Att bli nykter

2021-05-21 11:16

Knalle

Medlem

Medlem sedan: dec 2020

Offline

Att bli nykter

Efter flera år insåg jag först i i vintras att jag haft stora problem med något som det är lite tabu att prata om - nämligen alkohol.

Jag har alltid haft svårt att hitta en balans i livet och att göra saker med måtta, så det är liksom allt eller inget med det mesta. Det finns givetvis saker som är bestående men jag har genom åren haft många olika intressen som jag ägnat mig åt väldigt intensivt under en period för att sedan tröttna och gå över till någonting annat. Vad gäller missbruk av olika slag är det någonting som jag växte upp med nära inpå och jag har flera familjemedlemmar som har haft och fortfarande har problem med det. Det slog mig liksom aldrig att jag var en av dem, kanske för att jag var så bra på att dölja det eller för att jag aldrig satt hemma och drack i min ensamhet. Jag brukade mest vara ute på krogen och kunde lätt svepa i mig 7-8 öl på tom mage, sitta kvar till stängning kl 01 för att sedan gå upp klockan 06 och börja min dag. Jag blev sällan bakfull ens om jag drack mer än så utan klarade av vardagen.

Det är ett beteende som kommit och gått och som jag idag förstår är kopplat till ensamhet och ångest. Ända sedan jag var liten har jag alltid känt att jag inte passar in. Jag har alltid klätt mig annorlunda, haft "udda" intressen, lyssnat på "konstig" musik och haft ett stort ensamhetsbehov - en personlighet som stack ut och inte alltid accepterades i den lilla stad där jag växte upp.

Första gången jag hörde talas om ordet introvert och läste om vad det betyder var 2016. Det var som en personlig revansch och en riktig ögonöppnare. Jag var 22 år gammal och för första gången kände jag att det inte var något fel på mig, att det fanns miljontals människor som var precis som jag. Det var inte alls konstigt att vilja gå hem efter 5 timmar på en fest med mycket folk och likaså var det inte heller konstigt att inte alls gå på fest utan sitta och läsa en bok en fredag kväll. Jag började se saker i ett nytt ljus och började prioritera egentid för återhämtning när jag kände att jag behövde det. Även om jag älskar att umgås med folk så visste jag någonstans att sociala sammanhang kunde bli utmattande i längden och att jag har ett behov av att reflektera över saker och vila upp mig i ensamhet. Så jag började tacka nej till grejer och sa som det var och bland mina vänner var det inga som helst problem. De vill ju att jag skulle må bra.

Alkohol är något som jag har oerhört svårt att kontrollera. Jag kan inte dricka en eller två öl och vara nöjd med det för jag vill ha mer och jag vill bli full. Det är tyvärr så det är. Jag tycker själv att jag klarar av den sociala biten mycket bättre när jag är lite berusad och det räcker med ett par öl för att all oro och ångest och annat som kan tynga ner ska försvinna. Det har varit mitt sätt att hantera de problem jag haft och det jag gjort istället för att titta mig själv i spegeln och fråga vad fan jag håller på med.

I början av 2021 kom jag till en punkt där det började spåra ur ordentligt. Mitt förhållande kraschade, jag studerade på distans och hade inga ordentliga rutiner och jag flyttade till en lägenhet som ligger på samma gata som min stammiskrog. Rent vansinnigt. Så jag satt där och drack dagligen i många timmar och för stora summor och blev stupfull.
En lördagsmorgon i mitten av februari vaknade, hade fruktansvärd ångest och kände att nu får det fan vara nog. Två dagar senare traskade jag ner till stammiskrogen när de öppnade och bad att få prata med en av de som jobbar där- jag har hängt där i många år och känner personalen vid namn - och sa till honom att de inte får servera mig alkohol mer. Jag portade mig själv med motiveringen att jag har problem. Vi hade ett bra samtal och han var väldigt förstående. Trots att det här stället ligger precis där jag bor så tar jag omvägar för att slippa gå förbi det nu.

Nu har det gått 3 månader och jag har inte druckit en droppe sedan dess - min längsta period som helt nykter sen jag började dricka i tonåren. Jag satte upp ett mål att jag inte skulle dricka på en månad och se hur det kändes och min bästa vän, som inte heller spottar i glaset, hoppade på tåget och vi gjorde det till ett gemensamt löfte.
När det gått en månad så började jag, hur konstigt det än kan låta, att se omgivningen klarare och må enormt mycket bättre. Bättre än på flera år. Den där dimman som alla pratar om hade skingrats och det kändes riktigt jävla häftigt! Dessutom hade jag plötsligt mer pengar att lägga på mina intressen, man inser liksom hur mycket det kostar att gå på krogen.
Jag har också hamnat i situationer där folk druckit men själv lyckats avstå varje gång och det har känts bra. En del ifrågasatte det till en början men efter att jag lagt korten på bordet blev folk mer förstående - de visste ju inte vad jag gått igenom och hur stora bekymmer jag haft under åren. En del vet varken att jag druckit eller slutat dricka, men de närmsta vet och förstår.

Det som var ett månadslångt löfte har naturligt blivit längre än så och nu överväger jag att sluta dricka helt och hållet. Jag inser att jag är en person som förmodligen inte ska dricka alls eftersom jag är gränslös och inte har det under kontroll. Ja, jag är nog faktiskt alkoholist. Så jag kommer fortsätta såhär för jag mår bra nu. Den konstanta ångesten lyser med sin frånvaro och det är hisnande.

TV-spel har varit en räddning de här tre månaderna för att de dagar jag annars glidit ner till krogen har jag istället slagit igång mitt Playstation 4. Det har kanske blivit lite mycket spelande för man är som sagt en person som har svårt att göra saker med måtta

Detta är första gången jag skriver om min situation, jag har inte försökt få ner mina tankar i skrift ens för mig själv så det är ett stort steg om än anonymt. Jag har ingen aning om någon kommer att läsa det här och hur det i så fall kommer att tas emot men nu finns det i varje fall här som ett bevis och som en påminnelse till mig själv.

Med detta sagt vill jag önska alla på forumet en trevlig helg!