Den börjar redan i färgerna. Redan i logotypen, en kakafoni av hela färgskalan. Jag blir varm i magen, så där nostalgiskt tillfreds som man blir när man känner sig hemma i minnena från svunna spelupplevelser.
Det fortsätter i musiken. Dessa eftertänksamma toner, vid första intrycket så banala men vid eftertanke så noggrant utvalda för att förmedla rätt typ av känsla. Gång på gång får insmugna flörtar med tidigare Super Mario-spel mungiporna att stiga. Som feedback på rörelser, som pedagogiskt instrument och som stämningshöjare - ljuddesignen träffar gång på gång som örfilar på en uträknad boxare.
Jag kapitulerar. Jag säger det direkt, för det är svårt att fortsätta utan. Jag vill inte att du ska behöva vänta på att höra det här.
Det finns inget försvar för att äga en Nintendo Wii men inte inneha Super Mario Galaxy. Det här är spelet som visar hur ett Wii-spel ska byggas. Det här är spelet som definierar genren.
Någonstans sitter Shigeru Miyamoto och ler. Som den där vännen du vet, som är ödmjukheten själv men som ändå kan allt. Han låter dig misslyckas först och sedan visar han hur du ska göra. Wii-kontrollen har i många spel känts malplacé men i Miyamotos skolboksexempel drabbas jag av insikt. Det var såhär Nintendo tänkte att det skulle fungera. Det fanns en plan från början och den var Super Mario Galaxy.
Wiimoten i högform
Det sätt som gravitationen används på ställer krav stora som kontinenter på att kontrollen fungerar som den ska. När axlarna förvrids runt omkring dig på ett sätt som gör mig glad att Mario inte har magsäck och antagligen inte kan kräkas så fallerar kontrollen aldrig. Den lyckas alltid gissa rätt i vart jag vill röra mig och kittlar min simultanförmåga när jag ska röra pekare och figur samtidigt.
Med nunchuk-kontrollen styr du Marios rörelser, med wiimoten styr du hans handlingar. Genom att skaka på wiimoten gör Mario en snurrattack. För första gången känns skakningen av kontrollen som en naturlig del av spelet. Rörelsen återkommer i olika sammanhang, men aldrig överdrivet mycket och aldrig där det känns obekvämt. Jag börjar se mig själv som en puppetmaster. Jag styr inte Mario, jag regisserar honom.
När rutinkänslan börjar komma krypande hinner det inte ens gå en sekund. Som om spelet spelade mig och inte tvärtom växlar uppdraget snabbare än du hinner koppla till ett visst tv-spel när du ser en flugsvamp i skogen. Jag vågar egentligen inte kalla dem för minispel, de förströelser som gör att Galaxy aldrig blir repetitivt. Det handlar om spelvariation som med närmast kirurgisk precision har inflikats på precis rätt ställen i handlingen. En handling som för övrigt är uppstyckad i alldeles lagom stora munsbitar.
Super Mario Galaxy lyckas visa att ett spel inte behöver ha en snäv målgrupp, det tilltalar alla. Att avfärda det som ett barnspel är lätt vid första anblicken, men ändock ett misstag för enkelhet behöver inte vara nedvärderande. Nintendo visar precis som vi är vana vid hur man leder spelaren utan att fördumma. Du kommer ofta få tänka till men sällan köra fast.
Best. Mario. Ever!
Charmen är förstås svår att missa. Den varma och omtänksamma flickan Rosalina som läser sagor för dig mellan uppdragen, de glada och emotionella Lumas som dyker upp ibland ute på banorna och spelmekaniken där Lumas ibland ska matas med kraftkristaller för att hjälpa dig ta genvägar eller hitta nya områden. Det känns gulligt och mysigt. Det värmer.
Spelet bjuder på ett annorlunda flerspelarläge, vi kan kalla det för en interaktiv hejarklack. Brukaren av den andra handkontrollen hjälper till med att samla kristaller, hålla fast fiender och kivas med förstaspelaren. Det är roligt och ska inte misstas för att vara oviktigt - hjälpen kan ofta te sig som ovärderlig. Super Mario Galaxy är ett sånt där spel där det är roligt att titta på och där kontrollen med fördel kan skickas runt som en het potatis mellan vännerna i soffan.
Så vad är Super Mario Galaxy? Det är ett givet köp, ett ljus i tillvaron för Wii-älskarna, en bejublad återkomst för Super Mario-fantasterna och en perfekt introduktion till den mest lättsmälta av spelgenrer. Det är ett pånyttfödande av plattformsspelen, det är en flört med nostalgikerna och en väldirigerad njutning för den inbitne spelaren. Det är det bästa Wii-spelet som släppts och det är ett spel du kommer att lägga pengar på. Det är jag så pass säker på att jag inte tänker beskriva handlingen med ett enda ord.
