Jag har haft ögonen på Scorn ända sedan 2016. Bevisligen har jag också underskattat Scorn lika länge. Har visserligen dragits till spelet men också dragit slutsatsen att det är mycket chockyta och ganska lite spel. Efter en knapp timme med Scorn erkänner jag mitt misstag.
Första intrycket är det väntade: en obehagskänsla som vägrar lämna mig. Premissen är oklar och gåtfull, och det är själva poängen att vi ska förnimma känslan av att kastas in i en annan värld. Det känns snarare som att födas in i den. Stela tentakler håller mig fast vid golvet. Till en början kan jag inte gå utan måste krypa genom overkliga grottor och över vindpinade fält.
Det är en ohelig mix av något bekant och något utomjordiskt. Man känner sig vilse och liten.
H.R. Giger är den självklara influensen, och en man kommer fruktansvärt långt med. Giger, som inte längre finns bland oss, inspirerades själv av bland annat surrealism, science-fiction och ockultism. Han vann en Oscar för sin design av det stilbildande monstret i 1979 års Alien.
Kort sagt: en sämre inspiration kan Ebb Software ha. Allt detta är dock väntat, men det som på riktigt förvånar mig är att spelet Scorn är ett pusselspel – ett smart sådant, vad det verkar.
"Ohelig mix av något bekant och något utomjordiskt"
Inramningen är förstås vad som kommer locka in oss, och vi ska heller inte glömma ljudbilden som förstärker det visuella. Tunga, utdragna toner som får det att vibrera i bröstet. En vind som dånar trots att jag är inomhus. När jag börjar min vandring längs de köttiga rummen dröjer det inte länge förrän frågetecknen hopar sig.
Dörrar med märkliga mekanismer. Bisarra, arkadiga styrplattor. Jag för in armen i en slags organisk maskin som expanderar min vänsterhand med ett slags extra... finger? Trubbig nål? Oavsett vad det är låter den mig ta kontroll över nämnda styrmekanism och med lite lirkande öppna en port. Överallt finns underliga sci-fi-ting som ger fler frågor än svar.
En öppen sal omgärdas av maskiner och räls i marken. Jag springer in i dubbla styrplattor och ytterligare en förseglad port, men här går jag bet. Jag har kanske två armar, men inte tre. Än.
Vilsenheten kryper på, liksom en mild panik. Saken är ju den att jag älskar kluriga spel men det är en sak att sitta hemma och nöta och en helt annan att lösa gåtor under tidspressat demo. Sakta, om än väldigt trögt tidvis, börjar hjulen snurra. Jag lyckas rätta till rälsen i den stora kammaren, men den riktiga nyckeln blir ett tidsödande pussel. Det går, kort sagt, ut på att med ett par kranar föra två lysande föremål genom en labyrint samtidigt som jag för andra ur vägen. Ungefär som pussel där man ska ta ett block ur en röra med andra olikformade block. Jag tillbringar längre tid än vad jag vill erkänna här, men till slut så...
"H.R. Giger är den självklara influensen, och en man kommer fruktansvärt långt med"
Belöningen är en vämjelig boll. Det sticker ut armar och ben ur tingesten, och en trött blick ser vädjande på mig. Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Allt är oklart, men jag placerar bollen i en maskin som jag börjar knuffa runt på rälsen. Utsätter varelsen för tortyr, fast jag inte vill. Jag har dock inget val – eller? Den människolika gestalten skriker tills den inte orkar mer. Den går in i en slags apati. Till sist står jag ensam med en blodig lem. Jag har nu tre armar.
Känslan är att detta är Scorn i sitt esse, en gruvlig mix av pussel och pulserande fasor. Men var hamnar "shooter"-delen i "fps"-begreppet? Den finns där men jag får knappt doppa tårna i den då jag låser upp ett slags vapen först i demots elfte timme. En gevärslik sak som stöter ur sig ett kantigt föremål som sticker hål på lysande klot. Överallt, hela tiden: gåtor.
Scorn både skrämmer bort och bjuder in mig. Jag vill inte vara här men samtidigt har jag högar med frågor. Det är oklart hur tydliga svaren blir, men jag är bevisligen beredd att gräva djupt.
Fotnot: Testet avser pc-versionen. Scorn släpps till pc och Xbox Series X|S den 21 oktober.
