Om ett par månader har Disneys Star Wars: The Last Jedi premiär, och av titeln att gissa är vi antingen i början, eller i slutet på en lång resa. Vår krönikör filosoferar över hur nära fiktionen ibland ligger till verkligheten och hur George Lucas jediriddare i spel och film kan få oss att uppskatta tillvaron på ett annat sätt.

"Jag ansåg att jag som individ var skyldig mig själv att följa mina drömmar"

Jag minns året 1999 väldigt tydligt. Det var året då jag insåg att jag var förälskad i musik, konst och litteratur och att jag obönhörligen behövde sälla mig till den stora skara individer som kallar sig själva för kreativa, eller för konstnärer eftersom jag själv inte kunde sluta skapa saker. Som den fria själ jag ville bli, insåg jag ganska snart att det fanns ett högt pris att betala om jag ville kliva ur det normativa svenssonlivet. Att kliva ut ur garderoben och kalla mig själv för konstnär innebar i den lilla kommun jag bodde i att många trodde jag tyckte att jag var något speciellt. På den punkten hade de onekligen rätt. Jag ansåg att jag som individ var skyldig mig själv att följa mina drömmar. Jag hade (i samma takt som jag blev äldre), insett att det där med att vara lycklig var väldigt viktigt om man ville leva ett långt och produktivt liv. Jag hade i barndomen vuxna omkring mig som jobbade med alla möjliga saker, men den som alltid såg gladast ut var min morbror. Han var konstnär och bohem på det där lite dumma sättet att han hade svårt att fungera i vardagen med alla sina måsten. Om sanningen ska fram var han också alldeles för glad för flaskan. Han ville måla tavlor och se världen, och det gjorde han. Att huset han lämnade bakom sig under sina resor hade obetalda räkningar eller att den vildvuxna trädgården ville sluka all död materia, var inte så viktigt. Det som däremot var viktigt var att leva och kreera.

Star Wars: Jedi Knight: Mysteries of the Sith

Jag och min morbror brukade träffas lite då och då, och sommaren 1999, närmare bestämt på sensommaren, kom han ned från Hammarstrand i Jämtland en kväll med sitt härliga humör och sov över hos mig och min sambo ett par dagar. Jag minns hans stora famn i hallen, det säkra greppet i hans handskakning och hans nyfikna ögon. När han tittade in i vardagsrummet såg han ett staffli med en ofärdig tavla på och fyra väggar fulla med oljemålningar jag hunnit måla sedan vi sågs senast. På ett nytt skrivbord längst bak i vardagsrummet stod en märklig tingest, en datorskärm, och under bordet en plåtlåda som blinkade lite då och då. Skärmbilden var pausad med en figur som höll ett ljussvärd högt över huvudet.

Datorn hade surrat flera timmar varje kväll eftersom jag försökte ta mig genom Star Wars: Jedi Knight: Mysteries of the Sith, LucasArts klassiska spel som släppts drygt två år tidigare. I spelet hade jag fastnat på nivå 8 och försökte ta mig oskadd genom Takara's Stronghold. Det var lättare sagt än gjort eftersom jag hade begränsade erfarenhet av sådana spel tidigare. Jag minns att nivån kändes stor och mörk och man inte riktigt visste var man skulle gå. Min morbror drogs till skärmen som en fluga till ett starkt ljus och undrade vad det var för bild. Hans konstnärshjärna funkade på det sätt att han enbart såg saker som bra eller dåliga. Kyle Katarns pose var tydligen bra, eller rättare sagt intressant, för min morbror började ställa en rad bra frågor jag inte kunde svara på. Jag minns särskilt hur han undrade om “mannen på bilden” kämpade mot demoner framför sig eller inom sig?

Efter en kort utläggning om vad spelet gick ut på och Katarns långa väg till att bli Jedi, hade vi hamnat i en intressant diskussion om Jedi-koden och vad den innebar. Den första versionen av koden hade sitt ursprung i rollspelet Star Wars: The Roleplaying Game från år 1987 och löd:

“There is no emotion, there is peace.
There is no ignorance, there is knowledge.
There is no passion, there is serenity.
There is no chaos, there is harmony.
There is no death, there is the Force.”

En annan version kom senare (från boken The Tales of the Jedi Companion, 1996):

“Emotion, yet peace.
Ignorance, yet knowledge.
Passion, yet serenity.
Chaos, yet harmony.
Death, yet the Force.”

"Sorgen var alltid registrerad i hans ögon"

Jag tyckte mer om den senarenämnda versionen. Den “lät” bättre i mina öron, medan min morbror gillade den första versionen. Hans motivation var enkel: “Det finns inget kaos där det finns balans …” Han baserade denna åsikt på sitt eget liv och sina erfarenheter och drog historien om hur han en dag som restaurangägare helt plötsligt hade blivit trött på allt ansvar som det innebar att driva matställe och ville göra något annat. Han berättade sedan, något dämpat och med något som såg ut som tårar i ögonen, att han som den sista och yngsta sonen i en stor familj (två av mina släktingar hade dött relativt tätt), kände en oerhörd längtan efter att börja leva. Underförstått fanns det också en känsla av skuld, att han levde medan de låg begravda. “Jag hade ingen balans eller kreativitet, bara ansvar, aldrig någon avkoppling, bara långa timmar i en lokal som stal mig från min familj.” Tyvärr orsakade många av hans dåliga beslut i livet ett fullkomligt uppbrott från hans barn. När han kom hem till oss den gången, hade han inte träffat dem på flera år. Sorgen var alltid registrerad i hans ögon.

Star Wars: The Rolelaying Game

Min morbror fick testa att spela Mysteries of the Sith och upptäckte att det inte alls var lätt att styra en liten gubbe i tredjepersonsvy. “... och här sitter du alltså timme efter timme och klickar omkring honom!?”, kunde det låta. Och visst var det så. Jag spelade dels för att det var spännande, och dels för att jag befann mig i en dålig relation. Jag och min sambo hade varit tillsammans i över fem år och avståndet mellan oss växte för varje dag. Genom att spendera större delen av kvällen framför datorn kunde jag undvika att prata om “de jobbiga sakerna”, med sambon. Medan hon satt och stirrade in i TV:n i tystnad bakom mig, åkte jag iväg till främmande planeter och slogs mot monster och lärjungar till den mörka sidan medan hela vårt förhållande vittrade sönder framför våra ögon. Jag kände det, men orkade inte ta itu med det. Det var som om jag hoppades att saker skulle ordna sig själv, men det gör de aldrig.

Min morbror åkte hem efter ett par dagar hos oss, men kom tillbaka någon vecka senare eftersom han skulle åka iväg till Tyskland ett slag. Min kommun låg precis i närheten av den hamn där de stora färjorna utgick från. Han hade med sig ett stort skissblock med allehanda idéer han ville måla. Hans konstnärliga stil befann sig någonstans mellan expressionism (tänk Van Gogh), och fauvism (tänk Henri Matisse). På en av sidorna fanns ett märkligt djur som såg ut som en räv med randig bak. Jag trodde det var ett påhittat väsen. Han berättade snart vad det var för något.

När året var 1936, lade sig ett speciellt djur till ro för sista gången på Hobart zoo, i Australien. Varelsen som hade fått namnet Benjamin, var inte vilket varelse som helst, det var den siste av sin art Thylacine som hade levt ett liv i fångenskap, och som nu också skulle dö i fångenskap. Det var knappast vanvård som tog livet av Benjamin, utan kylan berättade min morbror. Kanske var det ödets lott som ville att han skulle frysa ihjäl precis utanför sitt skyddande bo, eller så var det ett medvetet beslut från individen? Inget vet.

Han bläddrade vidare i blocket och visade en närbild av huvudet han hade ritat av. Nu såg varelsen mer ut som en hund med sina iakttagande ögon och trötta mun. På den tiden visste jag inte så mycket mer om vad han ritat av, men kollade upp det många år senare när jag mindes tillbaka på den här tiden i mitt liv.

Benjamin var tydligen den siste tasmaniske tigern man vet om (en pungvarg); ett mytomspunnet djur från en värld som kom långt före vår egen tideräkning (forskare tror att arten från stamträdet Thylacinidae dök upp någon gång för över fyra miljoner år sedan). Denna beräkning placerar visserligen arten långt efter Hominidae (människoapor), men lång framför den moderna människan Homo Sapiens Sapiens som dök upp någon gång för ca. 200.000 år sedan.

Den som undrar vad orden: Sapiens sapiens betyder, lär kanske lyfta på ögonbrynen när de får veta att det betyder:

"Hon (homo) som vet, att hon vet ..."

Självkännedom och insikt är således en bekräftelse på intelligens, men det förklarar inte hur vi sedan vårt inträde på jorden ständigt strävat efter att bli den dominerande rasen. Kanske har allting att göra med att vi har gjort vårt yttersta för att likvidera alla hot för vår överlevnad, men det finns säkert fler förklaringar.

Benjamin är inte den enda art som inte längre lever på denna planet (bönder utrotade den tasmanska tigern eftersom de trodde de utgjorde en fara för djuren de födde upp, men ny forskning visar att så inte var fallet). Sedan liv uppstod på Jorden har miljontal livsformer uppstått och dött, och merparten av dessa har vi ingen vetskap om. Söker man efter kategorin "utdöda arter" på Wikipedia, hamnar man i en labyrint med flera hundra sidor, där det ena efter det andra artnamnet flyger förbi:

  • Nesophontes paramicrus - ett däggdjur, dog ut någon gång under 1500-talet.

  • Prolagus sardus - ett hardjur, dog ut på 1800-talet.

  • Somatogyrus alcoviensis - en snäckart som förmodligen dog ut för flera hundra år sedan.

  • Oryzomys nelsoni - ett däggdjur, art av råtta, utdöd troligen pga. av förgiftning i bruksmark.

  • Tritocleis microphylla - en fjärilsart, globalt utdöda sedan 1800-talet.

Listorna och artnamnen bara fortsätter och fortsätter, och när man en gång är borta, då är man borta för alltid.

När min morbror slog ihop skissblocket den gången såg han trött ut. “Tänk att vara den siste av sin sort, tänk så ömtåligt livet egentligen är.” Hans filosofiska sida kunde ibland blänka till och leverera de mest tänkvärda sakerna. Det är en av anledningarna till varför jag minns våra möten och samtal än idag.

Star Wars väcker intresse för dualiteten i den mörka sidan.

Eftersom Homo Sapiens Sapiens var så duktig på att eliminera alla hotfaktorer såsom Neandertalare och påstådda rovdjur, undrade jag hur den framtida människan skulle bete sig när resurserna började bli riktigt knappa? Min morbror förlitade sig på naturen. “Det har ju gått väl så här långt ändå. Man gör vad man behöver för att överleva.” De sista orden lät som ett personligt mantra. Fulla av naken sanning, för det var exakt så han hade resonerat i den andra hälften av sitt liv, och jag hade gjort på samma sätt. När livet var extra jobbigt, när kärleken blev ett svart täcke som tog bort allt syre, vände jag mig till konsten och spelen för att överleva. Jag flydde inombords även om min kropp satt kvar i en stol, i en lägenhet där skuggorna höll andan. Påhittade karaktärer blev mina vänner, men deras enkelriktade vänskap var bara en illusion, och den var indirekt skadlig eftersom den verkade avtrubbande.

Jag undrade om, när våra hjärnor hade utvecklats något mer och vi hade all betänklig teknik inom räckhåll, allt medicinskt skydd mot hälsofaror, skulle vi då se på våra medmänniskor och evaluera dem efter ett index eller ett codex och försöka ta reda på vem som skulle sätta nästa generationer till världen? Med andra ord, skulle vi börja utplåna varandra för att sätta oss själva högst upp på hierarkin och påbörja ett kaos utan slut?

Min morbror hade inga svar, utan påminde mig om att det inte fanns kaos där det fanns balans. Vad denna balans är kämpar jag fortfarande med varje dag att förstå. Där och då ville jag inte riktigt acceptera sanningen att jag behövde lyfta huvudet från skärmen och ta itu med mitt liv.

Dagen innan min morbror åkte till Tyskland, tog jag med honom på bio. Min sambo avskydde allt som hade med sci-fi att göra, därför tyckte jag det var passande att vi två såg Star Wars: The Phantom Menace eftersom vi hade haft så trevliga samtal när vi spelade Star Wars-spelet ihop. Min morbror hade aldrig haft speciellt mycket tid att titta på TV eller film och var inte alls bevandrad i George Lucas variant på mytologi. Trots det gillade han filmen och blev, som alla andra som inte har sett Star Wars innan, fascinerad över dualiteten i den mörka sidan. Den existerar också i verkliga livet och finns hos människor som närmar sig avgrunden på olika sätt. Efter filmen åt vi kvällsmat tillsammans på en restaurang och pratade om allt annat än konst, spel och film. Vi pratade om våra döda släktingar och vad de hade betytt för oss. Vi pratade om livsval och livskvalité och att man ibland bara får en chans att ställa saker rätt.

Min morbror åkte till Tyskland dagen efter men glömde kvar sitt skissblock i vårt gästrum. Jag vet inte om han medvetet lät det ligga kvar. Det kändes vemodigt att titta på skisserna av Benjamin och fundera över vad han drömde om, den sista natten på jorden.

När min sambo kom hem från jobb den kvällen hade jag avinstallerat alla spel på datorn och lagt dem i en låda. Jag väntade på henne i köket och sa att jag ville prata ...

Skicka en rättelse