arméer på hektiska slagfält med en klumpig handkontroll. Till en början, i alla fall.

Ju mer jag spelar #Halo Wars 2, desto mer sugen blir jag på pannkakor med kaviar. Eller inte. Men däremot får jag till sist erkänna att rts på konsol inte är en skogstokig idé ändå. Det är knappast felfritt, men efter ett par timmar sätter det sig i muskelminnet, och jag kan dirigera slagfälten relativt rappt. Och jag har ofta kul, dessutom.

Däremot är Halo Wars 2 inte fullt så storslaget som det själv tror att det är. Dels är storyn inte mycket att hänga i granen, vilket inte går att dölja ens med de enormt påkostade och läckra mellansekvenserna, och dels finns inte mycket här vi inte sett förut.

Hur man grillar marschmallows med gamepad

När jag som litet barn gick och drömde om de perfekta spelen så hade nog Halo Wars 2 framstått som något slags spelnirvana. En ouppnåelig önskedröm. Men gamla drömmar blir snabbt vardag. Det är inte direkt en axelryckning att se en enorm mekanisk insekt pulvrisera allt motstånd med en pulserande laser, men det är inte heller något som får en att tappa hakan längre.

Halo Wars 2 är ett kompetent, gediget hantverk. Inte något som slår undan benen på dig. I alla fall inte om du är van genren sedan tidigare. Det är inte jättestor skillnad gentemot originalet, som även det var ett ganska traditionellt rts, om än på konsol, och den ganska korta men tempofyllda kampanjen hade vunnit på att bryta sig ur sina väldigt invanda mallar lite oftare. Den hade också gärna fått ha ett vettigt, tillfredsställande avslut istället för tröttsamma cliffhangers som ska bana väg inför DLC eller uppföljare.

Vem vare som kasta?

De strategiska möjligheterna är tillräckliga för att hålla liv i bataljerna, särskilt i multiplayer, men det offrar lite frihet och djup till förmån för tillgänglighet och strömlinjeformning. Du kan till exempel bara bygga baser på förutbestämda platser, och både trupphantering och resurssamlande är ganska förenklade för att det ska fungera så bra som möjligt med handkontroll.

Jag har spelat både med handkontroll på Xbox One och med mus och tangentbord, och konsolarvet gör att känns lite omständligt och klumpigt på pc ibland. Muskontrollerna har en del begränsningar. Till exempel måste du trycka på r-knappen för att utföra specialattacker, det finns ingen ikon att klicka på för den som vill ha en sådan, och har du många enheter valda så utför alla den attacken samtidigt. Har du olika trupptyper valda så växlar du mellan olika typer med mushjulet, och du kan inte klicka på ikonerna nere i bild – vilket är jättejobbigt för de ser ut att vara klickbara. Detta medför i sin tur att du måste hålla in alt och scrolla med mushjulet för att zooma in och ut. Det finns fler exempel, men kort sagt – det känns inte alltid så intuitivt att spela med mus, och det märks att kontrollerna anpassats för konsol i första hand.

För den som ändå tänkt spela Halo Wars 2 på Xbox One, eller med handkontroll på pc, så spelar det mindre roll, förstås. Och trots en förutsägbar kampanj, småklumpiga kontroller och välbekant spelmekanik så går det inte att förneka att spelet är himla underhållande för det allra mesta.

Okej, hur var det nu... 1+1 är...

Inte minst multiplayer, med sina ofta rappa, actionfyllda matcher, är kul på ett rättframt och gammaldags vis. Den enda egentliga innovationen återfinns även där, i form av det fyndiga Blitz-läget. Istället för att använda resurser för att bygga enheter och baser använder du där kort. Nya kort tjänas in genom att helt enkelt spela kampanjen eller köra onlinematcher. Det går att skaffa fler kort med mikrotransaktioner, men det är helt onödigt. Du får kortpaket tillräckligt ofta ändå.

I Blitz har du hela tiden fem kort på handen åt gången, och det gäller att spela ut dem på smarta sätt för att kontra de motståndarna tar sig för. Det blir måhända en aning slumpmässigt ibland, men det är närmast en del av charmen.

Halo Wars 2 når inte upp till genrens giganter, men det mutar ändå framgångsrikt ett eget litet hörn i strategispelsvärlden. Är du nyfiken på ett konsol-rts är det utan tvekan värt att kolla upp. Det är betydligt mer njutbart än kristen rock.

Skicka en rättelse