Sist vi såg den alkoholiserade och avdankade torpeden Shank jagade han hämnd för sin mördade flickvän Eva. Om man tyckte han verkade arg då så är han vansinnig nu. Det var länge sedan ett tvådimensionellt plattformsspel väckte så mycket killer instinct som uppföljaren gör hos mig.
Det går nästintill i ultrarapid och är retsamt kul att slakta fiender med knivkombos, motorsåg och brinnande facklor. Vapenvalen är många under spelets gång, och de kvicka fingrar som krävs för att ta sig vidare är inte att leka med. #Shank 2 är nämligen inte ett enkelt spel. Svårighetsgraderna (det finns två) gör det ännu mer spännande, och verkar i kontrast till den animerade och lättillgängligt tecknade stil som målar upp såväl karaktärer som spelmiljöer.
Shank slår ett hårt slag för 2D-action.
Någonstans bland spritflaskor och uppfläkta inälvor finns även en berättelse, men den faller lätt i skuggan av det entusiastiska kill 'em all-humör man fastnar i. Det finns en motståndsrörelse med i bilden och kidnappade fångar att frita, men större del av storyn än så bryr sig mitt huvud inte om att ta in. I ett actionspel som liknar en lång tecknad och brutal serie är en djup och eftertänksam berättelse inte vad jag vill ha. Och lyckligtvis inte heller vad jag får.
Shank 2 är givmilt med checkpoints och det är både förståeligt och uppskattat. En katts nio liv skulle värderas som ett enda mot de gigantiska karikatyrbossar som bränner dig till kolbitar eller stryper dig hastigt med stora knytnävar. Fienderna är stundvis överväldigande många och till synes överallt. Men övning ger färdighet, och det finns massvis med utrymme för olika strategier och att testa sig fram med varierande spelteknik för att komma ur striderna levande.
Den enkla följer plattformspelens alla lagar. Ett scrollande från vänster till höger med lite höjder, lite klättrande, lite rep och lite snävare sicksackhopp då och då. Speldesignen är unik men jag kan inte låta bli att likna Shank 2 vid en oväntad mix av Monkey Island, #Limbo och Street Fighter. Fast med motorsågar, seriekarikatyrer och blodgaranti. Spelmekaniken för nämligen tankarna tillbaka till de klassiska arkadspelen, både i rörelsemönster och hastighet.
Döden är arg, tecknad och heter Shank 2.
Men vad är egentligen nytt, bortsett från en stor förbättring av #ettan? Uppföljaren bjuder på co-op i överlevnadsmode, och även Corina (motståndsrörelsens ledare), som följer med på din färd genom komboslakt i luften och på marken. Korta inklippta animerade scener blandas med en främmande spelstil för variationens skull.
Shank 2 behöver ingen övertygande handling, det är överflödigt när det finns fightingmoment så finmotoriska och brutala som dessa. Ett lika roligt, snyggt och blodigt spel för alla som saknar att trötta ut fingrarna med upprepande hack 'n slice-kombos. Plus i kanten att man slipper motståndare som fegar till när de väl hittat en vinnande kombo som långsamt förgör dig. Tills du bjuder över dina vänner, det vill säga.
Fotnot: Recensionen bygger på Xbox 360-versionen av spelet
