Ashes 2063 + Afterglow & Hard Reset

Ser det här ut som Doom?

Nej? Men det är det... typ.

Närmare bestämt är det Ashes 2063 - skapat i den kraftigt modifierade Doommotorn GZDoom. Och banemig om det inte är det mest imponerande hobbyspelsprojektet jag spelat!

Många är vi som spelat Doom i våra tidiga spelår och frågan är om det finns något spel som varit lika inflytelserikt på spelvärlden i sin helhet. Det var redan från början ett spel som delades bland vänner och ständigt omformades till att vara mer än det var från början. Shareware-versionen släpptes en vecka innan huvudreleasen och ett år efter det släpptes en nivå-editor som varit starten på en och annan inspirerad spelskapares karriär. Så småningom släpptes även spelets källkod och den tillsammans med med många timmars arbete utav spelets stora fan-skara har vi fått se allehanda uppgraderingar av motorn, i form av 3d miljöer, ljussättning, sluttningar och så vidare.

Och likt sin stamfader spelade jag Ashes 2063 utan att ha betalt ett endaste öre för nöjet. Spelets tre episoder finns att hämta gratis , då de huvudsakliga utvecklare Vostyok och Reformed Joe helt enkelt inte verkar vilja ta betalt. Ashes är från början en mod till Doom II, men numera behöver du inte ens äga Doom II för att spela.
Det känns nästan synd att det är gratis, för om något är Ashes-serien den bästa FPS-upplevelsen jag haft på bra länge, en upplevelse jag gladeligen skulle ha betalat för, då det är spel som bokstavligen andas passion och där nästan varendaste bit av det känns genomtänkt, väldesignad och tillfredsställande. Jag må vara lite av en retro-gamer, men jag tror verkligen att nutida stora spelföretag har ett och annat att lära av gammal go FPS-design och kanske särskilt av det här lilla gänget utvecklare.

I spelet följer vi en "Scavanger" (skräpsamlare?) som i bästa dystopisk anda lever dag för dag rotandes genom kvarlevorna av en atombombad civilisation. Över döda landskap och stadens skelett, i dess sönderbombade lägenhetskomplex, förgiftade kloaker, kolsvarta tunnelbanespår och genom radioaktiva stormar tar du dig fram för att hitta muttrar, koppartrådar och stålvajers för att sälja för nästa måltid eller ammunition till dina puffror. Det senare behövs, för omgivningarna du besöker är alltifrån obebodda, utan ockuperas och hemsöks av punkiga banditer, människoätande mutanter och spåren av en svunnen tid. En dag hittar vi bland skrotet en gammal radio från tiden före atombomberna föll och när vi startar den fångar den en frekvens med en kvinna som upprepar en sekvens till synes slumpmässiga nummer. Signalen är början på ett äventyr som hakat sig fast i mig de senaste veckorna.

I grunden ligger Ashes sin företrädare nära med en för FPS-veteraner välbekant spelloop. Du undersöker en karta, dödar allt motstånd, letar efter ammunition, hälsa och skyddsutrustning, tills det tar stopp och du behöver hitta den nödvändiga nyckeln eller spaken för att ta dig vidare. För den observante finns det allt som oftast hemligheter att hitta, så som förstörbara väggar med skattkammare bakom, eller ventiltrummor som nås med ett par hederliga "sittarhopp" och bakom vars galler finns extra vapen eller power-ups. I slutet av varje nivå räknas antalet fiender och skatter upp och påminner dig om hur många du missat.

Så, bekant alltså? Nej, inte riktigt, för Ashes nöjer sig inte med att efterapa, utan lägger istället till så många aspekter till spelet som jag inte tänkt var möjligt i ett spel som i grunden fortfarande är Doom. Till att börja med kan du prata med NPC i sann rollspels-anda och utföra uppdrag. För att ta dig över stora sträckor har du en motorcykel som låter dig gasa igenom förfallna motorleder och torra ökenlandskap. I spelets andra episod byts den annars linjära spelprogressionen två gånger av mot små "öppna världar" där du kan undersöka flera ihopflätade nivåer i valfri ordning och ansluta dig till eller kämpa mot olika faktioner, där dina val också påverkar hur storyn urartar sig. Allt skräp du plockar på dig kan inte bara användas för att handla hälsa och ammunition med utan möjliggör också tillverkningsbara uppgraderingar till alla dina vapen, som du kan utföra på arbetsbänkar placerade i de ödemarkens olika små samhällen. Den tredje episoden släpptes 2024 och går tillbaka till en mer linjär progression, men knyter ihop flera lösa trådar från de tidigare episoderna och lägger också till ännu mer godsaker, så som animerade och röstsatta konversationer i stil med de tidigare Fallout-spelen. Sammantaget är det historia som känns förvånande värd att utforska och också ger sken av en värld så mycket större och komplicerad än den lilla bit av sydöstra USA vi får utforska.

Ashes strider är väldigt inlevelsefulla då dina fiender regelbundet byts ut och passar in med platsen du befinner dig, samtidigt som du har en rad olika puffror att hantera dem med. Alla vapen i spelet har sina egna sprites och animationer när du skjuter och laddar om, renderade i stilig pixelgrafik, och där detaljer som hur tomma hylsor flyger ur karbiner och säkringar som lossas omsorgsfullt renderats in i minsta detalj.

Alla fiender har också sina egna distinkta ljud och utseenden, med resultatet att du enkelt kan se eller höra på avstånd vilken fiendesort det rör sig om och dina skjutjärn är också allt som oftast mer eller mindre effektiva på att slå ut vissa fiender. I de senare episoderna har de flesta vapnen alternativa skjutlägen och alla de möjliga uppgraderingarna till bössorna känns annorlunda nog att vara värda investeringen, istället för att vara fråga om någon procent här och där i ökad skada och snabbhet, vilket såklart underlättas av att puffrorna endast kan uppgraderas i två steg vardera. Även om vissa av spelets röster låter en aning amatörmässiga är det ingen brist på entusiasm och många av ljudeffekterna är också riktigt läbbiga, särskilt om du kör spelet med hörlurar på vilket jag rekommenderar. Musiken är en härlig mix midi-låtar i bästa 90-talsstuk, med tungt fokus på syntar och elgitarrer, med ny musik för varje plats du besöker.

Det enda jag kan komma på såhär i efterhand att jag direkt störde mig på var hur ens lampa kunde få slut på batterier under banor där den behövdes och inte kunde laddas. Men likt hur ammunitionen kan behöva sparas på för att användas i tuffare situationer är även lampan något du kan behöva vänta på att använda tills den verkligen behövs - eller så går du in i spelets gamma-setting och ändrar spelet till att bli ljusare. Men det är i det stora hela inte något större bekymmer.

För i det stora hela är Ashes 2063, Afterglow och Hard Reset helt enkelt makalösa. Att allt det här är ett passionsprojekt, som är gratis att spela, med dussintals timmar fyllda med blod, action, motorcyklar, atombomber och en faktiskt intressant story är inte annat än lysande.

Spela det om du gillar FPS, postapokalyps eller du vet, DOOM!