Grunnd

Ibland stöter man på små guldkorn i spelvärlden av en ren slump. Grunnd är ett spel jag nog aldrig skulle ha testat om jag inte av en slump gjorde det där felklicket på STEAM och hamnade på dess sida.

Jag är en sucker för äventyrsspel och klassiska peka-och-klicka-äventyr. Grunnd såg ut att vara i den stilen så jag öppnade plånboken och köpte grisen i säcken. Något som jag är väldigt glad för idag.

Grunnd var kanske inte ett äventyrsspel i vanlig bemärkelse, utan mer åt en interaktiv berättelse där jag klickar runt min karaktär i världen, pratar med folk och utforskar. Premissen är att min karaktär somnat på tåget och sen vaknar upp på stationen i en småstad. Jag försöker boka en ny biljett hem, men får höra att inga fler tåg går idag så jag blir istället rekommenderad att gå in till stan och ta in på hotellet där. Till synes verkar det vara en rätt normal liten stad, men det är något som känns väldigt off. Jag får precis samma obehag som i Twin Peaks och Silent Hill då det är något som känns obehagligt och konstigt. Samtidigt lockar det mig och vilja veta mer om platsen och människorna. Mer än så här tänker jag inte säga då jag upplever att ju mindre du vet, desto mer kommer du uppskatta resan.

Spelet är inget tekniskt vidunder och grafiken är relativt simpel men samtidigt också stilistisk som leker med mörker och ljus på ett behagligt men ändå obehagligt vis. Allt känns som en dröm där saker känns igen, men inte riktigt stämmer och det är svårt att peka ut vad. Musiken och ljudet är också otroligt stämningsfullt som hjälper till att bygga upp den tjocka stämningen.

Grunnd är ingen lång resa och jag spelade igenom det på två sittningar, men spelet lämnade något efter sig när det var slut. Något som fortfarande finns kvar i mitt sinne. Det är få spel som skapar den effekten och det är detta som gör Grunnd så unikt. Det enda jag kan kritisera lite är slutet då spelet tappar lite där. Men överlag är Grunnd en lite pärla som jag är så glad över att ha stött på och rekommenderar det till alla äventyrsspelsfantaster.

Stilmässigt är det rätt mörkt, men ändå rätt lättsmält skulle jag säga.