Att se blykulor riva upp bröstkorgen på en människa. Att se en granat spränga ett mindre förband sönder och samman. Att stå och se på vad fiende gör mot fiende under krigets djuriska betingelser är något som känns i kroppen, men också en historia som spelmediet under flera decennier berättat om och om igen: om andra världskriget, om Vietnamkriget, om fiktiva krig och om scifi-krig.

Du kan tycka vad du vill om krig som underhållningsform, men den var här igår, är här idag och kommer att finnas kvar imorgon – antagligen för alltid inskriven djupt i spelmediets DNA.

Statyn i centrum tyckte för övrigt att livet var djupt orättvist.

Att hitta fräschare infallsvinklar än "Jättemånga fler polygoner!" eller "Jättestora och jättecoola vapen!" blir av rimligare skäl allt svårare. Men inte desto mindre tröttsamt för oss spelare. Att #Relic då lyckas med konststycket att göra andra världskriget fräscht igen är väl värt en rungande applåd – men egentligen inte så konstigt. Den kanadensiska spelstudion skapade redan 2006 modern andravärldskrigs-historia i och med #Company of Heroes. Till dags dato finns det inget rts som blivit lika hyllat. Och efter några år med fiktiva scifi-krig i Warhammer 40,000-universumet är Relic åter redo att ge sig in i ett högst verkligt krig.

Hur gör de då för att förnya det tröttsamma stridsfältet? Svaret på den frågan är lika enkel som kylig. Röda armén och nazityskarna får denna gång sällskap av en tredje kombattant, som varken bly eller pansarvagnar biter på, som sänker hela förband på några få minuter och som vi känner under namnet "vinter".

Den ryska kylan

När tyskarna i juni 1941 på bred front marscherade in i Sovjetunionen blev det startskottet på de dödligaste, blodigaste och kallaste slagen under andra världskriget. Trettio miljoner stupade under de knappa fyra åren. För att sätta det i ett sammanhang dog sjuttiofem procent av samtliga dödsoffer i den europeiska delen av andra världskriget just där och då. Och den ryska vintern skulle komma att spela en nyckelroll.

Åren mellan 1941 och 1945 var både kalla och blodiga.

När jag tar befälet över mus och tangentbord befinner jag mig en bit från den nazityska fienden. Men hotet är inte mindre för det. Snöstormen rasar och i den iskalla vinden kryper temperaturen ner mot 40 minusgrader. Hela mitt fokus riktas mot att försöka hålla den kalla döden stången och den korta marschen norrut till en flod blir en kamp mot moder natur själv.

Kloka befälhavare lär sig snabbt knepen för att skydda sig mot kylan. Något så enkelt som en snövall i lä från vinden kan innebära skillnaden mellan liv och död. Du kan skicka in dina förband i övergivna pansarvagnar, tomma byggnader och planerar du att slå läger gör du rätt i att prioritera en värmande eldstad framför allt. Men detta är redskap du också kan vända mot fienden. Ser du till att förstöra deras skyddande byggnader och lägereldar tvingar du de inte bara till reträtt, nej, du utsätter dem dessutom också för ett omänskligt klimat.