Någonstans i #Saints Row IV väntar ett vapen så dödligt att spelet inte får säljas i Australien. Av landets oerhört stränga censurmyndighet beskrivs det så här:
"Spelet innehåller ett vapen som sökande kallar 'Alien Anal Probe'. Sökande uppger att vapnet kan "köras in i fiendens bakdel'."
Att australienska spelare inte kommer att få köra upp den svärdliknande dildon i rumpan på intet ont anande offer och sedan skjuta dem upp i luften är så klart beklagligt. Istället kommer de att få en modifierad version av Saints Row IV. Och om den första timmen är något att gå efter så är spelet så späckat av galenskap att man lätt glömmer jakten på underbältethumorns Excalibur.
Fans av serien kommer känna igen sig i tempot och galenskaperna.
Saints Row IV inleds tusentals mil från Steelport. En helikopter skär genom den blödande solnedgången. Var vi befinner oss är oklart. Men vi är på jakt efter skäggiga män i turban som har lagt vantarna på massförstörelsevapen.
När insatsstyrkan letar sig ner i en underjordisk bas attackerar #Volition med varenda Tom Clancy-klyscha man kan uppbåda. Ljuddämpad automateld. Sprakig radiokommunikation. Fejk-arabiska som får Team Americas ”durka, durka”-jargong att framstå som raffinerad. Mot slutet: en "breach"-sekvens som ger alla som spelade #Medal of Honor: Warfighter kväljningar.
I nästa scen besegras terroristledaren i en quick time event-sekvens med förmodligen världens största knappsymboler. Men innan han förgås detoneras raketen. Mullret är ett löfte om att alla frihetsälskare kommer att gå under i nukleär jihad. Dödsföraktande kastar jag mig mot skrovet. Hängandes i bara fingertopparna kämpar jag för den fria världen och känner hur Aerosmiths Armageddon-ballad ”I Don't Wanna Miss A Thing” smeker mina patriotiska trumhinnor. Det är fantastiskt, helt omöjligt att hålla sig för skratt.
Mr. President
Stunden därefter sitter jag i ovala rummet och har låst upp presidentämbetet, amerikanarnas villkorslösa kärlek och skådespelaren Keith David (!) som vicepresident. På väg till en presskonferens botar jag cancer med en enkel knapptryckning och möter en senators hot om en filibuster med ett pungslag – en direkt lösning på en lömsk fördröjningstaktik. Ändå blir det ingen presskonferens. Ett gäng rymdvarelser från det ondskefulla Zin-imperiet pajar allt. Kidnappar valda delar av väljarbasen och stänger in mig i en simulation av en helvetiskt hurtig 50-talsidyll. Från den kastas jag sedan in i en virtuell dystopi av Steelport. Uppdraget blir att på The Matrix-manér bryta sig ut och ta fighten till den riktiga världen.
En inte jättevanlig dag på jobbet.
Trots att hela jordens öde vilar i mina händer har jag inte särskilt bråttom. Till skillnad från många andra sandlådespel känns det verkligen som Volition tar genrebeteckningen bokstavligt. Steelport är en sandlåda vars högsta syfte är vårdslös lek. Inom loppet av en timme har jag både skaffat mig ett tokpimpat vrålåk med mördarfäljar och superkrafter. Det första är välbekant men det sistnämnda är nytt för serien. När jag pratade med Volitions grundare Jim Boone i mars menade han att introduktionen av superkrafterna var det enda naturliga steget. Det är lätt att se poängen. Saints Row är en serie som söker att ständigt överträffa sig själv. Inom loppet av fyra spel har vi gått från gangster till popikon och president.
Men även Boone och Volition har klätt Saints Row IV i flera lager av #Crackdowns och #Prototypes våta superhjältedrömmar är kärnan intakt. Ett kärt återseende är spelmomentet som bygger på att ställa till med försäkringsbedrägeri genom att kasta sig framför bilar. Med förmågorna att springa snabbare än blixten och hoppa högt över hyreshusen flyger jag genom luften som en kaststjärna av vansklig ragdoll-fysik. Miljonbeloppen rasar in. Sedan bränner jag och min samarbetspartner runt i varsin tank och ställer till med spektakulär skadegörelse.
Var det någon som sade superkrafter?
Normaltillståndet i Saints Row IV är som att spela vilket annat sandlådespel med alla fusk aktiverade samtidigt. Ändå blir man aldrig fartblind, då Volition hela tiden bjuder på något nytt och oväntat. Det här finns även i detaljerna. Ta bara skapandet av den egna karaktären. Bland en ocean av möjligheter skapar jag ett alter ego som ser ut som Cameron Diaz träsktroll i Shrek. När det sedan är dags att välja röst finns ”male, 1-3”, ”female 1-3” och Nolan North, som alldeles eget alternativ! Lika överraskad blir jag när jag kryssar runt i neondystopin och bland radiostationer med dubstep och odödliga 80-talshits hittar det första kapitlet av Jane Austens klassiska roman Stolthet och Fördom.
Vansinnet löper som en röd tråd genom den timslånga speldemon. Det är lätt att uppskatta Saints Row IV är ett crazy-virrvarr av popreferenser, underbältethumor, gangster-pastisch, politisk satir. Men det som får mig att falla pladask är att Volition, trots att de gör varenda situation till en punchline, aldrig glömmer bort att det även ska vara underhållande att spela.
