I praktiken finns Life is Strange 2. Jag vet. Faktum är att man kan kalla True Colors för trean i serien. Men ändå, känslan är att Life is Strange: Double Exposure själsligt är min tvåa. Jag tycker om den känslan, och jag tycker om att Max Caulfield är tillbaka. Lite äldre men alltjämt sökande. Fiktiva Caledon University i snöiga Vermont blir skådeplatsen för mordgåtan.
Vad som är riktigt speciellt: det är ett mordmysterium som utspelas i två olika verkligheter.
"Balanserar skickligt mellan superkrafter och det djupt mänskliga"
Life is Strange balanserar skickligt mellan superkrafter och det djupt mänskliga. I första spelet från 2015 kunde Max vrida tillbaka tiden, och i Double Exposure kan hon resa mellan två verkligheter. Denna kraft krattar också manegen för en känslostorm, då hennes vän Safi är mördad i ena verkligheten men död i den andra. Max upptäcker sin nya kraft just när hon försöker vrida klockan tillbaka för att förhindra mordet – en kraft hon svurit att aldrig använda igen.
Smakprovet får mig att inse ännu en grej med två verkligheterna: pusselpotential. Max måste lägga beslag på en kamera som, om polisen får nys om den, kan ställa till det för Moses. En vän till både Safi och Max. Det ser illa ut för honom, men jag tror att han menar väl.
Kameran, som råkar vara bevismaterial, har Moses gömt i ett klassrum. I den ena verkligheten (låt oss kalla det den "döda") är det omöjligt att ta sig in i rummet. Där är snarare risken att en mycket bister polis hinner före. I den andra (den "levande") är Moses glad i hågen och pysslar inne i klassrummet. Julen står för dörren och allt är väl.
Och: Safi lever. Trots att jag ännu inte har någon relation till henne känner jag Max smärta. I ena stunden är hon i en värld där Safi lever, och i nästa i en annan där Safi är mördad.
Genom att sträcka ut armen, på "Max Caufield-vis", kan du känna efter revor, som i sin tur leder till den andra sidan. Moses på den "levande" sidan är förstås lyckligt ovetande så för att ta reda på var det här föremålet kan vara gömt tvingas Max vara slug. Till exempel: "OM du skulle gömma något förbjudet...?" Det hela utvecklar sig till ett delikat pussel med resor fram och tillbaka mellan verkligheter. Ordlekar, falska spår och en maffig stjärnhimmel som Max projicerar på klassrummets vägg och måste navigera i. En katt och råtta-lek tar vid och den visar sig vara tämligen orättvis; Max kan ju tjuvkika på jägaren från andra verkligheten.
Max i hetluften.
När allt var bra.
Från ena verkligheten kan du kika in i den andra.
"Ett delikat pussel med resor fram och tillbaka mellan verkligheter"
Jag är svag för Life is Strange, men kanske ännu mer för bra mordmysterium. Här får jag bägge. Max Caufield är dessutom något så speciellt som en spelkaraktär som känns mänsklig. Hon känns fortfarande som sig själv, men då hon klivit in i vuxenvärlden och jobbar som fotograf på ett universitet är det en mognare Max. Det märks i tonen. Och det märks i färgtonerna att Deck Nine arbetat för att få de olika verkligheterna att skilja sig åt.
Men jag är inte naiv. Att läsa ett litet stycke av en roman säger ingenting om helheten. Det finns fler frågor att besvara. Så som: hur kommer det fungera och kännas att välja mellan originalets två dramatiskt skilda slut ("bay" och "bae")? Tidigt i Double Exposure kommer vi tvingas välja återigen (aj, mitt hjärta) och det känns bra att båda valen respekteras.
Och när man ska följa upp något som Life is Strange, som är så speciellt för så många, är respekt för världen, karaktärerna och spelarna förstås en av de allra viktigaste pusselbitarna.
Fotnot: Nya Life is Strange släpps 29 oktober till pc, PS5, Xbox Series X|S och Switch.
