En av mina återkommande mardrömmar, som kommit och gått sedan barnsben, är att jag tappar alla eller några av mina tänder. Bara så där. Att spela Sniper Elite 5 mildrar inte direkt den ångesten. Mest (ö)känd är serien så klart för att man kan skjuta testiklarna av fienderna, men frågan är om inte tandskotten är värre. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser en käke explodera i ett gytter av blod och tänder som flyger åt alla håll – det gör lika ont att se varje gång.
Sniper Elite-serien tog några spel på sig innan den blev riktigt bra, i mina ögon, men särskilt i fyran (recension) kändes det som om utvecklaren Rebellion till sist träffade mitt i prick. Balansen var för det mesta riktigt bra, med välavvägt skjutande, nervigt smygande och stora, öppna kartor som lät dig spela som du ville. Det är i grunden ganska repetitivt. Smyg dig fram och bränn av ett skott när du tror att ingen hör, och bevittna sedan hur en fiendekropp går sönder i slow motion.
Öppna ytor är Sniper Elite 5:s rätta element. Det kunde gärna ha fått finnas fler.
Mängden sikthjälp kan detaljstyras.
Mycket har handlat om att hitta bra platser för krypskytte, minera ingångarna och sedan försöka maskera ljudet av ens gevär genom att skjuta när en bomb går av, eller när en generator hackar och hostar. Grundreceptet är intakt i Sniper Elite 5, som börjar lovande men med tiden visar sig ha kalibrerat siktet något sämre än föregångaren. Den andra kartan är både en av spelets bästa och svåraste, där du kan välja tre vägar fram till ett stort slott. Det finns hyfsat med tillfällen att prickskjuta, du måste verkligen smyga (om larmet går väller det ut nazister ur alla möjliga och omöjliga skrymslen) och det är en visuellt tjusig miljö.
"Bevittna sedan hur en fiendekropp går sönder i slow motion"
Exakt vad det övergripande målet är kvittar lika mycket som i föregående spel. Det finns en tunn ursäkt till intrig, där du ska stoppa en extra elak nazist vid namn Möller, som har ett hemligt vapen på gång. Men i princip består spelet av åtta riktiga kartor för dig att utforska och leka i, där målen i regel är att sabotera ditt och mörda datt.
Rebellion har inspirerats lite av de senaste Hitman-spelen (recension) och försökt inkludera olika sätt att nå målen. Varje bana har också en officer som ska dödas på ett specifikt sätt för att du ska låsa upp ett nytt vapen. Tanken är för all del god, den senaste Hitman-trilogin är fenomenal. Men genomförandet är inte så bra som det hade behövt vara för att ge spelet det omspelsvärde utvecklarna siktar på. De olika sätten att till exempel sabotera en radar är i regel likartade och det känns inte direkt som att jag löser ett problem. I Hitman finns det i regel flera väldesignade sätt att nå ditt mål, eller så kan du tänka helt utanför ramarna och hitta på egna galenskaper som utvecklarna inte tänkt på. I Sniper Elite 5 är det i regel väldigt simpelt och valet står ofta mellan att placera en bomb eller dra i några reglage. Det känns mindre som ett medvetet val och mer som att jag gör det första jag snubblar över.
Uppdragsdesignen är för enkel för att i sig göra det intressant att spela om en karta. Det som fick mig att återvända i föregångaren var istället de stora, öppna kartorna som var roliga att leka i. I femman känns kartorna mindre och mer begränsade. Här finns till exempel inget uppdrag av samma kaliber som banan med tågbron i Sniper Elite 4. Jag är osäker på om kartorna faktiskt är mindre, men det känns så. Överallt är det häckar och buskage som blockerar min framfart, och lite för ofta behöver jag smyga runt i trista inomhusmiljöer.
De här barriärerna förvirrar även AI:n emellanåt och får fiendesoldater att fastna och sprattla som flugor i ett spindelnät i buskarna. Det har mest märkts i co-op. När jag spelar solo är fienden i regel ganska sugen på att ta kål på mig, men i co-op märker både jag och min spelkamrat att fienderna ofta tappar fokus. Ibland står de mest och glor in i en vägg, vid några tillfällen springer de in i samma rum som mig och börjar skjuta ut genom fönstret i riktning mot min kompis – som är i andra änden av kartan.
Banorna känns mer stängda än i Sniper Elite 4. Inte bra.
En skitkul kommentar är det ända rätta här.
Tyvärr stod inte "hud" med på soldatens packlista.
Ändå är det i co-op som Sniper Elite 5 kommer bäst till sin rätt. För även om jag tycker att spelet inte når upp till föregångaren, mest på grund av sämre och snävare bandesign med för många korridorer, så är det fortfarande kul att prickskjuta nazister i goda vänners lag.
"Fortfarande kul att prickskjuta nazister i goda vänners lag"
Om du inte har några vänner och istället vill skaffa fler fiender, så kan du invadera andra spelare och hoppa in i rollen som nazistkrypskytt. Det hela fungerar lite som i Deathloop (recension), och jag kan tänka mig att det kan komma att roa en del spelare. Jag hittade inte jättemånga matcher, och jag föredrar definitivt att co-op i Sniper Elite, inte minst för att multiplayermatcher som i princip bygger på att man campar har en tendens att bli tålamodsprövande. I de matcher jag spelade verkade dock både jag och mina motståndare lika otåliga. Faktum är att alla slutade med att vi sprang på varandra i en korridor och sköt hejvilt med våra automatvapen tills en av oss dog.
Sniper Elite 5 försöker sig på att låna in lite nya inslag, men känns i slutänden som ett litet steg bakåt på grund av mer begränsande bandesign med för lite fritt krypskytte. Det har fortfarande grundreceptet intakt, där du kan göra själva krypskyttet så enkelt eller så svårt du själv behagar, och de alltid underhållande och smärtsamma inzoomningarna när du blåser ännu ett öga ut skallen på en fiende. Jag önskar bara att spelet gav mig mer frihet och lät mig känna mig som en prickskytt lika ofta som i föregångaren. Och kanske att det lugnade sig lite med tandexplosionerna.
Fotnot: Testat på pc. Spelet släpps till pc, Playstation, Xbox och Game Pass den 26/5, med fullt cross-platform-stöd.
