Angry Birds Star Wars II

För tre år sedan sprang jag på finska utvecklarstudion #Rovios pyttelilla bås på den svenska spelmässan Gamex. Då hade jag helt missat att #Angry Birds redan hade blivit ett världsfenomen. 2011 hade det sålt i 500 miljoner exemplar, och serien har bara existerat i fyra år. Men på denna korta tid har Rovio lyckats kläcka ur sig sju spel i huvudserien, en spin-off och håller nu på att utveckla ett gokartspel. Man ser de sura fåglarna överallt, vare sig man vill det eller ej. I allt från mjukisdjur till animerade serier, böcker och leksaker.

Men att det blivit sådan succé är däremot ganska logiskt. Det enkla upplägget gör Angry Birds lättillgängligt. Det finns ingen komplicerad handling att lägga på minnet eller stridssystem som bara förstås av inbitna gamers. För den som råkat missa vad spelet går ut på är man ett gäng sura fåglar som i kamikaze-desperation försöker ta tillbaka sina ägg från onda grisar. Med hjälp av en enorm slangbella skjuter man de självmordsbenägna fåglarna på grisarna, som gömmer sig i torn av alla dess slag. Med mekanik som gör det enkelt att komma in spelandet och pussellösningar som är lagom kluriga är det helt okej tunnelbaneunderhållning.

Naboo har aldrig varit grisigare.

Även om jag tyckte det var småkul i början har jag aldrig riktigt fastnat för serien. Men det har ändras nu, med #Angry Birds Star Wars II, där både handling och karaktärer är plockade från George Lucas stjärnfilmer. Plötsligt sätts spelandet in i en, för mig, intressant kontext. Att få skjuta iväg fågelversioner av Luke Skywalker och Yoda är barnsligt kul. Det hela blir ännu bättre när jag även får ansluta mig till den mörka sidan och spela som gris. För hur kan man inte charmeras av att få slunga iväg en liten fläskboll med Darth Maul-ansiktsmålning? Eller, för den delen, av Jar Jar Binks som korsats med en anka och ser hysteriskt rolig ut.

Vad jag uppskattar mest är att varje fågel och gris har sin unika attack som lätt kan kopplas till karaktärerna i filmerna. Yoda studsar runt med sitt gröna lasersvärd, Darth Maul attackerar med sin röda dubbeleggade variant och Jar Jar svingar sig fram som en rivningskula genom att sträcka ut tungan och fästa den på plattformar.

Om man inte satsar på högsta betyg i varje bana kan pusslen kännas lite väl enkla. Men ger man det en chans, tar sig igenom de första banorna och satsar på att förgöra sina fiender med en enda attack, känns det genast som att man gör spelet rättvisa. Det enda jag egentligen saknar är fler världar. Att ha ökenlandskapet i Tatooine eller det gröna gräset i Naboo i bakgrunden är riktigt mysigt. Men det är också det enda som man hittills får. Ytterligare en planet är på väg, men det är lite snålt av Rovio att bara släppa två så här i början.

Men förutom det är spelet bedårande. Det är troget de tidigare spelen men lyckas även på ett ytterst smidigt sätt väva in Star Wars-filmerna. Oavsett om man är ett inbitet science fiction-fan, diggar Angry Birds eller bara behöver något att slå ihjäl dötid med är Angry Birds Star Wars II farligt beroendeframkallande. I kollektivtrafiken har jag varit nära på att missa min hållplats vid flera tillfällen. Helt klart värt det.