Fångar svingandet, striderna och själen hos Spindelmannen.

"Med stora licenser kommer stort ansvar"

Med stora licenser kommer stort ansvar. Marvelfilmerna är vår tids popkulturmonster. Iron Man, Thor, Captain America och Guardians of the Galaxy spelar alla in omöjliga summor på biograferna. Och spelen? Crystal Dynamics arbetar på The Avenger's Project, men först ut är Ratchet & Clank-fabriken Insomniacs tolkning av Spider-Man. Det är nu det börjar. Ridån för AAA-Marvel går upp.

I spelet Spider-Man har Peter Parker varit Spindelmannen i åtta år. Det skär sig något mot att jag varit det i åtta sekunder. När jag för första gången kastas ut över Chinatown i New York känns det som om jag aldrig hållit i en kontroll förut. Jag dunsar ner bland taxibilarna, dundrar rakt in i murväggar och åker rakt upp och rakt ner utan att få någon fart framåt alls.

Vi snabbspolar fem timmar. Jag är Spindelmannen. Jag störtdyker från Avengersskrapan och susar med hisnande fart mot myllret därnere. Just när jag ska slå ner i asfalten trycker jag R2 och skjuter ut nätet som åter svingar mig upp bland skylinen i Upper East Side. Jag zippar fram (a.k.a. studsar på antenner, taknockar och kyrkor) och fortsätter göra det längs gatlyktorna i Central Park.

Dåligt svingande hade kunnat fälla Spider-Man. Facit? Svingandet är fantastiskt.

Ibland gnolar man på "Imse vimse spindel".

Yuri är trött. Spindelmannen kan vara en orsak.

Harry Osborns forskningsstationer rymmer några av spelets bästa plattformspussel.

Att tyst rycka en skurk från golvet upp i ventilationstrumman är ljuvligt.

Jag har både levlat mig själv och levlat i spelet. Det senare gör att jag nu kan zippa med extra kraft och fart om frånskjuten tajmas. Kryss är perfekt för att behålla farten i luften när sving- och zip-möjligheter saknas, och är dessutom perfekt för skarpa svängar. I Financial District, bland de glittrande skraporna, slutar jag svinga och börjar springa – på väggarna. Cirkel gör att man kan göra ännu skarpare svängar runt knutarna. Kittlande ögonblick staplas på varandra.

Spider-Man är ett spel som växer, som är roligare att spela efter femton timmar än en. Och inte ens då är jag fullärd. Visst levlar jag men framför allt beror framstegen på träning och åter träning. Det visar sig dels i svingandet, dels i hur jag kämpar mot skurkarna i strid.

Aldrig är Spider-Man mer likt Batman Arkham-serien än i hur du tyst plockar fiender en och en. Inte sällan landar jag på utkanten av en av Kingpins lagerlokaler eller på toppen av en byggarbetarplats. Man kan klättra i taket, hoppa längs bjälkarna och tyst ta ut fienden och linda in dem i nätkokonger. Jag kryper i ventilationsschakten och drar upp skurkarna i dem.

"Din vänliga kvartersspindel dödar aldrig"

Spindelsinnet gör att jag kan se vilka som kan plockas utan att andra tar notis. Står fienden i klunga kan jag lura bort dem en och en, eller så kan jag för all del dra ner en hylla som krossar dem med ett brak. Förr eller senare går de flesta striderna från ordning till kaos. Tricken här är till en början just kaotiskt många, men är efter några timmar självklara.

Enkla slag- och spark-kombinationer kedjas samman med undanmanövrar där du förblindar fienden med nät. Supersinnet varnar för gevärseld, och jag viker undan samtidigt som jag fyrar av nät som rycker vapnet ur skurkens händer, låter det gå i en vid cirkel (i ansiktena hos andra fiender) för att sedan kastas med kraft tillbaka på ägaren som far i marken. Jag skjuter ut ytterligare nät som låser fast skurken. Din vänliga kvartersspindel dödar aldrig.

Striderna är en akrobatisk dans.

Norman Osborn är inte pigg på att någon ska bryta sig in i Oscorp.

Otto är (lite för) uppslukad av jobbet.

Många sådana här pussel blir det, och de är varken svåra eller särskilt roliga.

Spindelmannen springer på ett bekant ansikte när han tar tunnelbanan (läs: snabbreser).

Jag glider mellan benen på sköldrustade skurkar, tar sats mot väggen för kraftattacker, svingar mig i nätet och sparkar fiender av byggnader, och laddar upp en fokusmätare för förödande attacker. Jag skulle kunna ägna hela recensionen åt striderna men nöjer mig med konstaterandet: de är vackra dansuppvisningar. De är i sig inte utmanande (kom igen, du är ju en superhjälte!) men jag utmanar mig själv att spela så vackert och spindelmannamässigt som möjligt.

Som sig bör drar Insomniac också nytta av hela sin Ratchet & Clank-expertis och ger oss en arsenal av fiffiga prylar; elektriska nät, nätbomber, spindeldrönare och så vidare.

Spider-Man ser spektakulärt ut. Det känns mäktigt att svinga sig över Manhattans skyline och bjuda upp skurkarna på dans. Det låter fantastiskt. Det är ofta fantastiskt. Det är inte perfekt. I sin iver att blidka alla och envar har Insomniac pressat berättelsen till bristningsgränsen av skurkar, referenser och fanservice. Ibland fungerar det. Ibland är det spretigt och riktningslöst.

Den här scenen avslutas med ett oerhört fint gästspel.

Mister Negative har svårt att se livet från den ljusa sidan.

Hisnande.

Kameran lägger på fem kilo. I Wilson Fisks fall finns det redan kilon i överflöd.

Spindelsinnet räddar liv. Ditt eget, först och främst.

"I ena stunden är jag Peter Parker, i nästa Mary Jane Watson"

I ena stunden är jag Peter Parker i labbrock som löser banala pussel i Doctor Octavius laboratorium. I nästa är jag Mary Jane Watson som tassar genom ett auktionshus för ett nytt (livsfarligt) scoop. Miles Morales kastas in i historien och plötsligt är jag honom, i ruinerna efter en fasansfull terrorattack – uppbyggnaden till detta är noll. Du kan alltså spela som andra karaktärer, och då vare sig MJ eller Miles är några superhjältar hänger de sig åt stealth.

Spindelmannens antagonister dyker också upp i en ibland löjligt strid ström; Kingpin, Mister Negative, Tombstone, Shocker. Förkunskaper av Marvel-hjälten är närmast obligatorisk.

Japp, det finns quick time, men den går inte överstyr.

MJ vet hur man lägger nosen i blöt.

Alla ska med. Här har vi Miles Morales.

Parker kan svinga sig, men allra bäst är han på dåliga ordvitsar.

Luxuöst. Det vill säga, innan Spindelmannen har sönder allt.

"Som att spela flera, inte en, Marvelfilmer"

Samtidigt är det alltid ett välspelat spektakel och i slutändan lite som att spela flera, inte en, Marvelfilmer. Du kommer klättra på på utsidan av Oscorpskrapan och jagas av helikoptrar, krypskyttar och drönare. Jag jobbar tillsammans med MJ på Grand Central för att förhindra en pandemi, och finalen här äger rum i tunnelbanan i en gastkramande kamp mot Mister Negative. Ett flera våningar långt slagsmål slutar med att man sätter av efter en helikopter, med rivningskula, tvärs över New York. Från det går vi till Miles, som häller upp kaffe åt hemlösa på F.E.A.S.T. Kontrasterna.

Ett spel om Spindelmannen utan en öppen värld hade varit otänkbart. Vid sidan av huvudstoryn fortsätter Parker att vara folkets hjälte. Vissa sidospår hade vi kunnat vara utan. Att samla ryggsäckar med spindelmemorabilia gör snart att jag kväver gäspningar, och att aktivera torn för att se hela kartan och alla pluppar ett grepp Ubisoft bränt ut för längesedan.

Å andra sidan finns briljant extramaterial som verkligen tar tillvara på Spindelmannens unikum. Att jaga duvor är hisnande och Harry Osborns forskningsstationer rymmer en rad plattformspussel. Jag får till exempel ta mig an en storm och undvika blixtar, rensa vattnet från föroreningar och täta läckande vattentorn med mitt nät. En jakt på high scores blir det också när en mystisk skurk tvingar Spindelmannen att desarmera bomber och svinga sig efter drönare.

Spider-Man är ett maffigt paket som räcker betydligt längre än kampanjens tjugo timmar. Om man vill (och det vill du). Det har fångat svingandet, striderna och själen hos Spindelmannen. Det trampar ibland snett i sin iver att vilja ta med allt på en gång. En del kan man ju för all del spara till uppföljaren, för en sådan vill jag ha. Det är ju trots allt nu det börjar för Marvel-AAA.

Fotnot: Spider-Man har recenserats på PS4 Pro. Spelet släpps 7 september exklusivt till PS4.

Femmorna sparar vi till spel som är genuit jäkla bra. Viktigt att det inte går inflation i betygen. Men jo, vi sätter femmor ibland, t.ex. God of War (/recension/276305-recension-god-of-war) och Divinity: Original Sin 2 (/recension/277645-recension-divi... 17/09 sätter ni någonsin en femma som betyg? Tror jag aldrig sett :O Börja använd decimaler eller kör på en skala 1-10 :) Va inte unika i detta, en fyra låter ju dåligt nästan :S 17/09 Jag som spelade fel bara från början! Nu går det betydligt bättre. :) 13/09 Fast med den logiken så skulle spindelmannen döda varenda person med ett slag som inte har superkrafter, inte skada, döda. Snubben kan slänga runt med 2 ton tunga bilar utan problem. 08/09 Skulle säga att spelet är precis som ett PS2 eller PS3 openworld spel... det kanske kan anses som något negativt men det tycker jag inte. Det viktigaste med openworld är hur man tar sig runt och om det är något som Spiderman gör bra så är det just det.... 08/09 Vissa fiender tål ju vad som helst även fast jag kör på easy. Det är liksom vanliga människor och spidey har väl superstyrka? Går liksom inte ihop. 07/09 Ja jag kände mig ju inte alltför smidig än så länge men det verkar lovande det jag testat 07/09 Tycker striderna var svåra, i alla fall den första "stora". Men spelade det i natt trött, så kan ha varit därför med. 07/09 @jbx: Nice! Jag måste tyvärr vänta lite med det här spelet då jag har en backlog på ps4an för tillfället haha. Men det kommer spelas inom den närmsta tiden iaf. Hoppas du får kul och najs med lite gratis ps plus :) 05/09 Precis :) 05/09
Skicka en rättelse