Jag är omringad. Vid varje hörn står de och väntar. Väntar på den perfekta tajmingen att rycka mig ur stolen och få migatt vilja pressa ansiktet i en skämsudde. Jag talar såklart om skämten.
Din mamma-jargongen ekar genom #Gears of War 4:s korridorer där varje punchline är som ett bokstavligt slag i magen. Är det här verkligen världen som Marcus och hans gäng räddade vet jag ärligt talat inte om det var värt det.
Storyn utspelas 25 år efter händelserna i trean. Militärmakten COG har tagit på sig uppdraget att återkolonisera planeten genom att bygga enorma fästningar som ska skydda befolkningen mot naturens krafter. Häftiga vindstormar härjar nämligen på landsbygden. Och på grund av odefinierade orättvisor har en liten grupp människor gjort uppror och sökt sig bort från militärjuntans järngrepp.
Gears of War 4 är svulstigt. Vad annars?
Min grupp får i uppdrag att plundra en av fästningarna. Vi blir såklart upptäckta och jagade av regeringens nya armé av tråkiga robotar. Det enda leder till det andra och en helt ny fiende dyker upp. De är exakt som Locust fast egentligen inte alls, övertygar manusförfattarna mig.
Huvudfiguren JD Fenix är som en Nathan Drake på anabola och kokain. Han pepprar ur sig vitsigheter snabbare än min kulspruta. Ibland önskar jag att utvecklarna #The Coalition hade implementerat VR-teknik bara så att jag skulle kunna sträcka mig in och strypa honom. Inte heller hans bihang av person ett och två erbjuder någon större karaktärsinnovationer. Hoppet återställs en aning när farsan Marcus dyker upp – men kommer nedkraschande när hans karaktär nu bara är en vresig gammal gubbe som hellre odlar tomater och jagar äppelpallande ungdomar.
Uncharted dyker upp i huvudet, och det är ingen slump då #Microsoft sneglat en hel del på serien när de investerade sina miljoner. Allt från karaktärer, actionmoment och humor har klistrats på, men med noll finkänsla. Resultatet blir en identitetslös skämtfest där kanske en tiondel av lustigheterna håller måttet. Till liten nytta, för när de väl dyker upp vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Nathan.. nej JD Fenix.
Gears of War-serien har visserligen aldrig varit någon kandidat till Nobels litteraturpris, eller ens försökt för den delen. Men spelen har åtminstone haft förmågan att stå på egna ben. Alla, inklusive manusförfattarna, vet att muskulösa soldatmän har passerat sitt bäst före-datum. Fast när självdistansen i stort sett lämnat planeten, som i det här fallet, finns det inte mycket genuinitet att hålla kvar vid.
Trots allt finns det ändå potential, vilket uppenbarar sig i flerspelarläget. Efter några timmar i multiplayer blir det rätt tydligt var The Coalition lagt sitt krut. Förhoppningen hos utvecklarna är nog att Gears ska kunna slå sig in i e-sportsvärlden och på samma gång öppna för en bredare publik.
Den nya installationen blir också ett av de första spelen att lanseras med Microsofts Cross Play-funktion. Kampanjen på PC fungerade förvånansvärt bra med nästintill inga problem. Och från min multiplayererfarenhet på Xbox One har spelet levererat överlag smidig upplevelse i både gameplay och den innan matcherna.
