Mycket är sig likt när Sid Meier återvänder till en av spelvärldens mest ikoniska serier för sjunde gången i ordningen. Hexagonerna, den ständiga jakten på hammare, majskolvar och blå vetenskapsbägare och den där svårdefinierade frestelsen att spela bara en runda till. Allt finns där. Och en hel del annat.
Det har hunnit gå smått ofattbara 34 år sedan original-Civilization släpptes. Spelet var på många sätt revolutionerande, flera av uppföljarna likaså, och har banat väg för en hel genre som numer känns igen under rubriken 4X. “Civ” har inspirerat andras mästerverk såväl som mindre smickrande kopior och kloner. Få titlar har kort sagt satt sådant avtryck i spelhistorien som Civilization. Ännu färre har lyckats behålla sin relevans under fyra decennier.
Fans av serien kommer att känna igen sig, när de väl smält att Sean Beans berättarröst ersatts av en ny stämma. Till en början åtminstone. Möjligheten att välja både civilisation och ledarkaraktär har hängt med från föregångaren. Nytt i denna upplaga är att de två valen är helt fria. Det innebär att du kan spela som kejsar Augustus och leda Kambodja in i framtiden, eller radera barbarer från jordens yta som Benjamin Franklins Egypten.
"En sandlåda där Gandhi kan släppa atombomber över New York"
Redan här någonstans börjar man ana att utvecklarna valt att ta ut svängarna. Civilization har alltid varit en sandlåda där Gandhi kan släppa atombomber över New York och där den ryska kulturen kan få en hel jordglob att ta på sig sina jeans. Men det krävs trots allt ett visst mått av, ska vi kalla det kreativ acceptans, för att köpa alla möjliga och omöjliga kombinationer utan att illusionen av att vi trots allt spelar igenom en alternativ version av världshistorien inte ska rämna helt. Det positiva med friheten är att den ger spelaren möjlighet att testa olika strategier, för både ledare och länder kommer såklart med sina unika bonusar som kan kombineras med varierande framgång.
Arbetare som uppgraderar hexagoner är ett minne blott. I stället fylls kartan i takt med att städerna växer.
Ledarkaraktärerna är både charmiga och snyggt animerade.
Barbarer är precis som i föregångarna ett ständigt huvudbry för varje världsledare med ambitioner att måla kartan i sina egna färger.
En rad olika sidouppdrag förmedlade genom spelets berättarröst bidrar till delmål under spelets gång, med sedvanliga belöningar om olika kriterier uppfylls.
Det är en fröjd att se sitt rike växa fram organiskt och förvandla den öde kartan till ett konstverk fyllt av fiskebåtar, gruvor och underverk.
Religion är numer ett givet inslag i “Civ”. I den första tidsåldern grundas en sekt som i den andra åldern kan utvecklas till en fullfjädrad trosuppfattning.
Efter att ha klickat sig förbi startmenyerna väntar en del andra nyheter, vissa radikalare än andra. Nya utposter som grundas av settlers är inte längre städer, utan byar som senare kan uppgraderas till fullvärdiga städer. Konstanta propåer om vilken byggnad din senaste expansion ska börja snickra på härnäst är därmed ett minne blott. Borta är också behovet av att bestämma vilka rutor dina invånare ska arbeta på i varje stad. Nu räcker det med ett klick varje gång en stad växer. På det stora hela är det mindre mikromanagement och mer långsiktigt strategiska beslut. En välkommen förändring.
En stor men splittrande nyhet
Den verkligt stora nyheten är dock tidsåldrarna, som ruskar om hela spelupplevelsen rejält. En session är uppdelad i tre delar: “antiquity”, “age of exploration” och “modern age”. Hur snabbt en tidsålder tar slut beror på hur väl olika sidouppdrag utförs, men när mätverket når 100 procent står spelaren inför en oundviklig chock. Utvecklingen så här långt summeras och sedan ska en ny civilisation väljas. Romerska riket förvandlas till Spanien, Frankrike eller rentav Amerika. Här spelar ledarvalet också roll. Persien kan bli Preussen om det leds av Friedrich.
"Persien kan bli Preussen"
En ny era för också med sig att städer åter blir byar, att många byggnader blir obsoleta och förlorar sina bonusar och att militära enheter som inte får plats i städer eller arméer helt enkelt raderas. Upplägget öppnar för intressanta val under resans gång. Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att mycket av det man som spelare kämpat med att bygga upp rycks ifrån en. Det är ingen slump att speldesign nu för tiden kretsar mycket kring milstolpar och mätbara framsteg. Det är helt enkelt tillfredsställande att klara utmaningar och belönas med något beständigt. Att som utvecklare välja att rycka ifrån spelaren sina leksaker halvvägs genom upplevelsen är ett djärvt designbeslut, sannolikt uppskattat av vissa men avskräckande för andra.
För första gången tvingas spelaren byta civilisation efter varje tidsålder.
Varje teknologi i det klassiska trädet har nu en separat specialisering. Stanna upp och investera mer för vissa fördelar, eller hasta vidare i trädet mot mer avancerade framsteg.
Spelets andra tidsålder som grovt räknat motsvarar medeltiden är den kanske mest intressanta. Att segla över de djupa haven är inte möjligt under antiken, och följaktligen inte heller att upptäcka nya kontinenter. Inbakat i den här andra upptäckarfasen av spelet finns flera nya spelmekaniker, bland annat en silverflotta som för med sig rikedomar från nyupptäckta världsdelar. Greppet är intressant och relaterar på ett snyggt sätt till kolonialismen, även om det i detta fall lika gärna kan vara Inkariket som invaderar européerna.
Smidigare krig
En annan nyhet är ovan nämnda arméer. I tidigare utgåvor har enheter kunnat levla upp genom strid. Den förmågan har nu flyttats till generaler, som dessutom kan packa ihop soldater, pilbågsskyttar och katapulter i ett behändigt paket när den militära slagkraften behövs i andra änden av ditt imperium. Det leder till smidigare krigföring. Att därtill slippa den oerhört beska eftersmaken av att förlora ett fullt uppgraderat armborstkompani är en tacksam bonus.
Ledarna är 20 till antalet, varav några finns i olika varianter med unika bonusar. Kändisar som Katarina den stora, Napoleon och Machiavelli erbjuds, såväl som betydligt mer okända namn. Var och en har sin specialitet och riktar in sig på allt från kulturella fördelar till en starkare flotta. Nya förmågor kan också låsas upp för framtiden beroende på hur du lyckas i dina äventyr. Det finns alltså ett slags roguelike-element här, vilket sannerligen ligger i tiden. Problemet är att den genomsnittliga spelaren mäktar med något dussin spelsessioner och sannolikt vill prova nya ledare och civilisationer. Att redan i startmenyn dingla belöningar framför näsan på spelare som kanske aldrig får chansen att trycka på “lås upp” är inte alltid en god idé.
Generalerna har fått en mer framträdande roll och står för insamlandet av erfarenhetspoäng med tillhörande bonusträd.
Grafiskt är Civilization 7 allt vad man kan begära av en trippel A-titel nådens år 2025. Allt från laddningsskärmar och karaktärer till animationer och kartan i sig håller hög klass, såväl in- som utzoomat. UI:t lämnar dock en hel del att önska och det skulle vara förvånande om det inte kommer skruvas på rejält i kommande uppdateringar. Information är ofta svår att hitta och en enkel sak som att flytta en resurs som marmor eller silke från en stad till en annan här svårbegripligt krångligt. I den här typen av spel där spelaren förväntas hålla koll på en mängd information, resurser, teknologiträd och diplomatiska relationer står och faller upplevelsen med ett smidigt och lättillgängligt UI. Här når spelet tyvärr inte hela vägen fram.
"Ett spel som sticker ut hakan och vågar testa nya vägar"
Civilization 7 är inget magplask, den saken är klar. Men det är heller inget mästerverk. Det är ett spel som sticker ut hakan och vågar testa nya vägar utan att kapa sina rötter helt och hållet. Kreativitet och viljan att pröva nya grepp bör uppmuntras, och är rentav nödvändigt för att hålla liv i en spelserie som har ambitioner att stå sig i ytterligare några decennier. Men alltför vågade satsningar riskerar också att reta upp trogna fans. Tyvärr är det någonstans här undertecknad landar. Trots det infinner sig stundtals den där märkliga känslan när bara en runda till plötsligt gör att klockan obemärkt passerar midnatt, så något rätt måste han gjort, den gode Sid Meier.
Fotnot: Civilization 7 släpptes den 11 februari till Windows, Mac, Linux, PS4/5, Xbox Series/One och Switch. Testat på pc med Intel Core i5-9300H, RTX 2060, 16 GB minne.
