Recension – Neverwinter Nights 2: Mask of the Betrayer

Ett år har gått sen Obsidian Entertainment släppt en uppföljare till det populära rollspelet Neverwinter Nights. Denna första, men knappast sista expansion går vid namn Mask of the Betrayer. Nytt är en mängd godsaker: en singleplayerkampanj på 25 timmar, diverse förbättringar i grafikmotorn, nya underraser, klasser samt prestigeklasser.

Fördömd av döden, körd av ödet

- Slagorden låter nog bättre på engelska

Annat som tillkommer är tio extra karaktärsnivåer (till ett maximum av 30), och för varje episk nivå, som det kallas, finns nya magier och färdigheter. Det är dock inte bara för dem som nytt har tillkommit, det finns över 100 nya magier också och de flesta kan användas i originalversionen. Om du inte redan har en karaktär finns möjligheten att direkt starta vid 18 som valfri klass och ras.

Största skillnaden för protagonisten är det så kallade spirit energy - för att överleva i världen måste du absorbera energi från dina fiender. Ju lägre den är, desto sämre mår du. På skärmen finns en mätare som säger hur mycket energi du har. När mätaren når noll går du en hemsk död till mötes. Vill du förhindra detta är ditt sista val att offra experience points. Om du har en god karaktär kan du också förtrycka ditt begär vilket ger en gnutta energi tillbaka.

Ny story

- Samma förpackning

Singleplayerdelen går ut på att du vaknar upp ett tag efter du besegrat King of Shadows från orginalkampanjen. Något har dock hänt, djupt inom dig finns en hunger, en hunger som vill konsumera alla levande andar och varelser. Du får själv välja mellan att låta hungern ta över dig, eller att bekämpa den. Du reser genom en plats som kallas Rashemen - en värld som är mer eller mindre okänd - för att lära dig mer om denna hunger.

Till skillnad från de tidigare spelen tycker jag att denna kampanj är mycket svår. Det finns väldigt många sidouppdrag som antingen går att ignorera eller utföra. Det hände ofta att jag sprang runt i fler timmar sökandes efter föremål eller sätt att utföra uppdragen på. Det blev dock aldrig frustrerande jobbigt, alla uppdrag löste sig förr eller senare efter lite klurande. Själva berättelsen är också en aning speciell, det krävs mycket av spelaren för att verkligen hänga med på allt som händer.

Brinnande hår och hjorthornshjälmar är toppen
av det rashemenska modet.

Grafiken är i stort sett likadant som i NWN2. Lite finesser har bakats in i grafikmotorn så det ska flyta bättre, och nya effekter har lagts till. Musiken har dock byts ut, de gamla melodierna från ettan och tvåan är nästan helt frånvarande, vilket jag tycker är bra. Nya röster att välja mellan är också ett välkommet tillslag.

Allt är inte guld som glimrar

- Men nästan

Och nu till det negativa - kameran beter sig illa till och från. Speciellt krångligt kan det bli när man går in och ut genom dörrar. Multiplayerfunktionen är i stort sett exakt samma som orginalserien - det går att spela coop och pvp. Mod-verktygen omfattar nu också nyheterna expansionen bjuder på.

Obsidian Entertainment har verkligen lyckats skapa en underbar uppföljare till ett mycket bra spel. De är utomordentliga på att berätta en spännande historia, om än krävande för användaren att hänga med i. Och med en speltid som är totalt lika lång som Halo 3, Bioshock, Heavenly Sword och Half Life 2: Episode Two tillsammans kan jag inte annat än att sätta ett en fyra.