Humankind

Jag ska inte sitta här och ljuga ihop att jag har lärt mig massor med livsviktiga saker eller blivit en välanpassad medborgare av att ha spelat sedan barnsben. Men ett och annat har man ju snappat upp genom åren, ändå. Inte minst från historiska strategispel som Civilization, där jag lärde mig om allt från hur viktigt det är med bevattning (irrigation forskar man alltid fram så fort som möjligt), till att Gandhi i själva verket var en krigisk galning. Under mina förhandstittar på Humankind har jag lärt mig att hettiterna rimligen måste ha varit Gandhis anfäder. Riktigt besvärliga typer.

Å andra sidan kan ju de säga exakt samma sak om min civilisation, som med tiden erövrade och gjorde dem till mina vasaller. Om mitt rike inte fallit samman i kaos och oordning så hade fler grannländer fått smaka på samma medicin, dessutom. Så kanske är läxan mindre att hettiterna var elaka, och mer att jag också hade varit det om jag varit en historisk tyrann. Men det är en betydligt obehagligare insikt, så det tar vi och bortser ifrån.

För den som inte är bekant med Humankind sedan tidigare, så är det ett strategispel i samma anda som nämnda Civilization, där man guidar sitt folk genom historiens gång. Från de första stegen som nomadisk stam till modern tid, med allt vad det innebär. Den mest intressanta biten är hur spelet hanterar kulturer. Du väljer inte en fast civilisation i början. Som nomadisk stam är du fortfarande tabula rasa – en tom tavla för dig att fylla i under spelets gång. När du anlägger din första stad och avancerar från stenåldern in i antiken så får du välja din första kultur.

" Jag hade förvisso spöat skiten ur hettiterna vid det här laget"

Förutom sin egen estetik har alla kulturer förmågor, specialtrupper, byggnader och bonusar eller nackdelar av olik slag. För varje ny epok du når kan du välja att antingen förstärka din nuvarande kultur eller välja en ny. På så vis kan du hela tiden välja att specialisera dig på en sak – som att bli en militär stormakt som struntar i trams som forskning eller sociala reformer. Eller så kan du försöka täppa till brister i den nation du börjat bygga.

Min första omgång började jag som olmekerna, innan jag gick vidare till att bli romare och sedan khmerer under medeltiden. Och då började allt falla sönder. Jag hade förvisso spöat skiten ur hettiterna vid det här laget, men det hjälpte föga när det stora hotet i slutänden kom inifrån mitt eget rike, snarare än utifrån. När jag väl införlivade den ottomanska kulturen i mitt redan spretiga rike så lades all energi på att slå ner upproriska rebeller snarare än på att kuva några grannar. Det gjorde så klart att de kunde fokusera på att växa och frodas, medan min civilisation tappade allt mer – och till sist fick finna sig i att hamna i historiens skugga som föredettingar.

Man kan aldrig ha för många mausoleum.

Oavsett vilken väg du väljer mot ära och berömmelse så handlar nämligen Humankind om just att bli ihågkommen. Om det är som blodtörstiga erövrare eller kunskapssugna världsförbättrare spelare ingen roll. Det viktiga är att du gör avtryck i historien. Och det räcker inte med att öppna starkt om man sedan kör i diket. Naturligtvis vill man hålla fanan högt genom varje epok, men det kräver att du vet vad du vill åstadkomma. Och att du inte expanderar bortom din förmåga.

När jag tidigare testat Humankind har jag inte fått spela ända till industrialismen. Inte heller har jag lekt med konceptet instabilitet. Jag har spelat försiktigt. Så den här gången tänkte jag tänja på gränserna för vad ett rike faktiskt klarar. Så här med facit i hand var väl resultatet väntat. Varje utbyggnad, nya distrikt i städerna, leder till mer instabilitet. Om du inte korrigerar för det med reformer, byggnader eller väljer kulturer som har fler möjligheter att skapa ordning, kommer upproren som ett brev på posten. Så jag började om och valde Zhoudynastin som utgångspunkt, och utvecklades till något slags halvmilitariserade skandinaver och senare östeuropéer in i den moderna eran. Den här gången var vägen fram till industrialismen klart smidigare.

Humankind har den trevliga sidoeffekten att du lär dig saker om historien.

En farhåga jag haft för spelet är att konceptet kan vara bättre som idé än i utförande. För även om jag verkligen gillar att man i princip bygger sin civilisation som om det vore en karaktär i ett rollspel, med nya förmågor, bonusar och attribut, så känns det inte helt självklart att det här faktiskt funkar i takt med att man avancerar genom epokerna.

"Den här gången tänkte jag tänja på gränserna för vad ett rike faktiskt klarar"

Nu när jag testat flera epoker i rad – från järnåldern till industrialismen – så hade jag hoppats ha en tydligare tanke om hur jag tror att helheten faktiskt blir. Men det är svårt att sia för mycket om det, för det finns så pass många variabler. På det hela taget är jag dock fortsatt väldigt hoppfull, även om några frågetecken kvarstår.

Det är definitivt kul, i alla fall så långt jag fått testa. Och att testa andra blandningar av kulturer öppnar för mängder av genomspelningar. Men samtidigt känns de tidiga epokerna ganska så likartade, från antiken fram till mer moderna tider. Då börjar mer avancerad teknologi dyka upp (flyg, tåg och mer komplexa militära enheter), vilket potentiellt borde kunna ge lite mer variation till endgame-delen av varje spelomgång. Det behövs mer tid att leka runt med de senare epokerna för att säga exakt mer om vilka möjligheter som potentiellt döljer sig här, dock.

Goterna var stora århundradena efter Kristus. Och på 1980-talet, fast då var de svartklädda.

Striderna är alltjämt det svagaste kortet. Jag har svårt att se att jag kommer att spela som en krigisk nation särskilt ofta, för de turordningsbaserade sammandrabbningarna är helt enkelt inte särskilt spännande. En anledning är att balansen känns lite skev, och då slagfälten i början är så små så finns inte så mycket utrymme för olika sorters strategier. Det här blir lite bättre med tiden, som sagt, men det är ett klart orosmoln. Nu brukar jag spela Civilisation och liknande spel så fredligt som möjligt, men det ska ju vara för att man vill göra det och inte för att alternativet är trist. Striderna är för all del funktionella och oftast snabbt avklarade, men jag hade hoppats att de skulle kännas lite mer engagerande än så här i det här läget.

Jag hoppas verkligen att Amplitude ror det hela iland. Ambitionerna är det sannerligen inget fel på. För oss som gillar att rollspela Civilization (med det menar jag fokusera på vilken sorts ledare du vill låtsas vara, snarare än spela så strategiskt som möjligt) så är Humankind så klart extra intressant. På flera sätt känns konceptet närmast skräddarsytt för hur jag spelar den här sortens spel. Ett strategispel för de som tycker att det är lika viktigt att funderar på om man vill vara en strikt, fundamentalistisk teokrati eller en öppensinnad sekulär stat, som hur man bäst organiserar sitt försvar.

Fotnot: Humankind släpps till pc, Mac och Stadia i augusti.