Men vad gör hon här och – ännu viktigare – vart är vi? Lightning pratar om att hennes syster är kvarlämnad i en värld där hon själv längre inte existerar. Kommer ni ihåg Serah? Hon är kvar i den "gamla världen" och mycket talar för att spelet kommer att växla mellan Lightnings okända uppdrag och Serahs sökande efter sin syster. Det finns fortfarande många platser och sidor vi inte har sett av Gran Pulse och Cocoon, och med tanke på den trettonde delens dramatiska klimax lär mycket ha förändrats under de fem år som gått.

Serah är inte ensam i sitt sökande. Med sig har hon Noel, som jag får finna mig i att kontrollera. Kommer ni ihåg den dumma blondinen Tidus från #Final Fantasy X? Brunhåriga Noel påminner inte så lite om honom och är antagligen det jobbigaste Nomura designat under sin "high fashion-wannabe"-karriär. Nåväl, brunetter kanske trots allt har roligare, för FFXIII-2 har en del pigga nyheter.

Nomuras karaktärsdesign är lika framträdande som vad vi är vana vid – dessvärre.

Det sparas inte på krutet och jag kastas huvudstupa in i en storslagen kamp med en enorm knytnäve (som tillhör en ännu större och osynlig jätte). Jag känner mig snabbt hemma med klasskiftena och då och då dras jag in i olika quick time-moment där Noel bestiger jättenäven och försöker måtta slag mot det dolda huvudet. Spelmekaniken är omtvistad, men med tanke på Final Fantasy-seriens svulstiga och överdramatiska scener passar dessa och quick time events sömlöst ihop.

Idag var kolossen för stark och den dynamiska duon tvingas hitta en ny lösning på jätteproblemet. Skillnaden är att vi, på riktigt, kan avgöra hur vi ska gå tillväga. Givetvis kan vi rusa rakt in i striden på nytt (och faktiskt vinna!) men om vi väljer att gå en extra mil kan vi ta oss ner i ruinernas mörkaste vrår och aktivera en manick som försvagar vår fiende betänkligt. Vägen dit är definitivt inte spikrak och kartan är betydligt mer komplicerad än en "enstaka sidogång med en fnösktorr phoenix down".

Många bäckar små, blir det en å?

När vi efter mycket sökande och fäktande når vårt mål behöver vi inte nöja oss med ytterligare en välregisserad mellansekvens. Istället tar ett lekfullt minispel vid där vi måste välja precis rätt vägar för att samla på oss kristaller. Plattformarna har nämligen fräckheten att försvinna när vi passerat över dem. Och om vi lyckas i vårt samlande, ja, då kan vår store koloss räkna med däng.

Striderna var briljanta redan förra gången.

En skillnad som kan vara nog så viktig för de inbitna fansen är att vi följs åt genom äventyret av en extremt söt och välvillig moogle. Jo, seriens raraste maskot är tillbaka och bidrar med mer än röda pompoms. När du är i närheten av fiender dyker en så kallad "Mog Clock" upp som kan vara direkt avgörande. Den tickar ner från grönt, till gult och till sist rött. Beroende på vart mätaren stannar kan du belönas med fördelar eller straffas med nackdelar. Emellan kamperna är också din moogle en riktig baddare på att hitta gömda skattkistor. Just sådana här små detaljer gör att helhetsbilden blir betydlig mångsidig än sist det begav sig.

Men det kommer krävas mer än rara små nallebjörnar och lättsmälta minispel för att övertyga den trognaste fanskaran. Betydelsefulla val är ett steg i rätt riktning, omfångsrika kartor ett annat. Tidigt nästa år får vi svar på om Square Enix gjort sin bakläxa eller om det blir skamvrån på nytt.