Recensioner

Det fanns en period i mitt liv när jag trodde att det var barnsligt att spela datorspel. Att det var något man skulle växa ifrån, och att vin, kvinnor och sång var roligare tidsfördriv.
   Så dum jag var.
   På senare år har jag förstått bättre. Men det man missade är svårt att ta igen. Visst hittar man understundom någon obskyr samlingsskiva och visst har man gjort klipp i beg-hyllor butiker runt. Men jag förtjänar nog ändå en hög piskrapp med den röda oxpiskan för att aldrig riktigt ha satt mig in i Warcraft-världen.

Chaser, vad är det - sa jag samtidigt med en suck när jag tillfrågades att testa spelet. Av någon outgrundlig anledning hade jag nämligen helt missat vad Chaser var och därför var min entusiasm något begränsad. Men med en suck letade jag upp den officiella sajten och till min förvåning såg det här faktiskt ut som ett riktigt lovande FPS-spel. Chaser har förutom en intressant story och verklighetstrogen känsla också en underbar grafik. Jag skulle vilja kalla det här den nya generationen av FPS-spel. Vad menar jag då med det? Jo, läs nedan så förklarar jag.

Har vi inte alla ett stort grönt monster inombords som vill komma ut och slå omgivningen i bitar? Eh.. nej, kanske inte, men det har i alla fall doktor Bruce Banner, mer känd som Hulken. Nu kan ni som läst serien, sett filmen och lagt pusslet dessutom prova på att vara den gröna jätten med hjälp av spelet. Men filmbaserade spel som släpps samtidigt som sin inspirationskälla brukar tyvärr alltför ofta vara dåligt genomförda. Kan Hulken möjligen lyckas undgå att uppfylla fördomarna och bli riktigt roligt? Quas tar på sig sin Hulkenmask och springer vrålande ut på gatan för att se hur roligt det kan vara att leka våldsverkande mutant.

Spel som bygger på välkända teman har en förmåga att alltid sälja bra oavsett hur bra eller dåliga de är. Dock hör det till ovanligheterna att det kommer en tvåa i serien, förutom i de fallen då originalet faktiskt var ett välplanerat och bra spel. Star Trek Elite Force sällar sig till just den kategorin och även om det saknade större innovationer var det ändå ett gediget spel, delvis beroende på spänningen att spela i Star Trek-universumet. Så det är inte alldeles förvånande att det nu kommer en uppföljare. Frågan är om tvåan kan stå på egna ben eller om det ändå behöver Star Trek-temat för att höja sig över mängden.

Det tycks ligga i mänsklighetens natur att vilja störta överheter. Åtminstone är det ett kärt tema i många spel, exempelvis det två år gamla Red Faction där en grupp gruvarbetare på Mars drog igång ett uppror mot sina brutala ledare. Storyn i Red Faction 2 är likartad, fast nu är det en diktator på Jorden som ska störtas. Ett gammalt tema i nya kläder, således. Frågan är om det håller för upprepning eller om det är lika dött som skägget Karl Marx idéer överlag.

Visst är spel som hyser våra barbariska och krigiska förfäder alltid lite extra lockande för oss skandinaver. Tyvärr är ofta dessa spel antingen allmänt dåligt genomförda eller så lyckas de inte placera in vikingarna på ett bra sätt. Några sådana scenarion oroade mig dock inte när jag skulle testa Medieval: Total War – Viking Invasion då Total War-serien hyser några av de absolut bästa och mest verklighetstrogna strategispel som gjorts. Frågan var snarare om tilläggspaketet innehöll tillräckligt många nyheter för att fånga mitt intresse i ytterligare några veckor.

Om ungefär ett halvår, i december, är det precis hundra år sedan bröderna Wilbur och Orville Wright genomförde den första kontrollerade flygningen med ett motordrivet flygplan. Den tolv hästar starka motorn lyckades hålla deras flygmaskin, Kitty Hawk, i luften i tolv sekunder innan gravitationen tog ned planet på marken igen. En mänsklig dröm hade blivit verklighet. Wilbur och Orville visste nog inte att dessa tolv sekunder kom att förändra världen för gott.

Realtidsstrategispel som utspelar sig under andra världskriget har blivit en allt vanligare företeelse de senaste åren. Det realistiska Close Combat och det mer actioninriktade Sudden Strike är några av de mer kända titlarna. Just Sudden Strike är en serie som tilltalade mig i början, men efterhand som nya versioner släpptes utan så värst många förbättringar höll jag mig borta från uppföljarna. När jag såg den slående likheten mellan bilder från Sudden Strike och Blitzkrieg trodde jag det senare var ännu en kopia av de tidigare spelen och jag var inte alltför lyrisk. Men när jag upptäckte att det var en helt annan tillverkare så ökade intresset och jag bestämde mig för att ge spelet en chans.

Det har släppts en hel del rymdspel på senare tid. Efter att ha landstigit i Normandie och sett femtielva WWII-upplägg det senaste året kanske trenden börjat svänga? O.R.B – förkortning för Off-world Resource Base – är ytterligare ett i raden av strategispel i vacuummiljö som landat på FZ-labbets testbänk under den senaste tiden. Raging Ronin har dragit på sig sin rymdspandex för att ta reda på vad som pågår.

Helt plötsligt svärmar de in likt dödliga gräshoppor i Bibelns Egypten. Mina dödsföraktande kamikazepiloter kastar sig in i striden, men förgäves. När de lyckats skjuta ner ett av fiendens skepp har det kostat minst 15 av mina.
Jag har spelat i nästan två dagar bara för att utplånas på en dryg halvtimma.
Det är en hård värld, och i rymden kan ingen höra dig gnälla. Välkommen till Galactic Civilizations, en strategfetischists paradis.