De två första avsnitten av The Journey Down var riktigt trevliga peka och klicka-äventyr av den gamla skolan, som hämtade ur en tidsera då luriga pussel, lustiga skämt och en närmast oemotståndlig charm var beståndsdelarna som präglade genren. Spelen kretsade kring två bröder som drev en bensinmack och hamnade i världens knipa när de träffade en kvinna som letade efter förbjuden litteratur knuten till den lika förbjudna platsen Underland. Efter tre års väntan får vi nu äntligen uppleva finalen av deras märkliga resa.
The Journey Down korsar effektivt en uppgiven stämning med glädje och humor.
Bwana och Kito är precis som tidigare sympatiska protagonister och varma solstrålar i en mulen värld fylld av korruption. Brytningen mellan deras sprudlande glädje och den annars ofta uppgivna tillvaron är fortsatt en av de grejer som gör spelserien så bra. Att vandra längs St. Armandos smutsiga, mörka gator bland gängmedlemmar och allmänt sjaskiga typer, till tonerna av sträv jazzmusik, är en väldigt stämningsfull och lite obehaglig upplevelse. När Bwana stunden senare använder en tryckluftsborr för att förstöra luftkonditioneringen i en sunkig lägenhet så skrattar han som ett barn, och vi kastas genast tillbaka till det lekfulla och lustfyllda.
I slutänden är det just den lättsamma sidan som tar befälet över detta tredje kapitel. Det innebär en rejäl dos charm och humor, men också att den väldigt bombastiska finalen inte blir fullt så dramatisk och gripande som den skulle kunna vara. Snarare blir den mest trivsam. Vilket innebär att The Journey Down-sagan fungerar utmärkt som en lättsam komedi, men inte riktigt gör något meningsfullt med sin tydliga tematik kring korruption och maktmissbruk. Det är inget som sänker helheten nämnvärt, men jag kan inte låta bli att känna att det är lite av ett missat tillfälle.
Det som skaver mest hos mig är istället spelets längd. Efter 2-3 timmar rullar eftertexterna och det känns som att jag hade kunnat spendera ytterligare lika lång tid i det mytomspunna och totalförbjudna Underland. Den exotiska platsen och all dess mystik avhandlas lite för snabbt.
En delförklaring är att utvecklarna Skygoblin medvetet gjort ganska enkla pussel den här gången, i en flört med den nya sortens peka och klicka-spel där manus sitter i främsta rummet. Eftersom upplevelsen redan är i kortaste laget hade lite klurigare pussel, i linje med de tidigare avsnitten, förmodligen gjort spelet gott.
1985 var ett livligare år än 1984.
Men visst, det är egentligen lyxproblem. Och det säger något om The Journey Downs stora kvaliteter när min största kritik är att jag vill ha mer. Det är på det stora hela ett makalöst peka och klicka-äventyr. Den tredje och avslutande delen är inte min favorit i serien (det är kapitel två), men den knyter ändå ihop säcken fint och låter mig ta farväl av den här unika världen på ett värdigt och trevligt sätt. Jag kommer sakna brödernas knasiga upptåg och hoppas att jag får chansen att träffa dem igen i framtiden.
Fontot: Pc-versionen av The Journey Down testad. Det släpps även till Ios, Mac och Linux.
