Inlägg av Mats Nylund
Inlägg som Mats Nylund har skrivit i forumet
Man kan tro det, men det är ett helt eget spel, åtminstone om man spelar i co-op. Att spela ensam är inte så fantastiskt, men om man är två eller fler blir det skitkul.
Speljournalistiken är död (igen)
Den senaste veckan har Twitter glödit av harmsna inlägg om hur Roots är ett reklamblad, producerat av en reklambyrå och finansierat av Namco Bandai. Vilket den faktiskt är. Om det gör den till en reklamprodukt är väl egentligen oviktigt i sammanhanget, men att det gör den till den journalistiskt tveksammaste produkten sedan folk började skriva om spel i Sverige är givet. Men är det egentligen ett så stort steg?
I Sverige har vi speltidningar som håller hårt på sin integritet. Jag har själv jobbat heltid som redaktör på ett par av dem och minns att jag var väldigt noga med att inte låta frilansare se pr-killarnas riktlinjer för vad de fick och inte fick skriva om. Ledsen utgivare, det där vackra och pedagogiska flödesschemat som visade EXAKT vad som var okej att nämna i recensionen, och inte, gick direkt i papperskorgen - våra skribenter var och är inga idioter och behövde inte sådana komplikationer när de försöker åstadkomma en bra text. Vilket också blev slutresultatet, och ingen hade några klagomål. Men det var ett sidospår.
Min poäng är denna: Oavsett hur höga moraliska hästar man sätter sig på (och jag har alltid sett mig själv på en åtminstone medelhög häst), så är det inte vi skribenter och redaktörer som bestämmer vad vi skriver om. Visst, vi har full kontroll över vad vi skriver, och hur vi skriver det, men det är utgivarna som bestämmer vad vi har tillgång till i form av preview-koder, intervjuoffer och bjudresor till utvecklarna. Det är ytterst ovanligt med någon form av undersökande eller grävande journalistik i spelbranschen, det närmaste vi har kommit hittills är Fiendens oberoende approach. Men ingen kommer att göra något liknande med recensioner och förhandstittar, där har utgivarna total kontroll över vad som flödar nedåt i pyramiden.
Men de vill ha mer. Nu försöker jag inte utmåla spelutgivare som verklighetens elaka rymdimperium, det är de inte. De är företag som råkar hålla på med spel, och som vill och måste tjäna pengar på det för att trygga sin fortsatta existens. Och därmed förstås den fortsatta produktionen av spel för oss som älskar kulturformen. Men det är helt naturligt att de vill veta och styra över exakt vad som skrivs om deras spel. Nu har jag inte läst Roots ännu, men att en utgivare finansierar en tidning som enbart skriver om just deras spel är förstås nästa logiska steg i dessa ekonomiskt bistra tider. Och att speltidningar inte är någon gigantisk kassako för förlagen är ingen hemlighet, så vill man skriva om spel i en "riktig" tidning är det föga förvånande att man tar en sådan här chans. Hade det inte varit för finanskrisen är jag övertygad om att någon av de stora utgivarna redan hade dragit igång sin egen tidning.
Får vi se EA Magazine och Ubi PLAY slåss om läsarnas gunst inom ett par år? Ja, kanske. EA har, åtminstone i Storbritannien, redan börjat träna upp sina egna speljournalister. Jag undrar om de får skriva om Nintendo-spel på kursen...
Nu får jag kanske skämmas lite, men jag har faktiskt inte spelat trean... Jag gillade tvåan, och det här är en markant förbättring över det, är nog det enda jag kan säga.
Du har överskridit flykthastigheten och kommer aldrig tillbaka :). Vilket jag provade för första gången härom dagen, faktiskt! Tanken har aldrig slagit mig att bara flyga rakt upp och se hur långt jag kommer, jag har bara försökt hamna i olika omloppsbanor sedan jag fick spelet...
Ja, men till skillnad från t ex skivindustrin har de ju en poäng i de fall då de tillhandahåller en service till sina kunder. Men det har utvecklats till något slags känsla av att vi är skyldiga dem pengar för att vi spelar deras spel, även om vi köper dem i andra hand...
PostalGamer räddar begagnat?
Wireds spelblogg Gamelife skriver idag om uppstickaren Postal Gamer, ett företag som tänker försöka fixa begagnatmatknaden. Eller rättare sagt, fixa spelutgivarnas inställning till den. Begagnade spel säljer utmärkt, det är bara det att spelutgivare och -utvecklare inte får något när spelen säljs i andra hand. Och det är det väl inte heller meningen att de ska få, vem väntar sig till exempel att jag ska ge Volvo några tusenlappar när jag säljer min gamla V40?
Spelutgivarna känner sig dock berättigade till en del av beg-kakan. Vilket jag kan förstå i ETT fall: då de tillhandahåller en tjänst för gratis onlinespelande, som EA gör för Battlefield Bad Company 2 (och kommande Battlefield 3 - kan jag få det någon gång?). Då kan jag faktiskt förstå att de klagar en smula över att folk som inte betalat dem ett öre för att hålla igång denna ofta utmärkta service, spelar online helt gratis. Men det är undantagsfallet.
Problemet, som Postal Gamer tänker lösa, är inte att begagnatmarknanden går dåligt. Problemet är att utgivarna har startat ett smutsigt guerrillakrig mot spelarna. Alla spelare. Du och jag. De lägger till delar av spelen som bara kan fås om du har en engångskupong, som du givetvis bara får om du köper spelet nytt. Om det gäller ovanstående onlineservice kan jag som sagt förstå det, annars inte. Lösningen är att ge spelutgivarna en återbäring på 5-10% varje gång någon köper ett spel genom deras nätverk. I teorin en perfekt lösning som gör alla nöjda. Man talar också om att köpa in spel för någon femtiolapp mer än de ockrande spelbutikerna (men blåser inte alla butiker som säljer begagnat sina säljare?) och sälja dem något billigare.
Det här KAN funka. Och gör det det, har Postal Gamer räddat begagnatmarknaden från spelutgivarna.
Det finns ju spel som är riktigt bra, som använder sig av denna metod. Grejen är ju att de INTE är riktigt bra om du inte betalar, inser jag nu, efter att ha spelat World of Tanks i ett halvår. Och ja, jag betalade förstås för det.
Interaktionen med andra spelare handlar mest om att spela co-op eller PvP, de kan inte anfalla din huvudstad (såvitt jag vet i dagsläget). Kul i och för sig, men det var därför jag skrev att det kanske inte riktigt faller under MMO-titeln.
Det blir ju f ö alltid Pay2Win, eller rättare sagt (som jag bloggade om idag) så krävs det att du betalar för att få den spelupplevelse du vill ha. Det gäller alla Free2Play-spel jag provat. Inget av dem är annat än en vanlig demo kombinerat med en hemsk grind för den som orkar.
...eller så kunde jag ha väntat på att Tompa rättade :). Men nu fick ni ju en gratis inblick i en spelskribents röriga vardag.
Hmm, lite oklarheter här, märker jag. Egypten ska tydligen vara gratis, men i den version jag fick var det grått och krävde uppgradering för att jag skulle få välja det. Sånt som händer med recensionsexemplar ibland, antar jag.
Och nämner AoE-serien i allmänhet gör jag väl (eller klippte jag bort det av platsbrist? Ser inte texten just nu) :). Fast alla vet ju att det var AoE 2: Age of Kings som var bäst.
TruB, jo, jag opponerar mig inte mot själva betalningen, jag betalar gärna för ett spel jag gillar. Och det är ju trevligt att få spela lite först. Men det som stör mig mest är nog ordet "gratis" när det i själva verket är exakt samma sak som en gammal hederlig demoskiva!
Insett det har jag nog gjort, men inte formulerat det så tydligt, ens i huvudet :).
Inga spel är gratis
I morse satt jag och läste en artikel på Eurogamer, medan jag bälgade nog med kaffe för att komma igång med jobbandet. Och efter att ha stört mig lite grann på att det var så mycket innehåll som fattades i Age of Empires Online så slog det mig: Free 2 Play-spel är inte alls gratis!
Visst, det är inte mycket till insikt för den som har mer än vakuum mellan öronen, men jag hade inte tänkt på det på det här sättet förut. Faktum är ju att de enda Free 2 Play-spel jag faktiskt älskat de senaste åren är sådana där jag faktiskt betalat för mig. Och därmed alltså fått hela spelupplevelsen. Och kom inte dragande med alla spelutvecklares argument om att man enbart betalar för bekvämlighet, och att det går minst lika bra att spela utan att betala: det är bullshit, och det vet både de och jag även när jag skriver ner det under intervjun. Om jag hade spelat World of Tanks utan premium-konto hade jag inte fått hela spelupplevelsen, och antagligen tröttnat mycket fortare. Och jag orkade inte slanta upp för att spela gratis-Battlefield, och tyckte således inte särskilt mycket om det, även om jag högaktar nästan allt som lämnar Dice-huset vid Slussen.
Så min morgondimmiga insikt är denna: Det finns inga gratisspel. Free 2 Play är samma sak som att släppa en demo, med skillnaden att du då kan stoppa in annonser och små pikar och påminnelser om vad du missar i precis vartenda hörn av spelet. Vilket givetvis gör det sämre. Jag menar inte att det var bättre med 700-kronorsboxar stora som telefonkataloger, bara att vi kanske inte riktigt hittat formen för det här med gratisspel. Eller kanske snarare att vi bör sluta hyckla med att du faktiskt INTE får samma fina upplevelse som de som betalar. Och sluta gnälla över att vi betalar för att spela, jag har inget problem med att ge någon som underhåller, roar och får mig att tänka en slant. Det borde inte du heller ha.
Det är ännu bättre nu, senaste patchen lade till struts så man kan bygga raketer som INTE vinglar och viker sig på mitten :). Och nu kan man förbeställa - vilket jag givetvis redan har gjort.
Men varför ska alla tangentbord som verkar bra mekaniskt ha en sådan där liten mikro-entertangent?! Jag står inte ut med sådana, så det här är inte det tangentbord som ersätter mitt sakta döende Logitech...
Eldkastaren borde jag ha nämnt, den var ju underbar!
[quote=mrpeters]
Då försvinner ju dock ett - från din recension om du hade testat den patchade versionen
Så sant, men nu fick jag releaseversionen att testa ett par dagar innan släpp, och patchen kom dagen efter. Ni får tänka bort det där minuset, och lägga till ett för krascharna istället :).
Därför att de vill standardisera spelnamnen, så att alla spel som har med Might & Magics spelvärld att göra heter Might & Magic först, därefter själva spelnamnet.
Det bästa skräckspel jag spelat. Och definitivt ett av de spel som berört mig mest.