Focus Entertainment är inte ett namn som förpliktigar på spelomslagen. Många halvmesyrer, en del skräp, men få spel med den riktiga "Wow!"-faktorn. A Plague Tale: Innocence ändrade detta. Ett stealth-äventyr om den lilla människan i den stora döden. Gripande, äkta, vackert.

Hand i hand fortsätter syskonen Amicia och Hugo sin resa, sin flykt. Det finns mycket fult i den här världen men här och nu är det rakt igenom vackert. Ja, bortsett det fula köttsåret Amicia har i pannan. Minsta rusch gör henne yr. När hon och Hugo springer i kapp över en äng som fullkomligt lyser av blomster snubblar hon. Orkar egentligen inte fortsätta, men har inget val.

A Plague Tale: Requiem har släppt taget om den förra konsolgenerationen, och det märks. Ansiktena har ett nytt slags liv, och detsamma gäller fälten, skogarna och allt det andra medeltida Sydfrankrike ger oss. Inget av detta hade dock spelat någon roll vore det inte för Amicia och Hugo. Det är en duo omöjlig att inte känna för. Deras mål är en ö som Hugo bara sett i sina drömmar. Naivt måhända, men samtidigt har de två inget val. Skymningen faller.

"Orkar egentligen inte fortsätta, men har inget val"

Jag kliver in i spelets sjätte kapitel. Vandrar över ängarna och in i skog, till en glänta fylld med sorl, tält och böner. Ett resande sällskap på pilgrimsfärd till Rom. Hittills har demon hållit mig i handen, både bokstavligt och metaforiskt. Lugnet slås dock sönder när vakter plötsligt äntrar scenen. Syskonen flyr, gömmer sig under en vagn, tumlar nedför en klippa. Det tysta kriget börjar på nytt.

Requiem fokuserar, precis som föregångaren, inte främst på action. Det finns dock en tydlig ansats till att Amicia har mer kontroll över situationen. Hennes armborst är effektivt, men den begränsande ammon gör den svår att lita till. Stealth är det naturliga valet, medan kaos är resultatet av stealth som gått snett – och det lär det göra påfallande ofta.

När jag navigerar över ett böljande landskap mot en fästning börjar det bra. Jag duckar bakom väggar och tassar genom gräs, medan Hugo lystrar till vakternas positioner genom sina förmågor. Men. Ibland går det som sagt fel. En vakt får syn på oss och även om jag kontrar anfallet och hugger honom i bröstet hjälper det föga när hans kollegor hört tumultet.

Det blir en improviserad panikflykt mot fästningen som lyckas – efter ett eller två försök.

"Där Innocence kunde rendera 5 000 kan Requiem ge oss 300 000 råttor"

I borgens mörker finns fler vakter, men också A Plague Tales patenterade råttor. Rå(tt) trivia: där Innocence kunde rendera 5 000 kan Requiem ge oss 300 000 råttor. Hugo har lärt sig att kontrollera svärmarna och kan styra dem som vågor som slår över fienden.

Råttorna är så mycket mer än ett vapen, och är kanske främst ett hot. Inte minst då Hugo ser ut att tappa en del av sig själv varje gång han länkar sig samman med dem. Han kan lystra med hjälp av dem och förinta sina fiender, men till vilket pris? Jag vet inte. Vill jag veta?

Även om Requiem bevisligen har högre budget, så är det den emotionella investeringen som är mest värd. Jag längtar tillbaka till den här fula, vackra världen. Att det skulle komma en uppföljare var väntat. Det finns dock alltid en risk att följa upp en framgång som få hade på sin radar, som slog igenom över en natt. Hur får man blixten att slå ner på samma ställe ytterligare en gång? A Plague Tale: Requiem kanske är svaret på den frågan.

Fotnot: Intrycken bygger på pc. Spelet släpps den 18 oktober till den och till PS5, Xbox Series och Switch (molnversion).