"Det här är Ripley, den sista överlevaren från Nostromo. Klart slut."
Orden från Ellen Ripley hänger sig kvar när hennes dotter faller handlöst genom rymden, in i stationen Sevastopol. Hon har kommit dit för att få reda på sanningen om sin mors försvinnande för femton år sedan. I teorin, alltså. I praktiken ska Amanda istället genomlida sin egen svarta rymdodyssé.
Alien: Isolation bär ett tungt ok av förväntningar, krav och tvivel. Du följer inte upp en av tidernas största science fiction-klassiker obehindrat. Särskilt inte då såren efter Colonial Marines ännu inte läkt. Det finns ytterligare några ord som hängt i mitt medvetande ett tag. Den här gången är de mina: Isolation kan bli hur bra som helst, men det kan också gå precis hur illa som helst.
Rörelsesensorn. Du kommer att både älska och hata den.
#Creative Assembly trampar ofta snett med sina ambitioner – men lyckligtvis träffar de däremellan väldigt rätt. Alien: Isolation är bra och dåligt, fantastiskt och splittrat. Du gör rätt i att kalla det ojämnt.
Men vi kan aldrig ifrågasätta teamets kärlek till 1979. Hela rymdstationen fullkomligen dryper av Alien-memorabilia: tjocka skärmar med illgröna bakgrunder och klumpigt typsnitt. Stora lysrör och en liten modellpippi vars näbb pendlar upp och ner. En tidning nerkörd i en hals. Vitt "blod" och en vit prick på min sensor. Referenserna duggar tätt. På resan till Sevestopol vaknar Ripley den yngre upp ur sin hypersömn i vita underkläder. Hon stapplar ur sin kapsel och börjar vandra omkring i en Nostromo-kopia.
Död rymd, på flera sätt
Mycket knatande blir det. I sig är det inget negativt, en del av filmens storhet ligger i det makliga men ändå ödesmättade tempot. Isolation drar det till sin spets men nöjer sig med idel upprepningar. När jag medelst blåslampa öppnat min tionde dörr, hört något i lufttrumman för tjugonde gången och Amanda duckat för den femtielfte androiden blir uttrycket "död rymd" laddat med något helt annat.
Om du ser det här är du redan död.
Då dör jag – och spelet går från långtrist till briljant. Det första tunga mötet med xenomorphen kommer i mitt fall efter fyra timmar (!). Fast okej, innan dess lyckades hon fånga mig i samma sekund som jag skulle stänga dörren till en skyttel. Då gav jag upp ett gällt skrik, det erkänner jag. Men det är i de olidligt långa sjukhuskorridorerna som jakten börjar på allvar.
När djävulen slår ner genom taket flyr jag in i ett alltför litet skåp. Men jag hör fortfarande stegen och det blodisande väsandet. Går jag ut nu är det slut, därom råder inga tvivel. Så jag väntar. Sekunderna är timmar. Hon kommer närmare. Min rörelsedetektor piper frenetiskt så jag lägger den åt sidan. Nu ser jag henne. Jag vänder bort huvudet och håller andan. Jag hoppas. Skärmen börjar blinka rött när syret är på väg att ta slut. Då ger besten upp ett öronbedövande skri och rusar med tunga steg bort och iväg. Jag överlevde. Det var mitt fjärde försök.
