Recension – City of Villains

It's good to be bad - kanske var beslutet att utveckla City of Villains tagit samma sekund som förlaget NCsoft beslöt sig för att satsa pengar på City of Heroes. Hur det än är med den saken var City of Villains knappast en oväntad titel. Där tidigare konflikter enbart stod mellan superhjältar och datorstyrda bovar har de respektive spelen nu tillsammans flätats samman till en enda spelvärld. Hjältar håller sig på sitt hörn och skurkar på sitt med särskilda områden där de båda fraktionerna kan göra upp med varandra på klassiskt så kallat player versus player-manér.

Jakt på erfarenhetspoäng

I den meningen är City of Villains ett mer moget spel som också innehåller ett klassiskt MMORPG-inslag som saknats i City of Heroes. Att kunna slå sig samman med andra bovar (eller hjältar, om du spelat föregångaren) för att kunna möta mänskligt motstånd från den andra sidan tillför en dimension som Cryptics AI-styrda fiender aldrig kunnat uppväga. Samtidigt går det inte att hymla med att City of Villains i spelteknisk mening är en tämligen fantasilös blåkopia av City of Heroes. Spelet kan förvisso något förenklat, men likväl representativt beskrivas som en ändlös jakt på erfarenhetspoäng. Dessa växlas med jämna mellanrum in mot nya levels, vilka i sin tur låser upp nya krafter. Det kan vid en första anblick låta roligt, men det blir snabbt tröttsamt och enahanda speciellt med tanke på att de uppdrag och händelser som Cryptic bjuder på alla centrerar runt att besegra fiender som står fast placerade i klungor runt om i Paragon City. Ointelligent är bara förnamnet.

Något övergripande mål med spelet finns egentligen inte. Resan i sig blir därmed viktig, men tyvärr är det en tämligen oinspirerande story utvecklaren försöker berätta. Bakom dialogrutor med text som en handfull osårbara och fast fixerade figurer i spelvärlden visar döljer sig förvisso en bakgrundshistoria som involverar olika brottssyndikat och fiender på hjältesidan. Själv upplever jag dock historian som sådan helt ointressant när City of Villains inte uppmuntrar till rollspel på något vis. Du får dina erfarenhetspoäng oavsett om du bemödar dig att ta dig igenom alla textfyllda dialogrutor eller inte.

Skurktemat, i sin tur, syns det inte mycket av. Att du rollspelar en första klassens överbov syns lika lite som att du iklär dig rollen som rättvisans främste förkämpe i City of Heroes. De spontana stölderna, de spektakulära hussprängningarna och de massiva robotarméerna förblir ren och skär fantasi. Den som vill utföra fler nidingsdåd än de slumpmässigt konstruerade uppdrag spelet bjuder på gör sig inget besvär.

På skurkfronten intet nytt

Frånsett helt nya stadsdelar (vigda för superskurkar), nya superkrafter och nya så kallade arketyper (motsvarande raser/klasser i andra nätrollspel den nisch som avgör vilka förmågor din rollperson kan utveckla) tillför City of Villains i princip ingenting nytt. Är du sedan tidigare bekant med systertiteln känner du igen dig direkt gränssnitt och upplägg är i det närmaste identiska med det som synts i City of Heroes. Grafiken har emellertid fått ett visst upplyft, vilket inte minst syns på de väldetaljerade spelmiljöer spelarna rör sig i. Tyvärr matchar inte de nya monstren kulisserna; de är genomgående slarvigt animerade och ser ålderstigna ut. Jämför man med vad som synts i den snart två år gamla konkurrenten Lineage 2 (även det utgivet av NCsoft) framstår skillnaden än mer tydligt till City of Villains nackdel.

I viss mån kompenserar emellertid musiken grafiken. Precis som i City of Heroes är det överlag välgjorda strofer som spelas upp när du startar spelet och när du kliver in i nya stadsdelar. Kompositörerna har kort sagt lyckats fånga skurktemat på ett sätt som grafikerna inte själva förmått. Att Cryptic trots talangfulla musiker ändå misslyckats med spelets ljudeffekter är anmärkningsvärt. Frånsett enstaka bakgrundsljud präglas spelet av enstaka ljud som i någon mån skall illustrera laservapen, robotar, energifält och andra superkrafter. Resultatet är inget annat än monotont, upprepande och billigt.

Alla förändringar behöver dock inte vara av godo. Glädjande nog har Cryptic valt att behålla de element som utmärkte City of Heroes i positiv mening. Dit hör en kompetent nätverkskod som inte visar några som helst fördröjningar. Den lag som annars gärna förknippas med nätrollspel lyser helt med sin frånvaro och det känns stundtals som att jag testat spelet på ett lokalt nätverk snarare än en europeisk server med spelare från en hel världsdel som upptagningsområde. Antalet spelare motsvarar dock inte mina förväntningar. När jag spelade City of Heroes för ett år sedan på amerikanska servrar var det stundtals fullt. Med City of Villains gäller snarare det motsatta. Paragon Citys europeiska upplaga är stundtals en öde historia som enbart vid enstaka tillfällen gör skäl för NCsofts beskrivning som USA:s "största stad".

Fantasilöst spel

Uppmärksamma läsare har räknat ut att City of Villains inte är annat än ett snart två år gammalt koncept i nya kläder bokstavligt och bildligt. Även om NCsoft i sin marknadsföring framhåller tanken med superhjältar och skurkar som något nytt och revolutionerande är det bara en halv sanning. Bakom vidsträckta spelmiljöer, hundratusentals olika dräkter och tjogvis av superkrafter döljer sig i princip bara återanvända idéer.

City of Heroes blev snabbt både tröttsamt och gammalt när det lanserades i Sverige tidigare i år. Skurkspelet City of Villains lär inte åldras med mer frikostig värdighet. Skall Cryptic imponera på mig krävs mer än livlösa landskap, platta uppdrag och datorstyrda motståndare i hundratal. Då hjälper inte ens möjligheten att ge rättvisans förkämpar från City of Heroes på moppen.