Inlägg av TTuffing
Inlägg som TTuffing har skrivit i forumet
Väldigt många fina minnen. Jag köpte konsolen i samband med Gears of War, och att det tog flera månader att få hem den förbokade Wii. Fastnade inte riktigt för Gears 1, men väl för 2 och särskilt 3 med horde & beast. Mass effect, framförallt när man tragglat sig förbi det lite för långsamma citadellet(?) Hundratals timmar i Banjo Kazooie: Nuts and Bolts. Too Human av utvecklaren till Eternal Darkness. Ett action RPG som fick mediokra betyg men som jag hade väldigt kul med(ligger ute gratis för nedladdning i xbox store). Fina jrpg i form av Lost Odyssey och Blue Dragon. EDF 2017 - herregud vilket jävla spel. Halo Reach! Release-spelet Kameo som jag spelade i efterhand på Xbox One var en fin upplevelse. Många timmar online i Forza Motorsport 2. Oblivion! Kärlek😀
Kanske nämnts innan men jag sitter och tittar i store på min Xbox One och stötte på en gammal personlig favorit från 360.
Too Human
Bara att tanka helt gratis uppenbarligen av okänd anledning.
Kort och bra recension!
Jag hängde inte riktigt med i vad som försökte bli uttryckt i nedanstående citat. Fick läsa det tre gånger och ge upp. Hjälp :/
Tack!
Haha ja det var kanske lite luddigt. Bra kämpat ändå😅. Det var ett försök att pyttelite skämtsamt beskriva att ett spel kan ha ett stort djup, även om det inte engagerar tillräckligt mycket för att man personligen ska kunna/hinna upptäcka detta. Jag saknar t.ex tålamodet att kunna uppskatta From softwares alster, medans andra inte ser ”grejen med Halo” (riktigt vass AI till stor del) som för mig uppenbarade sig först på de högre svårighetsgraderna i co-op.
Riktigt bra spel, men tycker det är synd att nyversionen har en mera realistiskt ljussättning. Det sagolika bloom som finns i originalet till PS2 är som bortblåst.
Skulle det rekommenderas ett inköp av originalet till Ps2 även efter att man spelat remastern? Eller kombon med Ico till Ps3? Någon timme in i detta bestämde jag mig i alla fall för att skaffa The last Guardian så nu är det beställt. Det är lite lustigt det där du nämner om det grafiska för precis samma känner jag för just Zelda TP vad gäller originalet till Gamecube/Wii kontra HD-remastern till Wii U. Det suddiga hjälpte till att skapa en mer suggestiv sagolik känsla. Jag föredrar nog remastern trots allt då den slipar bort en del vassa törnar i spelmekaniken.
Nu vet jag inte hur gamla dina kids är. Men Gears 5 har 18+ stämpling av anledning. Se upp med videovåldet!
Tack för varningen👍. Är det värre än övriga delar? Jag har en rätt liberal syn på censur, tror tex att man riskerar betydligt större åverkan genom kass kosthållning.
De är dock barn till en tuffing.
Brofist😄
Nån som vill ta sig an att skapa en tråd för black friday/week 2020?
Jag köpte Titanfall 2 för 48kr samt Gears 5 för 100kr på Microsoft store igår. Upptäckte att jag kan installera Gears 5 på dotterns Xbox One, min One S, och sonens PC. Dessutom kan jag spela med spetsad grafik på en ev framtida Series S/X. Riktigt bra dunder!
Jag brukar rekommendera folk att hoppa över ettan och köra direkt på tvåan och framåt.
Jag tycker tvåan är ganska klart bäst i en serie som i sin helhet tröttar ut med alldeles för strömlinjeformad spelmekanik för min smak, gäller TloU också. Lyxiga produktionsvärden dock.
Fin recension och jag gillar att spelet har en så avskalad presentation och miljö. Det är som du säger något av en motpol mot mycket annat i spelvärlden.
Tack dude❤️
Recension - Shadow of the Colossus (2018)
En Team Ico-novis första stapplande steg
Lågmälda stråkar och storslagna vyer möter mig redan innan menyn. Det skapar en innerlig känsla som tränger igenom den härdade gamerns hårda skal. Shadow of the Colossus är inte som andra spel. Jag möts emellanåt av den obehagliga åsikten att Zelda the Twiligt Princess, ett av mina absoluta favoritspel, förlorar på att det är för stort och tomt. För min del hade det gärna kunnat få vara ännu större och tommare. Låta en få ta in världen ifred ännu mer. Som Shadow of the Colossus. Detta kan vara det största tommaste spel jag spelat.
Du startar i ett tempel i mitten av kartan. Ditt mål är att via en riktningsvisare finna en av 16 kolosser att besegra. Det finns inget annat att strida mot. Efter varje strid startar sökandet efter nästa koloss om vid templet. Det känns lite indie. Tyvärr har jag aldrig varit särskilt förtjust i bossar.
Hur kan man tycka om ett spel vars huvudsakliga gameplay inte rimmar med ens preferenser? För det första spiller det inte min tid med billiga micro-belöningar. Jag är inte någon snabb spelare men fick njuta av eftertexterna redan efter ett fåtal timmar. För det andra anar jag ett djup i miljöer och historia, något outtalat som skänker förståelse för de som tar sig djupare in i denna värld. En ödmjukhet inför pöbelns ignorans som troligtvis endast någon som co-opar Halo på Legendary i splitscreen kan besitta. För det tredje skapade grafisk briljans, teknisk som artistisk, en vilja av att försöka hålla kvar detta stora vackra i hjärtat genom dessa fotografier. Det var längesedan senast.
Spelet Shadow of the Colossus är underhållande och helt ok.
Upplevelsen Shadow of the Colossus kan jag varmt rekommendera till alla.
Att följa den här tråden är lite som att kolla på konståkning. Är ju fint och så när det går bra men det man egentligen sitter och hoppas på är fall, smärta och tårar😁
Så Mafia 1 fick fullt betyg från FZ, då måste spelet va GOTY för det var länge sen ni gav ett spel så grymt höga poäng.
Jag är inte FZ men helt klart en utmanare om GOTY ja.
Trevlig recension!
Jag är inte så värst nyfiken på spelen själv (även om det är lite mer nu än innan) men min 2.5-åring gillar när pappa spelar vissa open world-spel med mycket fordon i. Då ska det helst finnas många olika sorters fordon, gärna detaljerade och verklighetstrogna. Och så ska det gärna vara enkelt att undvika att hamna i övervåld när man tar sig runt på gatorna. Hur skulle recensenten ranka maffia-spelen utifrån dessa kriterier?
Tack😊 Av de tre spelen tror jag ettan passar bäst även för detta då det är vackrast och har skönast bilfysik. Det finns ett spelläge i Mafia: Definitive Edition där man kan röra sig fritt i staden utan större mål som passar mycket bra för detta ändamål. Jämfört med originalet var ordningsmakten inte särskilt nitisk ens på högsta svårighetsgrad och än mindre på de lägre. Dessutom finns det inställningar i menyerna för om polisen ska reagera på rödljuskörningar etc om jag inte missminner mig. En sak som kan skapa skev verklighetsuppfattning hos 2,5-åringar är att bilarna i spelet känns tidsenliga men har fiktiva namn. Förmodligen har vi tex en hel generation individer som än idag går omkring och tror att fotbollsspelaren Gabriel Batistutas riktiga namn är Batitista pga ett visst spel. När barnet sen har gått till sängs kan pappan växla över till och njuta av kampanjen som håller sig föredömligt kort på runt 12 timmar.
Det enda jag inte var kompis med var att viss musik saknades pga rättigheter. Det kan man ju tycka är en petitess men det gav inte riktigt samma stämning.
Precis så kände jag också initialt. Originalets musik kändes mer minnesvärd/distinkt. Sen började jag tänka att jag nog hade saknat radiostationerna om jag spelat remaken först.
Så för mig gick det typ på ett ut, dessutom dyker ju några av originalets Django Reinhardt-stycken upp på radiostationerna.
Bra recension för övrigt!
Tack😊
Jag måste verkligen ja missat något. Jag älskar 2:an ett spel jag håller riktigt högt, Vet att jag testade 1:an när det kom och tröttnade direkt på nån tråkig bilkörning man skulle göra. Men många här inne verkar hålla det 1:a spelet högre än 2:an.
Tvåan är också riktigt underhållande. Det som gör det sämre än ettan för mig är främst att det som är bra redan gjorts en gång innan vilket genererar mindre wow-känsla. Utvecklaren har också gjort världen mer interaktiv vilket tar energi och momentum från historien de vill berätta.
Bilkörningen/racerbanan du nämner är känd för sin svårighetsgrad. Jag fastnade också där på release 2002. När jag tog upp det igen efter ett litet tag hade den via en patch gjorts lättare vilket gjorde att jag kunde klara den. Fortfarande väldigt svår dock. I remaken (på svårighetsgrad classic som heter så för att den mest liknar originalet) är racingen fortfarande väldigt svår men ändock lättare än i originalet.
Ettan börjar otroligt långsamt då man spelar som taxichaufför och bara kör runt människor.
Nu var det många år sedan jag spelade ettan men jag fick en klar känsla av att de städat upp bland såna här saker i remaken. Jag behövde bara vara taxichaufför i några minuter tex.
Tack för recensionen!
Varsågod😊
Håller med om att det var ganska svårt ibland, dog ganska många gånger.
Vilken svårighetsgrad körde du på?
Är det värt att spela Mafia 1 om man aldrig spelat något Mafia tidigare? Tänker på att det eventuellt åldrats illa.
Definitivt, Mafia 1 är ju starten. Jag tror du skulle få en fin upplevelse. För övrigt hänger de tre delarna ganska löst samman så går rätt bra att spela även nåt av de andra utan tidigare erfarenhet i serien.
Om du menar originalet från 2002 så saknas ju där såklart en del features som vi lärt oss ta för vana numera, som tex tydliga indikeringar om när man bör svänga vilket innebär att du måste lära känna staden på ett helt annat sätt. Jag lät min son (10 år)prova första uppdraget och då han dött tre gånger inom första minuten gav han upp. Det var allt lite hårdare förr generellt😁
Älskade ettan, gav aldrig tvåan en riktigt chans, inte köpt trean. De gamla versionerna alltså.
Verkar som jag gjorde rätt val, tror inte jag skulle orka med de negativa sakerna du skriver om som finns i spelen.
Jag köpte detta för ettan och var inte helt inställd på att ens prova de andra. Definitive edition är en härlig remake på ett härligt spel och bör spelas. Resten går utmärkt att skippa, särskilt om du redan har tillgång till en äldre version av tvåan då dess remaster förmodligen flyter sämre.
Recension - Mafia Trilogy
En resa genom årtionden
Efter 50 dagar och relativt intensivt spelande de flesta av dessa ska jag försöka sammanfatta mina intryck. Tidigare erfarenheter i serien består i genomspelning av första spelet 2002, och tvåan några år efter dess release. Svårighetsgraden var classic på Mafia och normal på tvåan och trean. Bilkörande gjordes i läget simulation. Jag spelade på PS4 pro
Mafia: Definitive Edition
Introt rullar igång och en varm känsla sprider sig i bröstet. Vilket sätt att få återuppleva platser och händelser som stannat kvar i minnet alla dessa år. Spelet tillåts vara lite ruffigt, bråka med mig, då denna version strömlinjeformar precis lagom mycket. Jag dör och misslyckas om och om igen, tror inte jag lyckats ro iland nåt så svårt sedan storyläget i F-zero GX. Känner mig som värsta souls-spelaren typ. Hårt men rättvist. Mafia är ett linjärt spel i en öppen värld. Det har ingen ambition att sinka min upplevelse med oväsentligheter, och det känns så uppfriskande och unikt, ännu mer nu än då. Story, musik, tidskänsla, grafik och variation är i toppklass, och bildar en helhet som har potential att kunna lämna lika varma långvariga minnen som sist det begav sig. När detta spel avslutas dröjer sig en känsla av att vilja ha mer kvar. Betyg 5
Mafia 2
Ett lätt obehag infinner sig när jag tar kontroll över Vito. Han rör sig liksom för kvickt, omänskligt. Dessutom är grafiken ordentligt mycket sämre och flyter inte alls lika bra. Det här är inte någon bra remaster. Ett gemensamt tema för serien är prima musik. Oavsett vad man tycker om spelen i övrigt tror jag de flesta skulle kunna finna redig njutning i att bara cruisa runt och lyssna. Ett spel som trumfar sin restaurering, väl värt att spela. Ganska likt Mafia 1, bara lite sämre på nästan allt. Betyg 3
Mafia 3
Här följer mina anteckningar från spelandet:
Musiken... HERREGUD<3<3<3
Proffsigt berättad story
Vad fint det är. Vad fult det är. Vad fint det är. Vad fult det är
Mindre underhållande/verklighetstrogen bilfysik än tidigare spel
Lite coolt att få spela som färgad
Wow.. att få vara i 1968 är så häftigt
Oj vad många pluppar :/
Ps4 pro är inte en särskilt tyst konsol
När man försöker spegla sig i speglar HAHAHA
Börjar tröttna på musiken
Mycket om rasism
Kniven är lite för bra
Många buggar
Stänger av musiken, börjar lyssna på podd
Story känns nu som ursäkt för alldeles för stor mängd gameplay
Helvete det tar ju aldrig slut
Mums vilken maffig avslutning
Fundament för en riktig pärla finns men tyvärr tunnas alla positiva intryck ut av allt för mycket utfyllnad. Betyg 3
Vad heter podden?
Men det är mer för att jag vill göra lite research inför ett poddavsnitt än att jag är ute efter en konsol :D.
Maker's End i Horizon: Zero Dawn.
Ett av de mest minnesvärda ögonblicken för min del måste vara första gången jag provade vr hemma.
Dessa två på rak hand.
Bubblare: Första flygturen i Flygande Penis i Rare replay-versionen av Banjo Kazooie N&B
En liten brandtext😊
Horizon zero dawn - För hur det med tunga strider samt en värld och bakgrundshistoria som triggade stor nyfikenhet, lyckades skapa känslor av magi, trots ganska mossig spelmekanik.
Mafia definitive edition - Mången recensents stora förbehåll, att gameplay kändes lite gammalt, var för mig ett stort plus i ett alldeles för strömlinjeformat spelklimat. Att återigen få uppleva denna story, stad och tidsera gav upphov till mycket varma känslor.
Earth defense force 5 - Ett spel som jag tror färre känner till än vad det förtjänar. Som blandar tredjepersonsskjutning, loot och riktigt gammal ost. EDF!