Playstation 5 är snart här, och med den en hel flock nya spel. Eller… nja. De stora spelen kommer ju nästan aldrig i samband med generationsskiften, och mycket riktigt är det tunt med tunga titlar nu. Men en fortsättning på 2018 års Spider-Man får vi, och det är verkligen ingen dålig start. Trots att det inte är fullstort och nog snarare ska ses som fristående expansion än ett helt nytt spel.

För Spider-Man: Miles Morales är inte nytt, utan en fortsättning på den två år gamla berättelsen om Peter Parker. Men istället för att själv fortsätta kampen mot det aldrig sinande New York-buset lär han upp sin unge vän Miles i nätsvingandets ädla konst och drar sen på semester. En naturlig fortsättning på originalet.

Det är juletid på Manhattan.

New York sett från taket på One World Trade Center.

Miles julstökar med familjen i lägenheten uppe i Harlem. Spelar den avlinda pappans favoritskiva och förbereder middag med gäster. Trivsamt, vardagligt. Bara minuter senare är scenariot bytt, och han fightas för sitt liv mot vågor av fiender i låsta hi-tech-laboratorier. Nitar en skurk, rycker vapnet av nästa och hoppar fem meter upp i luften inför ett av flera spektakulära finishing moves. Det är ursnyggt och gravt underhållande.

"Det är ursnyggt och gravt underhållande"

Mycket fungerar och ser likadant ut som 2018. Även om Miles inledningsvis inte riktigt vågar tro att han kan bära upp elastandräkten så svingar han sig snart ledigt fram mellan husen. På gatorna nedanför väntar slumpartat småbus, sidospår och träningsuppdrag på samma Manhattan, fast nu med julen utanför dörren. Men de stora uppgifterna hittas hos det kanske inte genomgoda bolaget Roxxon och skurknätverket The Underground, och motståndet stärks av diverse biotekniska vapen och mojänger.

Även Miles har trimmats med nya förmågor. Med venom-krafter skickar han iväg elektriska attacker, som rätt använda försvagar flera fiender åt gången, och som ibland krävs för att komma förbi motståndarnas bastanta försvar. Han har också förmågan att bli osynlig korta stunder. Det bäddar för rafflande katt och råtta-strider där han i rätt ögonblick dyker ner, virar in fienden i en kokong som sen tyst får hänga och betrakta fortsättningen från nån balk i taket. Om han inte rycks ner och snärjer in sina medbrottslingar i samma nät.

Det är många knappkombinationer att hålla reda på, och Insomniac lider lite av Rockstar-syndromet: de pratar i munnen på sig själva. Medan karaktärerna pratar storyn framåt berättar spelgränssnittet om nya funktioner och kombinationer. Rörigt och klumpigt. Men vad som ska göras går att själv klura ut, och precis som med styrningen växer kombinationerna på dig ju mer du spelar. När de efter några timmar landat i muskelminnet kryssar Miles runt bland combos och fiender lika ledigt som du själv plockar ihop din ostmacka på frukostbordet. Och det behövs, för buset anländer i en strid ström, och så fort du klarat en uppgift ringer mobilen med besked om att dina krafter behövs någon annanstans. Andningspauserna är få, men välkomna. De kommer främst i form av cutscenes där Miles vardagliga liv precis inför julen står som fin motvikt till det hyperintensiva superhjältelivet.

"Buset anländer i en strid ström"

Efter att ha kört Astro's Playground, vars syfte är att demonstrera nyheterna i Dualsense-kontrollen, blir jag lite förvånad att de inte används mer i Miles Morales. Visst, force feedbacken är avsevärt mjukare och behagligare än med PS4-kontrollen, men triggerknapparnas programmerbara motstånd kunde ha använts mer och tydligare. Men det är förstås svårt att förmedla subtila nyanser av skak i ett spel där skurkar kastar saker som väger ton på dig. Och SSD-lagringen flexar ändå sina muskler med besked: det tar bara några sekunder att ladda ett sparat spel, och laddtiderna vid fast travel går knappt att märka. Det känns som ett lika stort kliv som från 3,5-tumsdiskett till hårddisk när Amigan regerade och spel-pc:n var ung.

Grafikläget Fidelity (snyggare, 30 bilder/sekund)...

... och Performance (60 bilder/sekund).

Fidelity.

Performance.

Grafiken har förstås fräschats upp. I grafikläget Fidelity får du ray-tracing-effekter, fler detaljer och krispig 4K-upplösning, och Spiddes dräkt visar upp massor av små fina attiraljer när kameran kommer nära. Men det kommer till priset av bara 30 bilder per sekund. Med Performance-läget får du 60 fps och ett fortfarande snyggt spel, men utan extravaganta effekter. Jag landar i att mest köra 60 fps-läget, eftersom flyt slår flärd.

Spider-Man: Miles Morales ger samma upplevelse som 2018 års hyllade föregångare, och om du föll för den kan du lugnt hala fram betalkortet och se fram mot ännu en välproducerad actionberättelse. Men se till att det är välfyllt, för priset är högt – omkring 600 kronor är lite saftigt för vad som i praktiken är en expansion. Fast en storväxt sådan: du lär ha att göra kanske 7-10 timmar för att beta av storyn, och sen finns massor av sidogöromål. Om du kan leva med prislappen får du ett riktigt snyggt spel med muskulös action, ständiga katastrofhot och ett berättande subtilt som ett jordskalv. Som det ska vara i en superhjältesaga värd namnet.

Recension – Marvel's Spider-Man
Recension – Playstation 5

Marvel's Spider-Man: Miles Morales
4
Mycket bra
+
Redigt underhållande action
+
Superhjältesnabba laddtider på PS5
+
Riktigt bra röstskådisar
+
Snyggt
-
En del utdragna strider och uppdrag
-
Dyrt
Det här betyder betygen på FZ