Recension – Eurofighter Typhoon: Operation Icebreaker

Du sitter i ditt stridsplan, regnet piskar mot rutan och du väntar på att få taxa ut. Din uniform stinker olja efter flera månader i sträck på hangarfartyget. När du sitter och tänker tillbaka på den senaste konfrontationen får du plötsligt klartecken från ledningen. Motorerna vrålar när du sakta men säkert trappar upp effekten och ställer upp på banan, väntan är olidlig när du räknar sekunderna innan du får dra på full kraft och ge dig ut i stridens hetta.

Jag ska ärligt säga att jag inte är den som har varit så vansinnigt förtjust i de flygsimulatorer som jag testat. Antingen har de varit alldeles för långtråkiga eller så har de varit på tok för svåra. Men nu efter jag fått chansen att prova Operation Icebreaker så lär det ta åtskilliga flygtimmar till innan jag betänksamt lägger tillbaks min joystick på hyllan igen.

Spelet gick till min förtjusning att starta i tre olika lägen eller tidsperioder: Fredstid, krigstid och Icebreaker. Under fredstiden får du genomgå ett antal olika träningsuppdrag och lära dig grunderna som att starta, landa, läsa av instrumenten och så givetvis att avfyra dina vapen. Väljer du krigstiden så kastas du direkt in i en tung luftstrid, skönt för dem som är less på att köra en massa träningsuppdrag. Väljer du Icebreaker kommer du direkt till de svåra uppdragen där spelets historia utspelar sig, inget för de svaga alltså.

Multiplayer

Det finns knappt ett spel i dag som inte har multiplayerstöd, detta gäller även Operation Icebreaker med upp till åtta spelare samtidigt. Förutom det vanliga spelläget deathmatch och lagvarianten av den sist nämnda så finns det även en variant av capture the flag som det valt att kalla Typhoon football. En boll, två mål. Flyg in med bollen i målet så får laget ett poäng.

I spelläget Touch 'n Go måste du ned till basen för att hämta vapen. Nya vapen genereras var tjugonde sekund, först till kvarn får först skjuta.

Ett annat intressant spelläge är hastighetstävling där det gäller att ta sig så fort som möjligt mellan vissa punkter. Ju lägre du flyger desto snabbare går det. Blir du träffad så saktar planet ned.

Deathmatch och capture the flag i all ära, men sådana här spel skall spelas tillsammans för att klara uppdrag. Finns det något härligare än att ha sina kamrater med vid sin sida när man flyger över fiendens territorium i coop-läget?

Grafik och ljud

Grafiskt och ljudmässigt sett så följer Operation Icebreaker den övriga skara moderna flygsimulatorer. Det är varken speciellt snyggt eller speciellt fult, detaljrikedomen är helt godkänd men det är inget som står ut från övriga liknande produkter. Ett välkommet tillskott är att det nu finns olika typer av vädereffekter.

En fördel som spelet har på sin sida är att det kräver väldigt lite systemresurser. Minimikravet är en Pentium 266 MHz, 64MB RAM och DirectX 8. Spelet flyter på utan problem i 1024x768 med 32 bitars färgdjup på testmaskinen, vilket är den högsta upplösningen som spelet tillåter.

Slutsats

Operation Icebreaker bjuder inte på något som andra flygsimulatorer inte har förutom möjligtvis de varierande mutltiplayerlägena, dessa står verkligen ut i mängden från de övriga flygsimulatorer som jag tidigare testat.

Spelet är vad man kan förvänta sig av en flygsimulator av den här naturen, en hel drös med skjutglada motståndare och ett självförtroende som är på topp. Även om spelet inte är lika realistiskt och har en mer arkadbetoning än till exempel Falcon 4 så bjuder det ändå på en ordentlig utmaning.