Av någon anledning tycktes det alltid komma upp något annat spel som hamnade i vägen, och Persona fick vänta snällt i skämshögen. På grund av det blev jag rätt sen med att hoppa på Persona-tåget. Det var först när jag skaffade en PS Vita som jag tog chansen att spela igenom Persona 4 Golden, följt av femman på PS4. Jag är inget hardcorefan, men jag kan definitivt se charmen i serien och varför den är så älskad.
Atlus serie sticker ut i mängden genom att blanda sociala aspekter, delar av traditionella japanska rollspel och mer seriösa (och ibland obekväma) ämnen. Det är inte ovanligt att karaktärerna har trauman eller utsätts för det under spelets gång. Vilket gör dem väldigt mänskliga.
Metaphor: ReFantazio är dock inte en del i Persona-serien, men spelet lånar väldigt mycket av dess DNA. Man skulle kunna beskriva dem som syskon, liknande vad Elden Ring är i förhållande till Dark Souls. Båda Atlus-spelen leker på samma vis med de sociala aspekterna och rollspelsdelarna. Men i Metaphor väver de även in politiska aspekter så som rasism och utanförskap. Detta kan vara en het potatis att behandla, men det passar verkligen in i världen de målar upp och görs dessutom med fingertoppskänsla.
"Krig, rasism och förtryck"
Skådespelsplatsen är Euchronia, en fantasivärld som kantas av krig, rasism och förtryck av mindre folkgrupper. Huvudpersonen själv tillhör folkgruppen Elda som är väldigt ovanlig i spelet, vilket också blir problem när man besöker huvudstäderna då folk tittar konstigt på en och behandlar en som en utböling. Samhället kontrolleras av religion och där ingår även magi, eller magia som den kallas. Den får bara användas på ett visst sätt; om den används annorlunda är straffet döden.
När vi kliver in i handlingen har landets kung precis blivit mördad och huvudpersonen (som man själv får döpa) blir inblandad i en komplicerad historia där det i stort sett blir en popularitetstävling mellan olika figurer för att lägga beslag på tronen. Utan att avslöja för mycket så kommer magi och popularitet vara direkta mekaniker för att vinna tronen. Det kan beskrivas som en japansk version av Game of Thrones med svek, lögner och lönnmord. Insatsen är stor för att spela om tronen – antigen vinst eller döden.
Alla som spelat Persona kommer känna igen sig i spelmekaniken. Allt från att det utspelar sig över dagar till hur de så kallade arketyperna fungerar. Tidsaspekten innebär att jag kan ha i uppdrag att klara en stor grotta innan den 10:e, och då måste jag välja vad jag ska göra med dagarna innan. Vem av mina polare borde jag hänga med för att stärka bandet mellan oss? Ska jag fixa något sidouppdrag för att levla? Det är också viktigt att ha kvar tid för själva uppdraget då man kan behöva flera dagar för att klara det, beroende på hur många gånger man behöver vila och hela sig. Det handlar om att balansera detta till sin grupps fördel. Det känns dock inte lika stressat som Persona då Metaphor ger mycket mer tid mellan uppdragen.
"Spelaren har väldigt mycket valmöjligheter"
Den andra aspekten som Persona-spelare kommer känna igen är så kallade archtypes. Dessa fungerar i princip på samma sätt i hur de utvecklas och levlas upp. Men nu kan alla karaktärer byta runt archtypes som de vill och det är inte exklusivt till huvudpersonen. Dock passar vissa arketyper vissa karaktärer bättre än andra beroende på vilken stats du ger dem när de levlar. Detta skapar ett system som gör att spelaren har väldigt mycket valmöjligheter, både runt karaktärerna och arketypssystemet. En enkel beskrivning är att systemet påminner väldigt mycket om jobb-systemet i Final Fantasy-spelen.
Striderna är lite speciella. Man kan nämligen välja mellan att köra dem i klassiskt omgångsbaserat eller hacka fienderna i realtid. Detta är något som jag skulle säga är ovanligt för den här genren, och dessutom ett smart drag som snabbar upp spelet rejält. Istället för att måsta tackla alla så kallade trash-mobs i omgångsbaserade strider kan jag nu hacka dem i realtid eller springa ifrån dem. Bossarna måste dock som vanligt tacklas i en omgångs-stridsarena.
På tal om bossar: dessa bär också väldigt tydliga Altus-stämplar. De lyckas alltid designa dem så de har någon form av skräckelement åt body horror-hållet, likt monstren i filmen The Thing. Även fienderna kan variera från att vara gulliga till att dela bossarnas obehagliga känsla. Allt passar dock finurligt in i världen som presenteras.
Likt Atlus andra spel är den grafiska stilen så klart anime och cell-shadad. Detta gör att spelet ser riktigt färggrant och fint ut, och dessutom äter det inte för mycket prestanda. Jag kan med lätthet köra spelet på min bärbara pc utan att slå på prestandaläget. Med det sagt kan texturer och liknade se lite daterade ut ibland.
Ljudet är däremot helt fantastiskt. Allt från musiken till rösterna håller hög klass. Ibland kan engelska röster i japanska spel kännas konstiga, men i detta fall passar både de japanska och engelska in perfekt på karaktärerna. Musiken är annorlunda och det tar någon timme innan den sätter sig. Det handlar om körer och musik som kanske inte i första läget förknippas med just Atlus spel, men efter ett tag sitter jag och hummar med. Dessutom finns det en fin förklaring till musiken. Det är nämligen inte bara jag som spelare i soffan som hör den, utan den spelas för vår karaktär i spelet genom magi. Tanken där fick mig att le lite, tänk dig att få bombastisk musik anpassade efter dina vardagssysslor levererade. Hade inte det varit episkt?
"Ett av de bästa rollspel jag spelat"
De få negativa saker jag har att säga om Metaphor: Refantazio blir verkligen bara bagateller. Spelet må inte ha något med Persona-serien att göra, men det känns ändå på något vis som den självklara utvecklingen av konceptet. Metaphor: Refantazio plockar med sig allt Atlus lärt sig från Persona, men även från Shin Megami Tensei. De har sen förfinat, polera och skapat något helt nytt. Resultatet är ett av de bästa rollspelen jag spelat – ett måste för alla RPG-fans oavsett om de föredrar den västerländska eller japanska varianten.
Fotnot: Spelet släpptes den 11 oktober till pc, Xbox Series, PS5 och PS4. Testat på pc med Core i7-9750H, Geforce GTX 1660 Ti, 16 GB RAM.