UK Trade & Investment och SEEDA, två brittiska regeringsorganisationer med syfte att främja företagandet i Storbritannien respektive sydöstra England, bjöd nyligen in ett gäng speltyckare, däribland FZ, från hela Europa. Syftet var att visa vad brittisk spel- och nöjesindustri har att erbjuda, men i paketet ingick även en tur till Wii House, en magnifik våning i London där Nintendos nya konsol givetvis står i centrum.

Wii House ja, det är något av ett kapitel för sig. Nintendo har ordnat en enorm lägenhet, med drösvis av rum fördelade på fyra, fem våningsplan, och inrett hela kalaset i en stil som ligger i linje med den stilrent vita maskinen. Två enorma vardagsrum hyser ungefär fem maskiner vardera och längre upp hittas mindre rum med en Wii i varje, inredda för en typisk tonårspojke, en yngre flicka och så vidare. Imponerande marknadsföring är det minsta man kan säga. Vi skyfflar av oss kläderna i köket och vänliga men tröttkörda guider förklarar att det är fritt fram att förse sig med valfri dryck från kyl och kaffebryggare. Som om man hade tid med sådana värdsliga ting...

Konsolen

- Både innovativ och undermånlig

Vad är det då det anrika japanska spelföretaget knåpat ihop? Vi vet att den går en annan väg än Xbox 360 och Playstation 3, som båda har stora likheter med sina respektive föregångare. Wii satsar istället på en helt ny handkontroll och avsevärt mindre muskler under huven, det senare enligt egna uppgifter för att hålla priset nere. Det blev väl lite si och så med den saken... Hursomhelst, en genomgång av teknik och annat hittar du i vår Wii-sammanfattning (länk i slutet av denna artikel).

Redan efter ett par minuters spelande kan två saker slås fast: handkontrollen är en revolution, grafiken är det inte. Att hantera Wiimoten, som padden brukar kallas, kräver en stunds tillvänjning, den är oväntat känslig och det krävs tämligen små rörelser för att pekaren ska fara iväg över teveskärmen. Var vid teven sensorn befinner sig påverkar också; instinktivt vill man rikta padden mot centrum av teven. I Wii-huset satt de ömsom över, ömsom under teveapparaterna, så det var inte helt bekymmersfritt att spela och navigera i menyerna. Även om kontrollen inte känns så responsiv som jag hoppats är det nog, som sagt, mest en fråga om vana.

Grafiken åstadkommer inte mycket mer än vad den fem år gamla Xboxen klarar av - verkligen inget att jubla sig hes över. Inledningsvis tyckte jag Nintendos tanke var god - mycket spelglädje för lite pengar - men med facit i hand blev det inte riktigt så. Med ett pris på ungefär 2700 kronor ligger Wii på ungefär samma nivå som den billigaste 360:n, som levererar ögonfröjd i en helt annan skola.

Spelen

- Få, men ack så kul

Wii-huset var utrustat med sisådär 15 maskiner, men tyvärr var spelutbudet inte lika frikostligt. Jag saknade särskilt Red Steel och/eller Call of Duty 3, hade varit intressant att testa om Wiimoten gifter sig med shooters. Några godbitar hade man dock dukat upp med, på nästa sida går vi igenom dem i tur och ordning.