För att spåra ofrivilliga fängelsekunder kan ditt enmansposse dra nytta av ett värmekänsligt visir som känns som hämtat från #Rocksteadys digitala läderlapp. Du kan sedan välja att smyga dig fram och sticka en pistolmynning i sidan på ditt mål i hopp om att de ger upp på fläcken, eller helt enkelt kasta handsken och värma upp avtryckarfingret. Här visar det sig att Human Head inte gjort sig av med hela sitt arv trots allt: gravitationsförvrängande handgranater används för att fånga fiender i tyngdlösa bubblor som för några sekunder låter dig gå loss på deras pansar helt obehindrat. Din arsenal är fylld med den här typen av intressanta leksaker och inkluderar, men sträcker sig inte enbart till, ett axelmonterat raketgevär och uppgraderingsbara svävardojor.
Jag lovar, det var inte jag som snodde dina fingervantar.
Är det ett helt smolkfritt förstaintryck? Verkligen inte. När utvecklarna saktar ner tempot lite tänds de första varningslamporna. I ett gatuhörn står en bunt utomjordiskt patrask och sparkar en tredje part i magen. Chris menar på att spelaren hela tiden uppmuntras undersöka den här typen av pågående vid sidan av-händelser. Utvecklarna är påfallande pacifistiska i sitt arbete: så fort du inte befinner dig i en eldstrid tas den visuella representationen av ditt vapen bort från skärmen. Visst är det spännande att se hur utvecklarna går till nya längder för att få spelaren att stanna upp och tänka till, men själva valen ser dessvärre inte ut att ha någonting på #Deus Ex. Du ser mest ut att gå runt som en inbillad Julius Ceasar och göra antingen tumme upp eller ner. När Chris tio minuter senare stöter på exakt samma typ av medborgarrättsliga problem på nytt blir det lätt att man undrar: är det här allt?
För den japanska marknaden - halstentakler!
Prey 2 ser ändå ut att vara en skön häxblandning av några av senare års mest betydelsefulla spel. Förhoppningen och intrycket är att det blöder samman till någonting helt nytt. Jag har sett det mesta förut men inte i ett och samma spel. Inte på det här sättet. Killians värld är vackert dystopisk, om än narrativt tafatt. Spelet ser, för att använda mig av en femårings vokabulär, roligt ut. Känslan av att man faktiskt vill spela någonting direkt efter att ha sett det väloljade pr-maskineriets vals är allt mer sällsynt 2011. Och den är på samma gång det mest inspirerande jag tar med mig från Human Head. Känslan av att ha sett någonting nytt.
