Sedan 2001 har IL-2 Sturmovik varit bland de populäraste flygsimulatorerna på pc och när konsolexklusiva Birds of Prey tillkännagavs var det såklart många som avfärdade det på en gång. Inställningen var att en tv-kopplad spelmaskin är inte rätt plats för simulatorer, den kommer att förenklas för att passa en slappare publik som inte orkar lägga tio timmar på att lära sig att göra en perfekt trepunktslandning.

Det stämmer delvis. I arkadläget behöver du inte tänka på fysikens lagar utan kan till fullo koncentrera dig på att jaga fiender över himlen och göra snygga undanmanövrar. När du lattjat klart kan du genom att spela två kortare upplärningsuppdrag låsa upp två mer avancerade lägen, något utvecklaren valt att kalla ”realistiskt” och ”simulation” där det sistnämnda ger ytterst spartanskt med kontrollhjälp. Då kan du inte ens se planet bakifrån och måste själv sköta trimning och liknande.

Uppdragen känns riktigt beiga.

För en som gillar luftiga spel men som aldrig kommer att köpa riktiga flygkontroller är redan mittennivån mer än tillräckligt utmanande. Det går från bekymmersfritt loopande till ständiga krascher snabbare än rotorbladet hinner gå ett varv och det känns nästan som att försöka jonglera med tre blöta tvålar i ett duschrum på Kumla. Jag tappar kontrollen gång på gång och får smaka på konsekvenserna.

Det stora problemet är att någonstans en timme in i kampanjen stallar mitt engagemang totalt och går i spinn. Ovanför Stalingrad, mitt i striden, förlorar jag intresset helt och tänker "kan Fuglesang kan jag" och bestämmer mig för att sticka ut i rymden. Tio mil upp slår jag i taket och illusionen av en verklig värld slås i spillror.

Var är nödutgången?

Innan dess skapade faktiskt grafiken en känsla av verkligt flygande med detaljerad mark, moln som skuggar solen och upplevelsen av oändlig luft. Efter uppdragets slut får du välja om du vill avsluta eller landa själv och jag valde alltid det senare för att kunna lågflyga över bebyggelsen och bara njuta av farten. Du kanske tycker att jag är korkad som medvetet sticker hål på upplevelsebubblan men det ger en målande bild av hur trista jag tycker uppdragen är. Jag får aldrig någon känsla av spänning, mellansekvenserna med trötta röstskådespelare och gamla arkivfilmer bygger inte upp någon stämning som håller mig kvar. Flygarässet blir ganska fort en värdelös spadertrea.

Ljudet från motorer och vingkanonerna är också en del i den inledningsvis trevliga upplevelsen. Tyvärr förtas de av en envist repetitiv serie dialoger från andra flygare. ”Ich habe un problem” hörs tio gånger innan jag tystar tysken genom att skjuta hans plan till skrot som inte längre kunde hånle åt gravitationen. Att flyga över varenda uthoppande fallskärmsfegis hjälper heller inte.

Sablans, nu är det någon som smygrökt på toaletten igen.

Desto roligare är flerspelarläget där du inte helt oväntat får mäta dina flygkunskaper och pricksäkerhet mot köttkod istället för slarvigt ihopsatta beteendemönster. Då slipper du problem med att den sista motståndaren som du måste skjuta ner bestämt sig för att ta en sightseeingtur över Dovers vita klippor och du måste jaga efter i fem minuter för att avsluta uppdraget. Istället bjuder det på nonstop action i en handfull spellägen som i alla fall skulle ha gett dig valuta för pengarna om det fanns något motstånd på servrarna.

#Gaijins första försök att ändra konsolmarknaden är lika spännande som en Atlantflygning utan tidning, bok eller annan underhållning. Endast inbitna simulatorfans som skrotat sin pc kan älska det till fullo.