#Metal Gear Solid: Peace Walker lyckas med konststycket att vara en uppföljare till tre spel: handlingen är en fortsättning från #del tre, spelmekaniken är utvecklad från #Portable Ops och kontrollerna tas från #del fyra. Peace Walker är fortfarande i första hand ett spel om kurragömma, patrullerande vakter och ljuddämpade bedövningspistoler, men den här gången slåss inte Big Boss ensam. Han är ute efter att skaffa sig en armé.
Kalla krig
Vi hoppar in i Big Boss skor i Costa Rica 1974. Den enögda legenden leder ett litet band av soldater kallade Militaires Sans Frontières, soldaterna utan gränser, och de blandas in i en global kamp mellan öst och väst, CIA mot KGB, USA kontra Sovjet. Costa Rica har ingen egen armé och Big Boss går motvilligt med på att köra ut de okända styrkorna som ockuperat landet efter att en ha hört en ljudinspelning som kan bevisa att The Boss fortfarande lever. Att veta vad som hände i del tre är ett krav för att hänga med.
Serien har aldrig varit rädd för att ta upp svåra ämnen, och här fokuseras det på kärnvapen, kalla kriget, artificiella intelligenser, lojalitet och skyldigheter.
Hårda grabbar gör det med bar överkropp.
Big Boss är mannen utan nationalitet som strider enbart för det han själv tror på, en kontrast till den konflikt mellan ideologier han hamnat i. Som karaktär är han fascinerande, stark, känslostyrd och farlig med en karisma som får soldater att välla in för att få stå vid hans sida. Det är en mer lågmäld handling utan överdrivet komplicerade konspirationer mot vad vi upplevde i Metal Gear Solid 4, något som är en fördel.
Måste fånga alla!
Spelet är uppdelat i mindre uppdrag på cirka 10-15 minuter för att passa det portabla formatet. Inför varje uppdrag väljer du rustning och vapen som lämpar sig för den stundande uppgiften. Själva kicken från spelet, det som gör det så förbannat beroendeframkallande, är soldatrekryteringen.
Varenda fiendesoldat du springer på kan och bör kidnappas för att fylla ut din egen armé. Knocka dem eller söv dem, fäst sedan på en liten självupplåstbar ballong och se soldaten sparkas upp i luften. Det hela fungerar snabbt och smidigt, till skillnad ifrån hur det gick till i Portable Ops där varje figur skulle släpas tillbaka till en lastbil.
Det vackra med det här är att ingen tvingar dig att flyga fram och skicka bly i allt du ser. Tvärtom, varje dödad soldat är en förlorad rekryt, en karaktär som du aldrig får nytta av. För en gångs skull belönas du inte för att döda, utan för att rädda.
Varje soldat har sitt eget ansikte, citat och färdigheter. Beroende på vad figuren är duktig på skickas han att jobba för dig för att utveckla vapen, ta hand om sjuka och sårade, kocka i matsalen, samla in information eller strida i utlandet. Utvecklingsavdelningarna går upp i nivå när tillräckligt många händiga män har samlats in, och de låter dig då ta fram nya vapen eller uppgradera de som du redan har. Sjukvårdsavdelningen tar fram medicin, och informationsgruppen ger dig mer upplysningar inför varje uppdrag. Det är en förbättrad version av den vi såg i Portable Ops: här blir den aldrig komplicerad och du kan, om du så vill, låta det hela skötas automatiskt. Trupper du skickar iväg för att slåss kommer tillbaka (om de har lyckats bra vill säga) med nya ritningar, rekryter samt poäng du behöver för att utveckla ny utrustning.
Medan du spelar växer även basen, från en liten oljeplattform till ett ultramodernt militärkomplex. Det hela är ett fruktansvärt underhållande rollspelselement, och om du stöter på en boss du omöjligt kan besegra ger du dig bara tillbaka till uppdrag du redan klarat, samlar in fler soldater, utvecklar bättre vapen och kommer sen tillbaka för att sparkar rumpa. Det skapar en Pokémon-liknande besatthet av att samla in soldater, och något som liknar #Monster Hunter när det kommer till att grinda nivåer, och senare bossar, för att samla in material.
