Assassin's Creed: Lineage krattar manegen för Ezios livsresa

Kortfilmen står ostadigt på egna ben, men smälter samman med Assassin's Creed II.

Förra sommaren spelade jag första Assassin's Creed, ambitionen var att snabbt fortsätta med första, andra, tredje och... ja, att grotta ner mig. Mysa. Göra det jag gör bäst: spela om.

Något jag också är ganska bra på är att kollras bort av annat ("Oh, shiny!"), men nu är jag tillbaka. Det har varit en tung vår privat då min mamma gått bort. Då pappa dog redan 2016 blev det den här gången betydligt mer praktiskt jag och brorsan tvingats ta tag i. Vad jag vill säga är att det varit och är väldigt mycket, och då ökade behovet av trygghet.

Jag behövde Assassin's Creed.

Efter originalet finns ganska många stigar att vandra nedför. DS- och PSP-spel. Böcker och filmer. Planen är att beta av alla (annars vore ju inte jag just jag) men mer än något behöver jag Ezio Auditore just nu. Innan tvåan som jag – spoiler alert! – spelar just nu hägrade kortfilmen Assassin's Creed: Lineage.

Den är över på 38 minuter, regisserad av Yves (nej, inte Guillemot) Simoneau, och gör jobbet som en aptitretare för italienska renässansen. Snarare än Ezio Auditore är det fadern Giovanni Auditore som driver handlingen, den sista tiden innan de dramatiska händelser som inleder Assassin's Creed II. Ubisoft är och har varit duktiga på att strö spel, böcker, serietidningar och gud-vet-vad omkring sig.

Och det bästa? Oftast håller allt ihop.

Giovannis gömda blad går sönder i skuggan av Vatikanen. Vi som vet, vi vet att Ezio en dag snart kommer hitta bladet och ta det till Leonardo da Vinci som lagar det. Detta tack vare uråldriga ritningar som en viss Altaïr lämnade efter sig hundratals år tidigare.

Men där är vi inte ännu, utan istället fördjupar vi oss i det som leder fram till tvåan.

Här får vi själva, från första parkett, uppleva mordet på hertigen av Milano – som Giovanni lönlöst försöker stoppa. Profiler vi känner väl igen från spelet, som Rodrigo Borgia och Lorenzo de' Medici, medverkar. Rösterna och ansiktena är i ganska stor utsträckning desamma som i spelet. Narrativt är det inte direkt någon smällkaramell och miljöerna fullständigt skriker "green screen!", men det faktum att de är hämtade direkt från spelet gör mycket.

Florens, Venedig och Rom – vi hinner besöka alla. Det som värmer hjärtat kanske allra mest är de stilla stunderna, som kunde varit fler. Som när Ezio spelar schack med Federico. Ömheten Giovanni känner för sin Maria. Ezios tafatta försök till flirt med en ung kvinna. "It is a good life we live brother", och så vidare.

Om Assassin's Creed: Lineage vore särskilt mycket längre än 38 minuter skulle filmen förmodligen skava mer. För visst är det ibland ostigt och särskilt bra på egna ben står inte filmen. Men. Dit hinner inte mina tankar vandra. Istället är jag i full färd att drömma mig tillbaka till Florens, Monteriggionis resliga väggar och vackra Venedig igen. Du och jag, Ezio. Du och jag.

Fotnot: Assassin's Creed: Lineage släpptes 2009 och hela filmen finns i spelaren ovan.

Tack! Ja, det har ju tagit många olika vägar genom åren. Det var tajtare i början helt klart, men dom fick tidigt upp ögonen för spin-offs, böcker, serietidningar, fan och hans moster. ^^